Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 14 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 1895
IDUN
Lidelser äro som ystra fålar,
Framför din lefnads hjuldon spända,
Få de i sken din tygel slita,
Snart de i vägens stoft dig vända.
Men med en stadig hand vid tömmen
Blir deras kraft en vinge på färden,
Och ju mera de streta och jaga,
Desto snabbare lopp genom världen!
S. H. Mosenthal.
ningar, vann bifall och köptes. Bland an-
nat såldes några sådana akvareller till konst-
föreningen.
Fru Boberg stannade dock icke vid akva-
rellmålning. Hennes hå,g hade riktats pa
att bidraga till konstens och konstindustri-
ens samverkan, en af de viktigaste uppgif-
terna för smakens utbildning äfven inom
våra hvardagsförhållanden, och hon utförde
för det ändamålet flere icke obetydande ar-
beten. Så började hon måla efterbildnin-
gar af gobelinväfnader och utförde först
några minclre sådana i form af afdelnings-
skärmar och »pannåer», till dess hon fick
beställning på att med samma målning de-
korera en matsal i grefve Hallwyls villa
vid Ljusne.
Därmed var uppmärksamheten väckt på
fru Bobergs betydande konstfärdighet, och
nyssnämnda arbete följdes omedelbart af
de på väggfälten i hotell Rydbergs matsal
målade gobelinsimitationerna, hvilka afslu-
tades vintern 1892—93, allmänt beundra-
des och förskaffade den unga målarinnan
rättvist erkännande som talangfull konst-
närinna. Strax därefter utförde hon på be-
ställning några mindre väggfält i Stock-
holms enskilda banks lokal. Under tiden
hade hon också målat en fris för den be-
römde etsaren A. H. Haig (vår landsman
Hägg) i London, i hvilket arbete hon för
första gången framställde figur, dock i liten
skala och anspråkslösa nog. Frisen illustre-
rade en gammal svensk visa, »Den under-
bara harpan», och fullbordades våren 1894.
Men det är ju icke tänkbart, torde in-
vändas, att någon kan med framgång slå
sig på figurmålning, utan att ha gjort där-
till erforderliga studier? Sådana hade fru
Boberg också verkligen företagit sig, fastän
först tämligen sent och endast under kort
tid. Hon gick nämligen sommaren 1893 på
Julians bekanta atelier i Paris, en af de stora,
fria konstanstalterna, där man tecknar efter
lefvande, naken modell. Detta hade på
den begåfvade konstidkerskan det bästa in-
flytande, och redan på nyssnämnda fris
kunde man, säga de, som sett detta arbete,
märka, hvilka framsteg modellstudiet i Paris
framkallat. Frisen är nämligen icke, såsom
hennes föregående arbete, en efterbildning
af gobelinsväfnad, utan en själfständig mål-
ning, fastän den såsom utförd på väf af
gobelinsstruktnr i någon mån erinrar om
sådan väfnad.
Den Häggska frisen var, såsom sagdt,
ett afgjordt framsteg, men det är dock
först med det nu vid Saltsjöbaden utförda
arbetet, som fru Boberg uppträder som fullt
själfständig konstnär. Det var onekligen
ett vågstycke, då hon företog ett sådant
arbete, men hon öfverskattade icke sina
krafter, utan löste lyckligt den svåra, upp-
giften, och nu kan man af hennes talang
vänta sig de vackraste resultat för fram-
tiden. Den dekorativa konsten bör i fru
Boberg ha. funnit en intelligent och skicklig
utöfverska, hvilken går till sitt arbete med
full insikt om hvad uppgiften kräfver.
Första intrycket af bilderna i Saltsjöba-
dens hotell är, sade jag här ofvan, af oblan-
dad angenäm art, men därtill må läggas,
att intresset hos åskådaren växer, ju mer
han tager enskildheterna i skärskådande,
och då han sedan förenar alla dessa en-
skildheter till det behagliga hela, som vitt-
nar om en ganska betydande kompositions-
förmåga, erfar han en känsla af tillfreds-
ställelse, isynnerhet öfver att det icke blott
är en munter lek af färger, utan också ett
uttryck för känsligt innehåll, för sund upp-
fattning och ren smak. Fantasien har fritt
spelrum, men inom de gränser, som skön-
hetsmåttet utstakat. Det är originelt, men
icke af den originalitet, som föraktar, hvad
konstens sanna uppgift kräfver, och som
mera älskar att slå med förvåning än att
uppväcka deltagande.
Kompositionen är väl ordnad i de olika
grupperna, som alla äga ett gemensamt
samband i det svallande ungdomsmod, som
uttrycker sin glädje öfver att fritt få tumla
om på strandbädden, på glittrande våg
eller i de skönaste blomsternejder, således
i full öfverensstämmelse med hvad en så-
dan plats som Saltsjöbaden erbjuder.
