Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 139
Hon lifvets allvar delade med mig,
Lopp före mig med lyse på min stig,
När den blef mörk och brant, och hon mig stödde
Och helade, när hjärtesåren blödde.
Hon lärde mig att från mitt eget jag
Helt blicka bort, och icke gick en dag,
Alt icke hennes barnafröjd mig ledde
Dit fantasiens blomsterfält sig bredde.
Då fick där hvarje liten planta lif
Och värnlöst djur och ört, de sade: gif:
T) Gif vård och ans, ja, älska oss, ni båda,
Ljuft stärker det att få mot kärlek skåda.»
I ungdomsvärlden jag med hennes sinn
Mig lärde blicka varmt och verkligt in,
Och gamla vännerna, som mig tillhörde,
Sin vänskap ock till henne öfverförde.
När unga dottern jag i hemmen ser,
Milt hjärta värms, mot henne ögat 1er,
Ty väl jag vet, det blifvit henne gifvet
Alt vara moders stöd och hjälp i lifvet.
Förtroende, så nämns det hjärteband,
Som unga modern håller i sin hand,
Må hon därmed sin dotter redan binda,
Där, ännu späd, hon hvilar i sin linda.
Då, när hon vuxen andra vänner får
Och modershjärtat efter henne trår,
Skall ljusa minnet utaf dagar flydda
Ge tröst — välsignelse skall barnet skydda!
Laura Fiiinghoff.
m
Hon och han.
Ett kapitel om bildning.
f
ag känner en kvinna, hvars omdöme är
klart, hvars hjärta är varmt, hvars
friska, starka väsen är måttfullt och
harmoniskt, en kvinna med ganska brist-
fällig skolunderbyggnad, men som gör in-
tryck af gedigen bildning, därför att hon
förstår så väl och känner så fint.
Hon kan endast med största svårighet
stafva sig fram öfver den oländiga terrän-
gen af en fransk roman. Hennes ordförråd
är märkvärdigt svenskt, märkvärdigt litet
uppblandadt med främmande tillsatser. An-
nat var det med salig fru Dimander, dyr-
bar i åminnelse, hon tvekade aldrig att slå
omkring sig med utländska lånord, något
illa tilltygade visserligen, men ändå icke
rena rama bondsvenskan. Hon kände sig
nog också som ett särdeles bildadt fruntim-
mer, en dam af värld, då hon »åkte i ka-
viar» utför Drottninggatan. Och var säker:
fru Dimander har många både systrar och
bröder, som tro att, om de inlära ett antal
franska glosor och använda dem i tid och
otid, så skola de förefalla bildade, åtmin-
stone om de uttala dem korrekt och placera
dem på rätta stället. Kusinerna skall jag
inte tala om, den stora skaran — legio, för-
ty de äro mer än många — som kanske
icke alldeles lika okritiskt tillbeder det fran-
ska lexikonet, men i alla händelser föreställer
sig, att bildningen består i ett visst mått
konventionelt föreskrifna kunskaper. Denna
uppfattning är »det svarta téet, som öfver-
svämmar marknaden».
Men de, som icke äga detta föreskrifna
kunskapsmått? De vilja nog också anses
bildade. De låtsas, som om de ägde det.
Det har sagts, att människor ha synner-
ligen svårt att rätt bedöma sitt eget yttre.
Ingen är så ful, att han ej anser sig hafva
åtminstone ett »godt» och »fördelaktigt»
utseende. Man kan dock få höra en och
annan humoristisk själ, som sorglustigt iro-
niserar öfver sin polynesiska skönhetstyp
och grymt grimaserar för att göra sitt ohygg-
liga skråpuksansikte ännu värre. Men sällan,
ytterst sällan måtte det förekomma, att nå-
gon är till den grad själfförnekande, att han
erkänner sig sakna bildning. »I allan da’r,
man är väl en bildad människa» — det är
den solklaraste sak i världen.
Och när man ej har annat att grunda
sina anspråk på, så sätter man likhetstecken
mellan bildning och hyfsning, yttre polityr
— och hvem är inte en hyfsad person? Åt-
minstone i sina egna ögon.
Jag känner endast en, som oförbehållsamt
tillstår och måhända äfven något sörjer öfver,
att hennes uppfostran blifvit till en viss grad
vårdslösad. Hon skulle vilja veta så ofant-
ligt mycket, som nu är henne oklart, hon
önskar, att hennes erfarenheter hade varit
rikare och mångfaldigare, att hon fått resa
långt och länge, se de mest olika seder,
sätta sig in i de mest skilda åskådningar
och lära förstå lifvet och människorna dju-
pare än det nu är henne möjligt.
Denna kvinna har mod att till och med
i ett större sällskap, där alla äfias att låta
sitt ljus lysa, helt okonstladt fråga: »Hvad
menas med det ord, ni använde — altruism
— jag har hört det några gånger, men har
ej en aning om hvad det betyder.»
En nutidsmänniska, som ej vet, hvad al-
truism vill säga! Hon blir i ett ögonblick
medelpunkten i sällskapet -— medelpunkten
för en nyfiken och förvånad uppmärksamhet.
