Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 10 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 ÎDUN 147
/ skymningen.
Efter Swinburne.
Om lifvets glans ej släcktes
Och tidens oerkan stäcktes,
Toå ting så fort ej bräcktes,
Två ting af ljuft behag.
Men rotlös blomma bleknar,
Och blomlös praktstam veknar:
En timme glädjen räknar
Och kärleken en dag.
Från aftonsång till dager,
Från vår till sommar fager,
Sin lektid glad han tager
Och bränner slut sin glöd.
r
Ty kyssar gamla växa
Och skönhet blir en häxa,
Så mörk som sorgens läxa,
Som lifvets dröm om död.
Om jorden detta närcle:
Ljuf synd, som kval ej tärde,
Fröjd, som ej saknad lärde —
Hur skönt att lefva då!
Att brinna liksom flamman
Och tvinna under gamman
Af vind och ord tillsamman
De minneskransar blå ...
Att kärlek yster jaga,
I mjuka armar taga,
Från knopp till blomma draga,
Att säga oförskräckt
Om sorg: Hvem är som löd den?
Om dygd: Hvem år som bjöd den"!
Om skam: Jag kysser död den
Med kärleks varma fläkt...
Alen glädjen måste vika,
Och känslor kyligt svika,
Och alla drömmar rika
Aled sommarns blomdoft fly.
E] någon skall dig fråga,
Hur slocknade din låga,
Ty kärlek svek kan våga,
Han bårs af vind och sky.
Så var det och så är det.
Den, som vill lefva, lär det,
Den, som vill fröjdas, när det,
Då lifvets växt står grön.
Alen hvem än kärlek funnit,
För hvem han än har svunnit,
Långt se’n hans glöd förbrunnit,
Dock funnit honom skön.
Sigrid E/mb/ad.
te
Kvinnan oeh likbränningen.
Spörsmål af en oinvigd.
»U Jjndertecknad bevistade i måndags afton
51^4 Svenska Likbränningsföreningens års-
möte â Hôtel Continental i Stockholm. Att
döma af det ringa antal kvinnor, som be-
sökte mötet — jag räknade endast tre
utom mig själf — ha föreningens idéer
vunnit föga anklang hos vårt kön. Den
frågan trängde sig på mig: Beror detta
bristande intresse på blott en obestämd
liknöjdhet eller på en afgjord motvilja för
saken? Af mötets förhandlingar fattade jag
det kanske förhastade omdömet, att för-
eningen arbetar allt för litet på att göra
sina behjärtansvärda syften kända bland
den stora allmänheten. Alla de talare, som
uppträdde, voro varmt besjälade af sin sak;
men slutklämmen af deras yttranden var:
vår sak är stor, men vi vinna ingenting
genom att bråka. Låtom oss taga i med
lena händer.
Hvarför det? Hur kunna jämförelsevis
nya idéer bana sig väg, om ej deras anhän-
gare »bråka»? Jag anser, att kvinnan lika,
väl som mannen bör vinnas för denna vik-
tiga sak. Som en talare anmärkte, händer
ofta, att en person, som varit medlem af
föreningen och som skriftligen samt vid
upprepade tillfällen muntligen uttryckt den
önskan, att hans lik skall brännas, ändå
begrafves obränd, emedan hans familj hyser
motvilja för kremationen. Jag vill icke
vidare yttra mig om det hjärtlösa, som
ligger i ringaktning för en aflidens i lifs-
tiden uttalade önskan. Mig förefaller denna
önskan, skrifven eller oskrifven, som ett
testamente, som bör verkställas lika obrotts-
ligt som hvilket annat rörande kvarlåten-
skapen och i trots af de efterlefvandes
motvilja. Men efter som det sällan eller
aldrig faller någon in att processa angående
denna ömtåliga fråga, är den hemfallen åt
godtycklig lösning. Önskligt vore därför,
att den familjeförsörjare, som ingår som
ledamot af likbränningsförening, uppmanar
sin hustru, dotter, syster eller annan kvinn-
lig familjemedlem att göra detsamma och
att de helst skriftligen å båda sidor gjorde
bestämmelser i den riktning, som här afses.
Men äro måhända kvinnor i allmänhet
fiendtligt stämda gent emot likbränningen?
