Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 IDUN 1895
Erfarenheten häller en dyr skola, men dårar vilja icke lära i någon annan.
B. Franklin.
Hon npptogs då som fosterdotter af en fadder,
brukspatron Thore Petré. I hans lieni fick
Emma Klingberg en i allo vårdad uppfostran,
men här väcktes också hågen för den lifsgär-
ning, hon sedan fått att utföra. Öfver den en-
samma lilla hvilade ett drag af vemod, framkalladt
måhända af hennes sjuklighet, men kanske ock
af det lidande hon såg omkring sig. Sjukdomen
var ingen sällsynt gäst på det stora Hammarby.
Hvarhelst Emma då kunde få göra tjänst, gjorde
hon det, men hennes okunnighet om hur de
sjuka skulle vårdas och fördomen mot att en flicka
med hennes uppfostran gjorde dylika sysslor,
bidrogo ej att skingra vemodet. Det fortfor
äfven sedan hon ombytt vistelseort och i prosten
Baggstedts hem, Vika församling af Dalarne,
bereddes till sin första nattvardsgång.
Ett par år dessförinnan hade på en af Euro-
pas krigsskådeplatser, Krim, uppträdt en kvinna,
som där åt sitt kön skulle eröfra ett vid-
sträckt arbetsfält. Hennes namn var Florence
Nightingale.
Efter Krimkrigets slut 1856 återvände miss
Nightingale till England, där som tacksamhets-
gärd öfverlämnades åt henne en gåfva på omkr.
1,000,000 kr. Denna anslog hon till upprättan-
det af Nightingaleinstitutionen, tvänne sjukhus
för utbildandet af sjuksköterskor. Från dessa
sjukhus begärde sedan krigförande makter skö-
terskor, tills 1864 Genève-konventionen Röda
Korset bildades. Dennas uppgift är som be-
kant att skydda sårade och sjuka i fält. Am-
bulancevagnarna märkas därför med så väl sitt
lands färger som det röda korset på hvit botten.
Till Glenève-konventionen ha de flesta af
Europas makter och Förenta staterna slutit sig.
Föreningen är således internationel, kallas nu
mera Röda Korset, och på hennes initiativ
utbildades i alla land en elitkår af sjukskö-
terskor, hvilka i krigstid måste vara färdiga
att gå till hvilket europeiskt eller amerikanskt
slagfält deras regering sänder dem, men i freds-
tid få tjäna i den enskilda sjukvården eller å
sjukhusen i sitt hemland. Dessa vänliga vår-
darinnors dräkt är för oss alla välbekant, den
bäres också af henne, hvars bild i dag med
rätta pryder Idun.
Emma Klingberg gick från sin konfirmation
ut i världen för att sjelf förtjäna sitt bröd.
Detta gjorde hon dels som lärarinna i skola,
dels i hem, men de friska, rosiga barnen i
sina glada lekar tilltalade henne på långt när
ej så som de vid sängen bundna sjuklingarna.
De senare utöfvade på henne en dragningskraft
så stor, att hon vände sig till doktor Sven
Sköldberg för att genom hans bemedling i ut-
landet få genomgå någon sjukvårdskurs.
En af de regeringar, som tidigast slutit sig
till Glenève-konventionen, var emellertid vår
egen. I Sverige bildades redan 1864 »Förenin-
gen för frivillig vård af sjuka och sårade i
fält» och fröken Emmy Rappe afreste till Eng-
land för att vid Nightingale-institutionen, St.
Thomas hospitalet i London, utbilda sig till
sjuksköterska.
Ar 1867 anställdes fröken Rappe som öfverskö-
terska vid Upsala sjukhus. Nu var isen bruten.
Kunde fröken Rappe vara sjuksköterska, så
kunde också andra svenska kvinnor i hennes
lefnadsställning vara det, och på de senaste
tiotalen af år har det heller icke varit ondt efter
fint bildade föreståndarinnor på våra sjukhus.
Redan 1868 var fröken Klingberg elev på
Upsala sjukhus och ett halft år därefter ut-
nämndes hon till öfversköterska vid sjukhuset
i Vexiö och fick i sin ordning rätt att utbilda
Röda korsets sjuksköterskor. Endast ett år
och åtta månader hade vexiöboarna lyckan att
äga henne ibland sig, ty 1 juli 1871 tillträdde
hon sin ansvarsfulla plats som föreståndarinna
för kirurgiska afdelningen på Sahlgrenska sjuk-
huset i Göteborg. Denna afdelning kan mot-
taga omkr. hundra patienter, och här utföras
årligen Acre hundra operationer, vid hvilka
fröken Klingberg nästan alltid är närvarande.
Läkarnes mottagningar omfatta dagligen nära
ett- par hundra, utom tillfälliga smärre skador,
då oftast fröken Klingberg får räcka den första
hjälpen, ty närhelst, hvilken timme på dygnet
som hennes hjälp behöfves, är hon till hands;
och hon kan vara det, ty den sjukliga lilla
flickan har utvecklats till en sällspordt frisk
och uthållig kvinna med jämnt och lugnt
lynne.
För mången förefaller detta lugn som kärf-
het, men denna uppfattning försvinner i samma
ögonblick Emma Klingberg känner, att den hon
har att göra med menar allvar, t. o. m. blott
i ett meningsutbyte. Allvar sätter hon näm-
ligen stort värde på, och mot den elev eller
underordnade, som visar dugande kraft och ut-
hållighet, är fröken Klingberg icke kärf.
