Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 24 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 168
stum förtviflan, som siar
värre, hemskare nöd,
kval och armod, som skriar:
läkedom gif och bröd!
Nu jag ej mer får skåda
barndomens älskade trakt.
Skogen och ängen — båda
stänger en dyster makt.
.Nu är min värld fabriken,
rökkvalm och surr och sot;
friden är från mig viken,
blacken är smidd om min fot.
Här i kammarens unkna
kvaf skall mitt lif förgå.
Aren i dunkel sjunkna
mulna allt mer min vrå.
Icke en flik af himmel,
icke en stjärnas blick,
armod och kval och vimmel,
hvart mitt öga än gick.
Lennart Hennings.
Tänk först, och tala sedan!
f
uru annorlunda skulle icke vårt .samlif
många, gånger gestalta sig, om vi all-
tid rätt tillämpade denna regel! Huru
många ord, som icke voro så ondt menade,
men likväl åstadkommo så mycken sorg, så
många missförstånd, skulle icke då vara
outtalade.
Från ett ansträngande och enerverande
arbete återvänder mannen till sitt hem. Han
är trött och uttråkad, och då går det så
lätt att glömma, att äfven andra kunna få
arbeta tungt och få sitt tålamod hårdt pröf-
vadt. ’ I hemmet är allting snyggt och pryd-
ligt, han skall icke kunna upptäcka ett
dammkorn på atenienner och andra möbler,
icke en papperslapp på mattorna, icke en
möbel på annan plats, än där den brukar
vara; men han lägger icke särskildt märke
till allt detta. Sådant brukar det alltid
vara därhemma, och detta fastän två små
oförståndiga yrväder ofta rusa omkring och
pröfva mammas tålamod. Han känner ett
obestämdt välbefinnande, när han ser sig
omkring i hemmet, och denna känsla gif-
ver sig uttryck i ett leende, då han hälsar
på sin hustru.
Nu serveras middagen, och med ens åter-
vänder det mulna uttrycket i hans ansikte.
Köttet är segt, och det fordras en viss an-
strängning för att få knif och tänder att
rå på detsamma. Han är litet bortskämd,
det brukar sällan eller aldrig vara så här,
men detta tänker han icke på. Om han
tänker någonting, så är det detta: »Allting
är förargligt i dag,» och så skjuter han
otåligt bort tallriken.
»Är det inte bra?»
Det är så oändligt mycket både i tonen
och blicken, som i detta ögonblick går ho-
nom alldeles förbi. Hade han med mera
lugn gifvit akt på detta, så hade han kun-
nat läsa ungefär detta: »Jag är så förfär-
ligt trött efter alla mina bestyr; barnen
ha bråkat, jag har ständigt måst vara på
vakt, att de icke skulle förstöra något eller
skada sig själfva; och så försummade jag
att tillräckligt öfvervaka jungfruns göromål
i köket. Ät nu ändå af detta, jag lofvar
att det skall vara bättre en annan gång.
Gör mig inte mera ledsen än jag är.» —
Men nu sade hon inte allt detta med ord,
och själf gaf han sig icke tid att tänka
dessa tankar, ehuru det vid ett annat till-
fälle varit för honom eh naturlig sak att
så själf ursäkta henne. Nu står för honom
endast den nakna frågan: är det inte bra?’
Det måtte väl ändå hon bäst veta, huru
gement dåligt det är, och så kommer sva-
ret, hånfullt och elakt.
Om nu hon i sin ordning gifvit sig tid
att tänka på, hvad det var, som framkal-
lade dessa hårda ord — icke brist på kär-
lek och fördragsamhet i egentlig mening,
utan endast en tillfällig trötthet och nervo-
sitet, som gjorde, att han för tillfället icke
var sig själf fullt mäktig — då hade hela
saken nu kunnat få ett slut med ett litet
skämt, ett vänligt förebrående ord eller dy-
likt, och dä hade det nog icke dröjt så
länge, innan förlåtelsen begärts och läm-
nats. Men nu tänker hon endast på det
otacksamma, orättvisa och elaka i svaret
och söker ge lika godt igen:
»Ja, jag rår verkligen inte för, att vi inte
ha råd att köjta af det bästa köttet.»
Och när det går så långt, är det vanli-
gen fullkomligt omöjligt att hejda sig, för-
nuft och eftertanke blifva begrafna under
det dåliga lynnet, och så fortsätter man
med elaka, retsamma ord, beskyllningar och
förebråelser, som man vid ett annat tillfälle
skulle anse ogrundade och orättvisa. Om
man blott vid ett sådant tillfälle gjorde sig
tid att först till sig själf framställa den
frågan: »Hvarför vill jag säga detta», eller:
»Är det till någon nytta att säga detta»,
så skulle många sådana elaka ord vara
outtalade. — ■— —
»Vi ha så förfärligt brådtom i dag, om
du vore riktigt snäll, gubben, så tände du
på ett par brasor i våningen.»