Ehuru jag egentligen icke förstår hvarför
de äro det, måste jag besvara denna fråga
med ja. Hos kvinnan ljuder hjärtats röst
oftast högre än förståndets, och hennes
känsla, påstår hon, såras af tanken att låta
bränna en kär persons döda kropp och att
uppmana sina närmaste att låta bränna
hennes egen. Jag tror, att nio kvinnor af
tio skulle förklara denna åsikt som sin.
Jag för min del skulle dock med mycket
varmare känsla och heligare minne tänka
på en kär afliden, om hans kropp liksom
försvunne för min blick och för densamma
icke framstode som maskföda, hvaremot
mitt hjärta uppreser sig. Jag skulle känna
mig tryggare, om det vore hans själ, som
spelade den förnämsta rollen i detta kära
minne och jag alls ej behöfde fylla det
med hans kropp. Jag vore lyckligare i
detta lifvet, om jag ägde vissheten, att de
kära jag lämnar efter mig bevarade minnet
af min själ och det min ande möjligen
verkat, än om min kropp, sedan den icke
längre vandrar ibland dem, vore deras min-
nes midtpunkt. En nypa aska är ju knappt
värd en vallfärd, och jag bekänner öppet,
att denna grafkult, som dagligen, i synner-
het vid större högtider, gifver sig uttryck
på kyrkogårdarne, är mig motbjudande.
Det vore mig kärt, om jag med dessa
korta anmärkningar kunde väcka mina med-
systrar till eftertanke och föranleda dem
till att uttala sig i denna viktiga fråga.
Det vore särdeles önskvärdt, om någon eller
några af Iduns läsarinnor, som hafva mer
insikt däri än jag, ville yttra sig, ty här
vid lag gäller som så ofta satsen: »Hvad
kvinnan vill, det vill Gud».
Use Franke.
Fru Elise.
Skiss för Idun af
Reinhold Winter.
S
röllopsmåltiden hade slutat mycket sent
och klockan var därför öfver tolf, dä
de båda unga makarne, med armen om hvar-
andras lif och med hufvudena sammanluta-
de, inträdde i matsalen, där breda solvägor
flödade in och där allt var nytt, blankt och
skinande.
Deras första frukost på tu man hand var
förtjusande. Kokerskan, Malin, som unga
fru Elise »fått i bröllopsgåfva» af sin mor,
hade öfverträffat sig själf, och maten sma-
kade dem nästan lika godt som kyssarne,
hvilka de växlade i hvarannan minut.
Då måltiden var slut och de med otrolig
ömhet tackat hvarandra för mat, lade de
åter armarne om hvarandras lif och öfver-
skredo tröskeln till salongen.
»Ah, så vackert här är!» utropade Elise
hänförd och betraktade med tindrande blic-
kar den blommiga brysselmattan i dämpade
färger samt den himmelsblå möbeln. Hon
satte sig försiktigt i en stor fåtölj, höll sitt
gullockiga hufvud graciöst lutadt mot den
svällande karmen och frågade: »Nå, hvad
tycker du?»
Han knäföll framför henne, lade ena ar-
men om hennes lif och den andra om hen-
nes hals samt drog henne lidelsefullt intill
sig. Det var svar nog. Men Elise afvärjde
med ett slags ångest hans passionerade
utbrott, sköt honom ifrån sig och sade med
bestämd ton:
»Icke så häftigt, Albert. Du kan ska-
da .. . stolen.»
Han kände det, som om han fått en skål
kallt vatten öfver sig, reste sig därpå något
tafatt och kastade sig handlöst i soffhörnet.
»O, Albert,» utropade hon och sprang
förfärad upp, »icke får du göra så. Tyget
är så ömtåligt och resårerna kunna gå af. »
»xih, de hålla nog,» utbrast han. »Jag
har köpt de här möblerna åt oss att sitta på. »
»Ja, men det bör ske med förstånd,»
genmälde Elise. »Betänk, Albert, att de
skola hålla så länge vi lefva . .. många,
många år. Därför måste vi vara rädda om
dem, mycket rädda. Det går rakt icke an
att de stå så här i hvardagslag. Då skulle
de snart bli fördärfvade af nötning och dam.
Vi måste skaffa öfverdrag till sofforna och
stolarne. »
»Hvad skulle det tjäna till,» invände han.
»Det blir ju bara till besvär.»
»Så du pratar, Albert. I alla ordent-
liga hus har man öfverdrag på möblerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
