Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 14 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189ft
IDUN 187
Nalkas du mig, så vänder jag om!
Fråga mig icke, lwadan jag kom,
Spörj ej, heart jag mig ämnar,
Når jag din åsyn lämnar.»
Strandens enslige, sorgsne son
Grubblar i dystert sinne.
»Komme du ån så fjärran ifrån,
Väcker du hos mig ett minne.
\ ar det ej du, som i stjärnlös natt
Varnande vid min sida satt,
När mina drifter jag lydde,
Når mina drömmar flydde?»
Svartögd tårna i hafoets våg
Dyker i morgontimma,
Gungar så stolt och fri i sin håg
Mot horisontens strimma.
Strandens son blir så tung i sin själ,
Aldrig glömmer han hennes farväl,
Böljan, som svallar och vankar,
Koåder stolts jungfruns tankar.
Theodor Lindblom.
As
Sommar i staden.
8
vad ämnar du ta’ dig till i pingst»
och »hur tänker du tillbringa din
sommar?» Det är under vårens lopp en släkt
och vänner emellan ständigt återkommande
fråga. Hvar och en redogör så för sina
planer och gläder sig vid blotta tanken på
att i sinom tid få realisera dem.
Och under dessa gångna härliga dagar
har man också nästan gått man ur huse
för att njuta af Guds fria natur i dess
första sommarskrud. Många ha ju redan
för länge sedan flyttat ut till landet. Men
alla dessa — ur skilda samhällsklasser —,
som med eller utan matsäckskorgar skyn-
dat på spårvagnar, ångbåtar eller tåg för
att åtminstone få tillbringa sin dag ute i
■det gröna, visa de ej samma längtan att
komma ut, bort från stadslifvet och dess
kvalm? . . .Och nog återvända de i de flesta
fall med ett tacksamt minne af hvad na-
turen gifvit dem, uppfriskade och stärkta
så till kropp som själ.
Också jag skulle få komma på landet,
såväl pingstafton till middagen som själfva
pingstdagen. Ville därför dessförinnan passa
pä att taga reda på en sömmerska långt
borta på Kungsholmen — så att dit van-
drade jag af lördag förmiddag.
Hur olika ter sig icke denna stadsdel mot
vårt eleganta Östermalm, så gladt på ytan . . .
Ju längre man kommer Fleminggatan fram,
desto hopplösare tyckas alla arbetarbostä-
dernas tusentals fönsterrutor stirra emot en,
och man frågar sig åter och åter, hur myc-
ken sorg, nöd och elände väl bor därinom.
Och alla dessa skaror af barn, som leka i
de mörka portgångarna eller bland dam-
molnen ute på gatan ... Om man blott
hade kunnat samla ihop dem lassvis för att
få plantera om de stackars små vanvårdade
plantorna i en annan, bättre .jordmån och
i en renare luft! En hel del få ju följa med
skollofskolonier på landet, — men alla dessa
som bli lämnade kvar . . . Kan intet göras
för dem?
Du har kanske liksom jag någon fattig
lijälphustru, tvätterska eller strykerska med
stor familj? Stor öfverraskning, då jag kom
och knackade på deras dörr själfva annan-
dagen! Mannen, en slarfver, som låter hu-
strun slita ut sig för att hålla hemmet uppe,
låg till sängs midt på blanka förmiddagen,
men kom vid mitt besök helt skamsen upp
i en hast. Nyligen hade han varit med
bland de strejkande vid ett bygge, hade
sedan dess fått gå utan arbete och fresta-
des nu desto oftare att taga till glaset.
Också hade den bästa dräkten hamnat hos
pantlånaren, så att han därför ej ville visa
sig ute under helgdagarna.
Men hustrun och de fem småttingarna?
Ja, för dem hade det på så sätt ej heller
blifvit någon pingst-glädje af. Och stora
ögon gjorde de, då jag föreslog dem att
samma eftermiddag med mig fara ut i det
gröna.
Första gången på spårvagn . . . första gån-
gen på ett tåg . . . hvad barnen jublade och
hvad de funno det underligt. Och sedan
att få plocka blommor, höra fågelsång —
särskildt göken — bli myggbitna — allt
var så ofantligt roligt. Det allra märkvär-
digaste var, när jag fotograferade af hela
det lilla sällskapet, innan vi återvände hem.
Det ögonblicket tror jag för barnen blir ett
minne för lifvet, så djupt högtidligt tycktes
de åtminstone då taga det.
Och mig själf föreföll denna afton dub-
belt vacker mot sina föregångare. Blom-
morna tycktes mig dofta härligare, fåglarna
sjunga klarare; det gick liksom en hvisk-
ning genom löfven, då de berördes af en
sakta fläkt:
»Frid i naturen! Frid i hjärtat! Frid
Med alla dem, som i det korta lifvet
Arbeta, lida här en liten tid
På branta vägar och med målet gifvet!
Om vän, om ovän, -— fråga icke här,
O män’ska, hvem ban är, den man du möter,
Men fråga blott, om han ett hjärta bär
För allt det ädlaste, som lifvet lär,
Och allt det eviga, som tid ej nöter.»
Skulle du eller jag dömas att stanna ännu
en månad, eller två, ja, t. o. m. hela som-
maren i staden — från morgon till middag
bundna vid vårt arbete på en bank eller
ett kontor —■ längtande efter hvila och
vederkvickelse under eftermiddagens lopp,
då vet jag, att vi kunna finna det på sätt jag
gjorde det i afton — och vår sommar skall
blifva rik på glädje som omväxling.