»Det ska’ jag visst det, om du endast
visar mig, hvar det finns något att tända
med ! »
Nu börjar han sitt arbete. Han plockar
in en brasa i matsalens kakelugn och tän-
der på. Det brinner alldeles charmant, och
så fortsätter han i förmaket. Men nu är
det så misstänkt tyst i matsalen, och när
han kommer tillbaka dit, så är det kolsvart
i kakelugnen. Nu plockar han in mera
torrved och blåser med sina lungors hela
styrka. Slutligen får han det att flamma
upp på nytt, men när han gör en under-
sökning i förmaket, så är det samma hi-
storia. När han så ändtligen tror, att hans
bemödanden skola krönas med framgång,
går han in på sitt rum. Han är dock allt
för nyfiken att se, om det blifvit något af
brasorna, för att länge kunna dröja där.
Jo, verkligen, det brinner så det dånar i
kakelugnarna! Men därinne står också »gum-
man» med ett tvätydigt leende på läpparna.
»Mina brasor lyckades alldeles präktigt,
hva’?»
»Ja-a, ha, ha, ha, sedan jag fick tända
om dem och sota ned mina händer på dina
kolnade vedträn!»
Om nu den stackars »gubben» såsom be-
löning för sina redliga sträfvanden fått gå
i den villfarelsen, att han verkligen lyckats
tända brasorna, hvad ondt hade därmed
skett? Det var en småsak, ett litet knapp-
nålssting, men om dessa små sting uppre-
pas, så kan det slutligen bli ett sår.––––
Det är examensdag och pysen kommer
hem utan premium och med en anmärk-
ning för lättja i betygsboken. Han har
sett andra kamrater skynda hem med fina
böcker såsom tecken till flit och godt upp-
förande, och det syns tydligen på honom,
att han åtminstone i dag är djupt bedröf-
vad och fattar de allvarligaste föresatser
för nästa termin. Hvilketdera är under så-
dana förhållanden lämpligast att säga:
»Jaså, det är din tack för alla dina för-
äldrars uppoffringar och för allt vårt slit
för att kunna skaffa dig böcker och kläder
och betala dina terminsafgifter. Du tänker
således bli en lat odåga ...» o. s. v., o. s. v.
Eller att säga:
»Så, så, så, ha vi nu kommit dit. Nog
var det roligare förra examensdagen, hva’?
Nu har du ett half år på dig att bättra
saken. Hvilket ämne är det, du fastnat
på? Det är allt bäst, att vi genast börja
att tänka på, huru vi ska’ få nästa sida i
betygsboken att se vackrare ut!»
Om far och mor tänka efter, så kanske
de skola finna, att äfven de ha sin skuld
i anmärkningen. De ha nog icke alltid an-
vändt alla tillfällen, som erbjudit sig, att
öfvervaka sin sons arbete och hjälpa honom
på det rätta sättet.
Det är så mycket ondt inom oss, som
längtar efter att få bryta ut i ord och
handling, och detta onda har en märkvär-
dig förmåga att hos våra medmänniskor
locka fram ett motsvarande ondt. Det kan
understundom kännas som en riktig njut-
ning att låta det få fria tyglar, men efter
en sådan njutning kommer sorg, och där-
för är det lyckligast, då vi med en nog-
grann eftertanke pröfva hvarje ord, innan
vi släppa det ut i världen.
A. G.
Nytt lif.
Af
Ludvig Ganghofer.
Öfversättning för Idun.
H
n höstdag, strålande i alla färger, låg
öfver Abbazias lagerlundar. Som guld-
sand glimmade gatornas rödaktiga
grus, hotellbyggnaderna reste sig likt jätte-
lika metallblock, i hvilka de i solen speg-
lande fönstren togo sig ut som blixtrande
glimmer, och den hvita kiseln i parken blän-
dade ögat, som vore vägarne strödda med
korn af gediget silfver. Doften af yppiga
blommor kryddade luften, som var så ljum
och stilla, att palmernas solfjäderblad och
dracenornas mäktiga svärdsklingor knappt
läto ana en svag skälfning i sina fira spet-
sar. Förtonande i ren, böljelös blånad bred-
de sig hafvet, i fjärran omsvept af en skär
soldis, genom hvilken Chersos och Veglias
klippkonturer hägrade i den färgrika luften.
Enstaka båtar, ur hvilka lyste ljusa dräkter
och röda parasoll, gledo för säfliga årslag
öfver den stilla, blåa ytan, och därute, på
höjden af Quarnero, drog en stolt ångare
västerut, förbi de strödda Chioggiobåtarne,
som lågo orörliga, med slappa segel, vän-
tande på bris.
Tätt intill stenbalustraden, som skiljer
Villa Angiolinas park från den klippiga
hafsstranden, stod en mjukt stoppad rull-
stol. I denna satt en flicka, hvilken knap-
past kunde ha öfverskridit ungdomens
blomstringstid ; de smala skuldrorna voro
höljda af en hvit dunpäls. Men hvart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
