Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 10 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 I D U N 1895
Om allt i lifvet ock mâ svika, Dock lefver kärleken, den rika,
Glans, lycka, makt förinta sig, Dess trolska lösenord: »För digl»
Lina Erhard.
husbonden emellertid efter några år lämna,
sin egendom, fru Nyberg blef af med sin
plats och försökte nu att med synålen skaffa
sig och sin dotter det dagliga brödet.
Snart måste dock fru Nyberg se sig om
efter något annat förvärf och öfvertog en
större ladugård på arrende. Det blef ett
hårdt arbete, men under detta arbete ut-
vecklades den unga dotterns krafter till
hälsa och styrka. Tiden för läsning var
mången gång knapp, men tillvaratogs med
desto större omsorg, och för livarje dag
kunde hon draga något litet strå till den
stack, hon föresatt sig att bygga. Hon hade
såsom sitt mål bestämt lärarinnekallet —,
en i modrens ögon oupphinnelig dröm.
Med förenade krafter hade dock slutligen
mor och dotter genom arbete och försakel-
ser lyckats hopbringa ett så pass stort ka-
pital, att den senare ett läsår kunde uppe-
hålla sig i Norrköping. Hon sökte nu in-
träde på ett enskildt seminarium därstädes
och vann detta utan svårighet, ehuru hon
ej en enda dag åtnjutit någon skolunder-
visning. Efter åtta månaders kurs erhöll
hon examen och fick anställning som lära-
rinna vid flickskolan i Gamleby. Modren
lämnade nu den tungskötta ladugården för
att öfvertaga. de husmoderliga bestyren för
sin dotter.
De flesta människor skulle nu ha känt
sig tillfreds med att hafva nått sina sträf-
vandens syfte och unnat sig ro efter all
kamp och möda. Men allt stillastående är
död, och Emelie Nybergs lösen var »framåt».’
Alltså blef ett nytt mål uppställdt, och vid
sidan af arbetet i sitt kall fortsatte hon
oförtrutet sin egen utbildning. Hennes
kunskaper och lärareskicklighet vunno rätt-
vist erkännande, och då hon på sina för-
mäns inrådan och med deras förord sökte
rättighet att vid statens lärarinnesemina-
rium i Stockholm aflägga praktisk folkskole-
lärarinneexamen utan hinder däraf, att hon
ej åtnjutit undervisning vid dylik läroanstalt,
erhöll hon k. mt:s bifall till denna ansökan
och aflade 1876 nämnda examen, hvarefter
hon fick anställning vid Östermalms folkskola
i Stockholm. Hon erhöll snart därefter plats
såsom första lärarinna vid Idiothemmet i
samma stad, men stannade ej heller här länge.
Hufvudstaden med dess rika tillfällen till
inhämtande af vetande hade länge utgjort
en lockelse för henne, men de förändringar
i lefnadssätt, som blefvo en oundviklig följd
af flyttningen till Stockholm, inverkade men-
ligt på såväl hennes som på modrens hälso-
tillstånd, och den senare dukade snart
under.
Fröken Nyberg stod nu ensam i världen
utan någon anhörig. Sorgen öfver modrens
död påskyndade utvecklingen af hennes onda,
och snart såg hon sig tvungen att af hälso-
skäl återvända till landet. Hon sökte och
erhöll då 1879 den plats vid Stjärnholms
folkskola i Södermanland, hvilken hon inne-
hade till sin den 22 sistl. mars timade död.
Med en städse öppen blick för naturens
skönhet trifdes hon väl på denna plats, och
skriftställeri, handarbete, målning och dy-
likt fingo nu på den tid, skolarbetet lämna-
de henne öfrig, tjäna såsom fyllnadsarbete
för hennes efter ständig verksamhet träng-
tande ande. Härvid kom hon snart under
fund med, huru bedröfligt det vore ställdt
bland allmogen med afseende på kvinnans
duglighet för husliga värf, och hon lä.t sig
angeläget vara att så vidt i hennes förmå-
ga stod afhjälpa det onda. Ett godt medel
härför bjöds henne i slöjden.
Borde ej kviunoslöjden kunna göras till
ett uppfostringsämne lika väl som goss-slöj-
den, frågade hon sig. Jo, visserligen. Och
så började hon att med den för henne ut-
märkande ifvern och uthålligheten studera
detta ämne. Fröken Hulda Lundin i Stock-
holm blef henne härvid till god hjälp, och
hon insåg snart förtjänsterna i dennas för
Stockholms skolor utarbetade system, hvil-
ket hon med få, af lokala förhållanden be-
tingade förändringar, införde i sin egen
skola.
Södermanlandsslöjdnämd uppskattade snart
den metodiska slöjdens företräden och antog
fröken Nyberg till instruktris och inspektris
för länets alla flickslöjdskolor. För att sna-
rast möjligt komma till något resultat, an-
ordnade fröken Nyberg på slöjdnämdens
bekostnad undervisningskurser för lärarin-
nor, hvarigenom den af henne utarbetade
metoden snart blef känd och tillämpad i en
stor mängd skolor. Till ledning för lärarin-
norna i slöjd utgaf hon 1892 »Metodisk
hjälpreda vid undervisningen i handarbete
för hem och skola» *, hvilken bok med ett
stort antal teckningar och 3 större planscher
utgör en god ledning vid denna undervis-
ning för såväl hem som skola.