»Men själf är jag fattig,» hör jag dig
svara, »ej minst på mynt.» Sådana där
små utflykter behöfva ej bli dyrbara, fastän
min nu den här gången ej blef bland de
allra billigaste. Skogen finns ju så nära
för oss Östermalmsbor, och dit kommer man
helt lätt med apostlahästarna. Men det är
företagsamhet, som fattas så många af våra
fattiga. De behöfva någon utifrån verkande
kraft för att sättas i rörelse, också när det
gäller något så enkelt som att för några
timmar förflytta sig från det lilla tilltäppta
rummet ut i naturen.
Känner du ej till någon enda fattig fa-
mil.j ? Du har då blott att per telefon vända
dig till Föreningen för välgörenhetens ord-
nande, som med glädje och tacksamhet
skall lämna dig adresser så många du ön-
skar på familjer, hvilka väl behöfva ett
riktigt ljust och gladt minne att gå i vin-
terkvarter med.
Själfva bygga vi ju blott allt för gärna
våra luftslott för sommaren: att få gå i
staden, tyckes oss en hård lott. Den bör
ej bli hård, blott vi fått syn på, huru många
glädjeämnen äfven här stå oss till buds,
då vi lärt oss inse att: andras glädje är
dubbel glädje.
Annandag pingst år 1895. E. U. P.
Den gamle kanonen.
J
jalkenheims borg, tronande däruppe på sin
grönskande klippa, aftecknade med slående
skärpa konturerna af sina torn och tinnar emot
den blanka morgonhimlen, då den unge vand-
raren svängde om det sista utsprånget af Uren-
stoch och styrde sina steg ned emot Ur, hvars
klara vatten snabbt ilade fram mellan branta
stränder. Då han fick sikte pä det åldriga slot-
tet, var det som om ett lifligt glädjeskimmer öf-
verflugit hans solbrända drag. lian rätade på
sig, tog ut stegen och befann sig snart nere på
bron, som leder öfver Ur.
Strax invid landfästet på andra stranden låg
ett litet »gastliaus», inbäddadt i guldregn, accasia
och vinrankor, med skuggiga grottor och bekväma
hvilosäten. Vandraren kastade ännu en lång,
orienterande blick omkring sig, därpå öppnade
han grinden till värdshusträdgården och slog sig-
ned under en lummig accasia. En i landtdräkt
klädd flicka kom och frågade livad han befallde.
Han beställde en enkel frukost. Medan han vän-
tade på den, satt lian och såg upp emot borgen,
synbarligen försänkt i djupa tankar.
Plötsligen vaknade han emellertid upp ur sina
drömmar, öppnade den lilla rensel, han burit på
ryggen, och framtog ur densamma ett bokhäfte,
bundet i silfverband, som innehöll en af ålder
gulnad och af flitig läsning till hälften utplånad
handskrift. Han satt en stund och vägde voly-
men i sin hand och smekte densamma, så soin
man ibland gör med en dyrbar klenod, men
därpå öppnade han boken och började läsa.
Det var en vid pennans bruk ovan hand, som
nedskrifvit de sneda raderna, det säg man, och
den gamla tyska stilen skulle nog för de flesta
varit omöjlig att tyda, men den unge mannen
hade för längesedan öfvervunnit denna svårighet
och därför ilade hans blickar snabbt öfver de
brungula bladen, under det hans ögon blixtrade
och hans anletsdrag blefvo allt lifligare.
Hvad han läste var följande:
»... Kâ fingo vi da af den store konungen be-
fallning att med vårt batteri fatta posto pä norra
stranden af Ur och med allt gevalt disputera fien-
den passagen öfver denna bro, som där är slagen
mellan stränderna. Vi bröto upp i arla morgon-
stund, och två timmar senare bröstade vi af på
sluttningen af berget, på livilket slottet Falken-
heim ligger.
Da detta var gjordt, lät major Rentlow, som
förde befäl öfver batteriet, kalla mig till sig och
befallde mig att i spetsen för tio man rida ned
till bron och se till, om vi ej kunde demolera
densamma. Jag gjorde så, men vi hade knap-
past hunnit sitta af och gripa oss an med vårt
arbete, förrän ett regn af muskötkulor började
falla från höjden midt emot, och snart sågo vi
en fana knektar i fullt, språng rusa ned emot
oss. Jag hade på en liten stund fått två af mina
män dödskjutna och tre andra svårt sårade och
kunele sålunda icke tänka på att stanna och upp-
taga striden med en hundrafaldigt öfverlägsen
fiende. Därför gaf jag order till reträtt. Vi sprungo
tillbaka öfver bron, kastade oss upp på våra
hästar och flydde tillbaka till batteriet, som
emellertid börjat spela, så snart vi kommit ur
skottlinien.
Att, börja med höll vår eld fienden påafstånd
från bron, somjlifligt sopades af karteschsvärmarne,
men snart fingo vi en annan fiende att göra med
än ^fotfolket, hvars kulor icke nådde oss, förrän
de voro utmattade, så att de rullade som bönor
på klipphällarne. En kanon hade kört upp på
Urenstochs krön och snärt kom en till och så
ytterligare en. De började lifligt beskjuta oss,
och nu måste vi dela vår uppmärksamhet samt
vända oss åt två håll. Men vi försvarade oss
med stor bravour och höllo bron fri från fotfol-
ket, som flere gånger i stormmarsch sökte komma
öfver densamma.
Så småningen började dock fiendens kanoner
göra luckor ibland oss och bringa våra stycken
ur aktion. Tre af våra officerare voro redan döda
och hälften af manskapet låg blödande eller dödt
omkring kanorna, af hvilka två fått lavetterna
krossade, så att de blifvit försatta ur stridbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
