Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 24 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 IDUN 1895
Emellan hjärtan finns ett sammanhang, En frändskap, som ej lösas kan som blodets:
Som ingen graf och ingen död betvang, Förtröstans, kärlekens och tålamodets.
C. W. A. Strandberg.
fat med en ung kvinna, hvars väsen genast
väckte hennes intresse. Följden af ett samtal
dem emellan blef, att den unga damen anställ-
des som biträde å Fredrika-Bremer-Förbundets
byrå, när densamma öppnades, och att hon se-
dermera, då fröken Forsell, hindrad af andra
göromål, efter något öfver ett år nödgades af-
säga sig befattningen som dess föreståndarinna,
intog hennes plats. Det är hon, som i nio
år delat ljuft och ledt med Förbundet, och
hvars bild synes på detta nummers första sida.
Gertrud Adelborg är född i Karlskrona och
tillbringade där de första elfva åren af sitt
lif. Fadern var kommendörkapten B. J. Adel-
borg, modern Hedvig af Uhr. Dottern fick
tillsamman med fyra systrar en sträng och
något excercisartad uppfostran, och många små
historier från denna tid berättas ännu i famil-
jen. En af dessa lyder så. Bland sjöofficc-
rarno begagnades då för tiden ofta båtsmän
såsom tjänande biträden i husen, och ett ord-
språk därnere påstod, »att en båtsman duger
till allting, utom att amma barn». Vid om-
byte af denne tjänsteperson brukade kommen-
dörkapten Adelborg ställa upp sina flickor i
rad från den längsta till den minsta för att
presentera dem för den nye tjänaren. »Se
här,» sade han, i det han pekade på livar
och en, Ȋr Maria, Hedvig, Gertrud, Ottilia
och Martina,» och därefter till barnen med
allvarsamt upplyftadt finger: »Låt nu se, flic-
kor, att ni äro lydiga och höfliga mot båts-
man.» Detta lilla enkla drag bevisar, att
kommendörkaptenen var en gentleman mot sina
underordnade, och att han fordrade lydnad för
sin båtsman likaväl som för sig själf, och det
kan ge en inblick i den uppfostringsmetod,
som användes i det Adelborgska hemmet.
När hon var elfva år, förlorade Gertrud
Adelborg sin far, och nu flyttade modern till
Upsala med sina flickor, hvilka där fortsatte
sina i Karlskrona började skolstudier. Hos
Gertrud vaknade mycket snart en brinnande
lust för arbete under ansvar. Redan vid sjut-
ton år önskade hon att få komma ut som lä-
rarinna, men under inflytande af don tidens
åsikter satte sig familjen däremot. »När man
har ett godt hem, så skall man icke lämna
det,» hette det; »man skall väl vara glad och
fri, när man är ung.»
Ja, glad var Gertrud Adelborg, och roligt
hade hon i ungdomsstadens, då mer än nu af
frisk ungdomsglädje genomströmmade socictets-
lif, men det inre krafvet på nyttig verksam-
het lät sig ieke nedtystas, och vid tjuguett år
dref hon igenom sin önskan att få komma ut
som guvernant. Hon innehade en och samma
plats i fem år hos en familj, där hon snart
bief en vän, och där hon var barnens förtrogna
kamrat likaväl som deras lärarinna. Efter
den tiden flyttade modern till Stockholm, huf-
vudsakligen för att åt dottern Ottilia skaffa
den konstnärliga utbildning, som hennes anlag
kräfde, och nu återvände Gertrud Adelborg
till hemmet. Helt snart därefter antog hon
en plats som renskrifverska i hofrätten, och
det var under de fyra år, hon ofta till sent
på nätterna satt lutad öfver sina ark och ko-
pierade den för henne intresselösa lagstilen,
som hon hufvudsalcligen lärde sig att älska ar-
betet för dess egen skull, oafsedt af hvilket
slag det var, som hon fann, hvilken tillfreds-
ställelse det ligger i att hafva ett bestämdt
arbete och få det riktigt punktligt och nog-
grant utfördt. Dessa år voro en fortsättning
på faderns disciplinära uppfostran och bidrogo
i sin mån att utdana henne till den kvinna
hon nu är.
När hon af hälsoskäl lämnade denna befatt-
ning, var det som friherrinnan Adlersparre
träffade henne och anställde henne på den an-
svarsfulla, maktpåliggande och ansträngande
plats, som hon nu så väl fyller.
.Under de nio år, hon innehaft sin befatt-
ning som föreståndarinna för Fredrika-Bremer-
Förbundets byrå, har hon en gång på Förbun-
dets föranstaltande gjort en resa till södra
Sverige och Danmark för att taga reda på
den länge öfverklagade utvandringen af sven-
ska allmogeflickor till detta senare land, hvil-
ken utvandring visat sig så fördärfbringande.
Hon skref sedan artiklar om sina erfarenheter
under denna resa, hvilka intogos i Dagny.
Dessa artiklar spriddes i separataftryck i södra
Sverige, intogos i danska tidningar, och man
har skäl att antaga, att Förbundets arbete i
denna sak medverkat att stäfja den olycksbrin-
gande utvandringen.