Den metodiska flickslöjden har som så
mycket annat fått såväl anhängare som ve-
dersakare. För att för alla klargöra såväl
den ståndpunkt skolslöjden för närvarande
intar inom länet som ock dess stora bety-
delse, hade slöjdnämden vid landtbruks-
mötet i Nyköping sommaren 1894 anordnat
en utställning af elevarbeten från både goss-
och flickslöjdskolorna. Ordnandet af de se-
nare var anförtrodt åt fröken Nyberg och
fröken Amanda Skog i Nyköping, hvilka
båda skördade välförtjänt bifall för det sätt,
hvarpå de fullgjort sitt uppdrag. Många
slöjdens motståndare blefvo efter beskådan-
det af dessa i allmänhet välgjorda arbeten
från de djupa leden öfvertygade om slöjd-
undervisningens stora betydelse. Hvad sär-
skildt flickslöjden beträffar, är det visserli-
gen hvarje enskild lärarinnas förtjänst, att
arbetena voro väl och omsorgsfullt gjorda,
men hedern af att hafva åstadkommit me-
tod och enhet i det hela tillkommer utan
gensägelse fröken Nyberg.
När gråhårsmannen eller den till ålder
hunna kvinnan efter en lång och verksam
lefnad ställer vandringsstafven från sig och
lutar sitt hufvud till hvila, kan man väl
känna saknad, men man unnar dem dock
så gärna ro och lugn såsom en välförtjänt
lön för väl utförd lifsgärning. Men då en
* Boken distribueras af Aug. Nielsens Bok-
handel i Nyköping och kostar 50 öre.
människa med goda gåfvor midt i sin krafts
dagar plötsligt kallas hädan, kan man icke
underlåta att fråga, sig: »Hvarför skulle hon
ryckas bort just nu, då hennes lifsgärning
syntes vara endast påbörjad och långt ifrån
fullbordad; då hon efter mycket förarbete
ändtligen började se fältet hvitna till skörd
— en skörd, som det ej blef henne förun-
nadt att se mognad?»
Den kvinna, dessa rader gälla, var vis-
serligen till åren ej ung längre, men i be-
sittning af stora gåfvor och en energi som
få andra, utvecklade hon en förundransvärd
verksamhet. Sedan omkring tre år tillbaka
led hon af en obotlig sjukdom. Men detta
syntes endast sporra henne till ökadt arbete.
Var det kanske öfvertygelsen att hon ej fin-
ge fortsätta sitt arbete till aftonen, utan måste
afbryta det vid lifvets middagstid, som
gjorde att hon så forcerade det? Viss om
att ej länge kunna fortsätta med slitet i
den henne så kära skolan, önskade hon
lifligt att kunna hålla ut ännu en termin
för att i sommar flytta in i den villa
vid Oxelösund, som där höll på att uppfö-
ras för hennes räkning, och sedan om möj-
ligt få ägna sig odeladt åt flickslöjden in-
om länet. Nu kom döden och tillintetgjorde
dessa hennes förhoppningar.
Det fanns knappast något område för
kvinnlig verksamhet, där Emelie Nyberg ej
var hemmastadd. Detta jämte hennes stora
beläsenhet gjorde att hon med intresse och
sakkunskap kunde deltaga i samtal med
hvar och en, och genom sitt alltid glad-
lynta väsen intog hon alla, som hon trädde
i beröring med. Såsom författarinna har
hon utvecklat en icke obetydlig verksamhet,
men alstren af hennes penna ha utgjorts
af smärre berättelser, bref och uppsatser i
Idun, Verdandi, Folkskolans Barntidning
samt åtskilliga landsortstidningar. Den lilla
broschyren »En kurs vid Nääs» torde bäst
kunna gifva ett begrepp om hennes stil. I
dylika skildringar, bref och kåserier var hon
synnerligen lyckad, ty hon förstod alltid
att på ett liffullt sätt framhålla det för
hvarje person eller sak mest karaktäristiska.
Samma lätta, af frisk humor — stundom
också af bitande satir — flödande ton igen-
kände man också i hennes föredrag, då de
ej behandlade ämnen af allvarligare natur.
Hon var äfven i besittning af en högst
ovanlig viljestyrka, som i synnerhet under
hennes sista sjukdom skarpt trädde i dagen.
Hennes sjukdom förorsakade henne mot slu-
tet svåra plågor, men hon kunde det oak-
tadt så fullständigt behärska sig, att perso-
ner utom hennes förtroligare umgängeskrets
ännu dagarne förr än hon nedlades på döds-
lägret ej hade någon aning om, att hon
redan bokstafligen bar döden i hjärtat.
K. M. B.
Det finns ett slags tjufvar, som icke straffas af
lagen, och hvilka dock bestjäla sina medmänni-
skor på det dyrbaraste af allt,: tiden.
Napoleon 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