Men hon ser obekymrad ut. Hon vågar
röja lakunerna i sitt vetande, därför att hon
känner människorna tillräckligt för att vara
på det klara med, att svagheter och luckor
finnas i den andliga rustningen hos dem
allesamman — men framför allt därför att
hon äger ett så bildadt omdöme, att hon
vet skilja det väsentliga från det oväsent-
liga och således ej heller förblandar medel
och ändamål, kunskaper och bildning, jor-
den, som ger blomman näring, med blom-
man själf.
Säg henne, hvad som menas med altru-
ism, och får hon klart för sig, att det liar
med människokärlek att skaffa, skall hon
förstå alltsammans mycket bättre än ni, som
har ordet alldeles på det klara och kan dra
fram frasen: »alter alterum adjuvat».
Hennes man — hon har nämligen ett dy-
likt bihang — skulle nog kunna lämna henne
ganska fullständig upplysning om mycket,
hvarom hon sväfvar i okunnighet. Ty han
är den personifierade lärdomen själf. Men
hon frågar honom ogärna, ty han konver-
serar ogärna, han föreläser. Han äger, i
likhet med de flesta lärda karlar, en utom-
ordentlig förmåga att göra en enkel sak in-
vecklad, ett intressant ämne tråkigt och
torrt.
Han hör till dem, som göra anspråk på
att stå på höjden af sin tids bildning. Han
är — för att använda ett gammalt student-
ord — »doppad» i en hel mängd olika ve-
tenskaper, han känner väl den moderna lit-
teraturen och konsten, den nutida filosofien
och de sociala och politiska rörelserna i vår
tid. Han kan résonnera om allt, bedöma
allt. Hvar tanke, som framkastas i ett sam-
tal, är för honom en gammal bekant från
en diger bok. Han tager den och synar
den med kännarmin, lik entomologen, som
hittar en skimrande fjäril, spetsar upp den
på en nål och säger dess latinska namn.
Men är han verkligen bildad med all sin
lärdom, allt sitt ordnade vetande, denna
lefvande tvåbenta bokhylla?
»Hvad menar ni med bildning?» frågade
jag en gång — icke honom, ty det svar jag
där kunde vänta, intresserade mig föga —
utan hans hustru, den märkliga kvinnan
med bristfälliga kunskaper och moget om-
döme.
Hon svarade, skenbart mycket ologiskt
och i alla händelser undvikande:
»Alla bildade förefalla mig icke att vara
bildade. »
Hon jonglerade tydligen med ordet i två
bemärkelser.
»Hvem vill ni då kalla bildadt»
»Den som bildats af hvad han läst, sett
och erfarit,» svarade hon raskt.
»Det tycker jag ligger i själfva ordet,»
tilläde hon och fortsatte:
»Bilda, dana, forma, det är ju ungefär
likbetydande ord. Jag antar, att hufvud-
saken inte är, hur mycket man inhämtat,
utan hur mycket man lärt af hvad man in-
hämtat — jag menar egentligen inte det
heller, utan . . . hur skall jag säga . . . hur
pass . . . ja rent ut sagdt! . . . hur pass allt
har bitit på en. »
Däri hade hon nog inte så orätt. Och
jag beklagar djupt hennes lärde herr man,
ty honom har det »bitit» allt för litet på.
Han saknar, har jag tyckt mig märka,
finkänslighet i eminent grad, det är redan
en ledsam sak . . . för en man, som vill an-
ses stå på höjden af sin tids bildning. Ty
finkänslighet är en frukt af odling. Det
finns hjärtegoda, präktiga människor, som
såra sin omgifning i hvartannat ord, utan
att veta det. Naturligtvis också utan att
vilja det. Låt en sådan där hygglig, hjärte-
varm grofhuggare bli uppmärksamgjord på
hvad han sagt — han skall genast fatta
humör och vrenskas och ryta om pjåsk och
svaga nerver. Men går det så upp för ho-
nom, att han verkligen genom ofinkänslig-
het smärtat eller kränkt en medmänniska,
som han ej velat annat än väl — se då,
hur bortkommen och tafatt han står där,
brumbjörnen, hur tårarna stiga honom i ögo-
nen, hur bullrande han söker ställa allt till
rätta, hur högkomiskt han gör saken ytter
värre under de klumpiga försöken att bort-
förklara sina orcl. Han har ett godt hjärta,
men saknar denna sinnets odling, som al-
strar finkänslighet.
Men för att återkomma till vår lärde
herre, hvars bildning i högre mening vi
varit nog djärfva att ifrågasätta, så beror
frånvaron af finkänslighet hos honom helt
visst därpå, att han läst mera än han lef-
vat. Och så har han till på köpet öfver-
skattat sin bokliga visdom.
Det högsta studium man kan ägna sig
åt är otvifvelaktigt studiet af människan
och människorna. Det väsentliga därvid är
icke att taga reda på deras yttre förhållan-
den, hur viktig, ja nödvändig en sådan kän-
nedom än är för den, som vill förstå den
värld han lefver i. Det väsentliga är att
sätta sig in i människornas inre lif, hur de
tänka och känna, deltaga i deras förhopp-
ningar och missräkningar, deras fröjder och
lidanden, strider, arbete, sorg och lycka.
Men till detta, liksom till hvarje studium,
som skall blifva fruktbringande, måste man
gå med kärlek och utan förutfattade me-
ningar.
Jag använder ordet »studium» för att få
en motsättning till boklärdomen. Men det
är icke så att fatta, som om man borde gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