Den kvinna, som skall stå i spetsen för en
verksamhet med en - hel mängd ordinarie bi-
träden och ett ändå större antal elever, måste
äga kraft. Detta är också ett drag i fröken
Klingbergs personlighet. Den unga elevens för-
sta intryck är respekt, det andra begäret att
vinna förtroende och det tredje beundran.
Få äro väl de, som med en operation i per-
spektiv icke känna bäfvan. Fröken Klingberg
har en förmåga att från den närvarande mörka
stunden rikta blicken in i en ljusare framtid.
Hon när hoppet, så länge det kan uppehållas,
och den sjuke vet, att kommer det mörka stun-
der, som mänsklig makt kan lindra, skall frö-
ken Klingberg icke undandraga sig att dela
dem, ja, vore det midt i natten "och en sjuk
eller döende önskade hennes närvaro, så veta
do vakande sköterskorna, att hon vill väckas.
Jag satt en afton i hennes rum. Det bar
många spår af tacksamhet, och denna hade
mycket ofta tagit sig uttryck i taflor, före-
ställande Frälsaren, och i sköna lefvande växter.
Den stund jag var därinne hade jag god tid att
betrakta dessa symboler af lifvet, evighetens
och naturens, ty värdinnan sysslade med ifrig
tjänst, kom och gick.
Jag sade henne, att jag tänkte på Marta,
och leende genom tårar svarade hon, att hennes
arbete ger mycket litet stillhet, ty det fordrar
oftast ögonblicklig handling, »men om,» tilläde
hon, »jag liknar Marta och mitt arbete är en
Martas gärning, så är min kamrat (förestån-
darinnan för medicinska afdelningen) Maria och
hennes värf en Marias syssla, ty där fordras
mest stillhet.»
Jag lyckönskade dessa sjuksköterskor, som
årligen i stort antal lämna sjukhuset, att ha
fått sin utbildning både af Marta och Maria,
men jag tänkte icke på den Marta, som glömde
det nödvändiga, utan på den, som utan att
tröttas eller slappas mäktar sköta dessa hundra-
tals små bestyr, ofta så små, att de af den oin-
vigde förbises, och ändå så betydelsefulla, att
om ett åsidosattes, råkar det hela i olag. Det
var den Marta, som bekände: »Jag tror på
Kristus, Guds son, som komma skulle i världen.»
Det är också tron på honom, som är grund-
ackordet i fröken Klingbergs själ, det är hän-
gifvenheten åt honom, som är drifkraften i
hennes verksamhet, en verksamhet utöfvad så,
att den blir ett vittnesbörd, äfven då tid och
omständigheter hindra henne från att aflägga
något annat.
Ett af kvinnans skönaste verksamhetsfält är
onekligen sjukvården, och ett af tidens bästa
tecken är väl det, att i barmhärtighetens tjänst
glömmer den höga sin börd och tjänar som
hjälpande syster vid den anspråkslösa tjänarin
nans sida. Men ett sådant arbete får icke vara
en modesak, det måste betingas af anlag och
kallelse, ty endast då kan man fordra verklig
hängifvenhet och den egna viljans uppoffrande.
Detta sker icke blott vid sjukbädden. I kritiska
ögonblick kan t. o. ni. den mest själfviska
glömma sig själf, men i den dagliga samman-
lefnaden med öfver- och underordnade, där kan
endast den, som är rättsligen fri, offra sina
egna tycken och åsikter.
Fröken Klingberg är en själfständig natur,
helt inne på sitt område, men älskar det oak-
tadt att försvinna bakom andras förtjänster.
På min fråga om sjukhusets organisation
fick jag till svar en lofordande skildring af de
läkare, under hvilka hön arbetat, ej en skildring
i många ord, det behöfde hon icke, personlig-
heterna kommo fram med ett par drag.
Detta uppskattande af förtjänsten är ömse-
sidigt. Sjuksköterskan försvinner bakom läka-
ren, och det med rätta, men han erkänner, att
med all sin skicklighet skulle han föga kunna
uträtta, om hon ej funnes.
Amanda Leffler,
&
Min dofter.
e’sÿj/Êr är första gången jag den lilla såg,
Pÿf En undran väckte hon blott i min håg.
Ben lilla hufvudknopp var i mitt tycke
Som kostbart etui till okändt smycke.
Jag tryckte kyss på kind, så mjuk och röd,
Och kände mig så hjälplös själf som stöd.
»Till mamma kom» — hur sällsamt ljödo orden:
Det var som dröm, som lek, till allvar vorden.
På liten främling från ett okändt land
Jag strök mekaniskt späd och bräcklig hand ;
Mörkfjunig nacke, konstverk till ett öra
Ej ännu hunnit modershjärtat röra.
Med slutna ögon låg hon på min arm,
Så fin och spetsprydd, skär och mjuk och varm,
Där matt jag domnade i drömlös dvala
Och lyddes slött till kvittret af en svala.
Då, plötsligt, med en makt rent underbar,
Min tanke väcks till lif, så rik, så klar :
*Det lilla ting, som hvilar vid din sida,
Det är ditt barn, din vän i världen vida. t
Och så det blef. Hon kunde knappast gå,
Förfin hon sin mamma lärde att »förstå» ;
Vi buro fröjd gemensamt, buro smärta,
Som sprungna ut ur ett och samma hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