De små älskvärda barnfigurerna fram-
kalla alla vår glada medkänsla, både den
lilla figuren i den lätta utrustningen, som,
stående på stranden, i en stor kikare spejar
ut öfver vattnet, och de där, som ute på
sjön rida på väldiga delfiner, och mest den
där småttingen, som med det allvarligaste,
men just därför så mycket lustigare ansikts-
uttrycket anstränger hela sin kraft för att
hålla tömmarne riktigt strama på den del-
fin ban kör, och de, som idka kappsegling
i snäckor, och de andra, som rida på ofant-
liga sjöormar, och ha största möda att hålla
sig kvar på odjuren, och de, som sitta i
den långa båten, samma slags besättning
som på ormen och. delfinerna, små, allra
som älskvärdaste pysar i naturens egen
dräkt, hvar och en med sitt särskilda ut-
seende, ingen lik den andre, men alla vackra
länkar i den stora, kedjan.
Det är taflor, sprittande glada i färg och
i form, hvilka i den nedre delen af den
stora försalen äro af nn nämnda innehåll,
börjande längst bort till höger från hufvud-
ingången och sedan sträckande sig till den
motsatta sidans yttersta punkt, där raden
slutar med en pys, som på en brygga, hvar-
ifrån den långa båten nyss lagt ut, är ifrigt
sysselsatt med att meta, under det att
hans förehafvande betraktas med största
intresse af ett par småvarelser bakom.
Denna serie afbrytes öfver stora ingångs-
dörren af en fris med vidsträckt vatten,
hög sjö, ejderfåglar och svanor, men af-
brottet är så fullkomligt i harmoni med
sidofriserna, att det hela verkar fullt har-
moniskt. Det är således bilder från vatten
och strand, som upptaga nedre delen af
den stora förstugans väggfält. På trapp-
uppgångens väggar är det åter fasta, landet,
som representeras. A högra sidan, ned-
ifrån räknadt, synes Flora, en fager ung-
mö, som sitter i ett äppelträd och håller
en blomsterslinga af prästkragar, under det
Fauna på motsatta sidan, ej mindre fager,
med dufvor på sin vänstra hand och buren
af en björn, håller högra armen kring hal-
sen på en hjort samt, med en stor uggla
vid sin ena sida, åtföljes af en hind.
Under de två sistnämnda målningarna
sträcker sig en fris med gladlynta småbarn
af samma släkte som de ofvan nämnda,
men hvart och ett med sitt individuela
tycke, och de knoga på blomsterslingor och
frukter under lekar bland fältets blommor
och skogens djur. Dessa friser utmynna
mot ett altare, som skall mottaga offer af
dessa frukter, blommor och djur. Det hela
är lika. rikt som harmoniskt, utan några
störande toner, fullt af glädje och lefnads-
lust, fint uppfattadt, enkelt och kraftigt ut-
fördt, ett vackert prof på äkta konstnärs-
skap, ett kanske ännu vackrare löfte om
framtida betydelse inom denna gren af
konsten.
Claes Lundin.
m*
Strandsäng.
/Kvartögd tårna, från liafcel korn,
XZf Vaggad af satta vågor.
»Nalkas du mig, så vänder jag om,
Svarar ej på dina frågor!» —
Landar på skummande böljerygg,
Dår kusten tigger öde och stygg.
Lockarne fladdra och svalla
För västanvindar kalla.
»Strålande oceanens mö,
Välkommen var till viken!
Hår var så ödsligt, jag kunde dö
Af trånad Ull skönhetsriken.
Nu vill jag dig bggya ett kosteligi bo
Af mannakärlek och hjärtetro.» —
Då sprida de blickar ljufoa
En solglans på sten och tufea.
Stranden, som låg så stygg och stel,
Glimmar i morgonljuset,
Hafoets tritoner stämma till spel
Vid söfvande böljebruset.
Del går en dallring af lif och lust
Genom den klippiga öde kust,
Blommorna spira och knoppas,
Stvandgråset gror och hoppas.
Hafsmö ståndar så hög och skön,
Lyfter den stolta panna.
»Aldrig jag lyssna skall till din bön,
Fåfängt bjöd du mig stanna.
Sällsamma tankar bo hos mig,
Aldrig finna de fäste hos dig.
Sagosinnel från hafoet
Är i min själ begrafoel.
Gåtfulla drömmar i hjärtats schakt
Skulle hos dig bli väckta,
Af en oändlig trängtans makt
Skulle din själ försmäkta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