Ett af s Gertud Adelborgs önskningsmål är
att bringa det praktiska arbetet till heders,
och att kvinnor allt mer skola skaffa sig fack-
kunskaper i praktiska yrken och därigenom
äfven inom dessa intaga en aktningsbjudandc
plats i den kamp för tillvaron, som nu fram-
kallar en så häftig konkurrens.
Och’ livad har hon då för öfrigt att göra
på den där byrån vid Drottninggatan 54, där
Fredrika Bremer-Förbundot, som flere gånger
till följd af ökade arbetsområden behöft ut-
vidga sin lokal, slutligen hamnat, och där
Gertrud Adelborg är den ledande och styrande?
Ja, för att besvara den frågan, behöfdes minst
ett par spalter mer, än som blifvit tillmätta
åt denna uppsats. Men om vi kasta en ha-
stig blick på en enda arbetsdag vid byrån,
skola vi kanske förstå det. När hon på slaget
elfva inträder i sitt stora behagliga arbetsrum,
ligga redan högar af bref på, hennes skrifbord.
De innehålla, förfrågningar från platssökande
och platsgifvande, betyg, önskningar om upp-
lysning angående fordringar för att blifva
sjuksköterska, gymnast, trädgårdsmästare, ur-
makare, bokbindare m. m., frågor rörande
pensionskassor och stipendier, bref från ombu-
den i landsorten, från in- och utlandet, upp-
satser till hemstudierna m. m., m. m.
Posten uppdelas till de olika afdelningarna,
men under tiden har den ständiga strömmen
af besökande börjat. En vill ha underrättel-
ser om utsikterna på den eller den lefnads-
banan, en om fordringarna till den eller den
platsen, medlemmar komma för att betala in-
trädesafgifter, komitéledamöter för att öfver-
lägga om särskilda angelägenheter vid de skilda
verksamhetsfälten, stipendiisökande, lånebehöf-
vande, sjukbud, som genast önska sjuksköter-
skor, och vid tiden för stadsfullmäktigevalen
sökes förbundet af kvinnor, som vilja utöfva
sin rösträtt.
Brådska råder vid alla skrifbord, telefonen
ringer, telcgrampojken kommer och så oafbru-
tet ut och in mod människor ända till kloc-
kan blir fyra, då byrån stänges. Af do olika
göromål, vi här i hast uppräknat, kunna vi
förstå, hvilket vidsträckt område Fredrika-Bre’
mer-Förbundets verksamhet omfattar.
Det är sant, att där finnas olika rum och
olika föreståndarinnor för hvarje arbetsafdel-
ning, men öfver allt detta skall dock Gertrud
Adelborgs ögon vaka. Och vaksamma, pigga
och lifiiga äro de ögonen, liksom det hastiga,
glada sättet att tala med ens ger tillkänna,
att »här ha vi icke tid att söla. Ärendet och
så ett godt, klart och redigt besked.» Aldrig
skall man märka, att hon är trött eller att
hon för någon fråga är mindre intresserad.
Hon ger sina svar med samma liflighet klockan
fyra, som hon gjorde klockan effvå.
Men, hvad gör jag? Jag fick efter åtskil-
lig tvekan hennes porträtt, men med ett vill-
kor. Och det villkoret kanske är mera karak-
täristiskt än någon karaktäristik, som jag kan
gifva. »Skall det vara något beröm, så gif
det åt Förbundet, men intet pris åt mig.»
Ja, hon ägnar all sin arbetstid åt Förbun-
det och önskar intet beröm därför. Att ar-
beta med fart, det är för henne lika naturligt
som att andas. Men när hon slutat, då har
hon sin lilla kvällsidyll. Då samlas de tre
systrarna kring den åldriga modern, som, trots
sina hvita lockar, äger sinnets spänstighet i
hög grad, och då får man se, hur Gertrud
Adelborg kastar bort det affärsmässiga, det
jäktande arbetsintresset oeh blir en öm och
mild kvinna, blir helt och hållet dotter. Ty
det är just det kännetecknande för henne, att
livad lwn är, det är hon helt.
Amanda Kerfstedt.
Fabriksarbeterskan.
Skumma gator och gränder,
mörka, stängande hus.
Gasen i lyktan sänder
sparsamt flackand,e ljus.
Knappast en flik af himmel,
icke en stjärnas blick,
sjudande folklifsvimmel,
livart mitt öga än gick.
Här är jag dömd, att dröja
långa, skridande år;
svepas i sorgens slöja,
se, hur ungd,om förgår.
O, en d,arrand,e snyftning
vill d,å, bana sig väg.
Säg mig, livad är din syftning,
tigand,e öde, säg?
Soliga ängar lyste
för mig i barnd,omsdar.
Hultén och hagarne hyste
mig, då jag liten va,r.
Brokiga blommor glödde
fordom, fordom för mig.
Rödaste skyar blödd,e
förr sitt guld, på min stig.
.Nöden tvang mig till staden —
hemska, skrämmande ort,
du, som■ lyser i raden
af boningar, port vid, port,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
