Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 21 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 IDUN 1895
humorister. En barnkammare är ett slags
mikrokosmos — världen i leksakstormat.
Där uppträda de mänskliga instinkterna och
lidelserna i enkla, ursprungliga former. Där
utkämpas väldiga strider, där höjas stolta
anspråk, där göras manhaftiga ansatser.
Det är bara rocken som är för kort, strider-
nas föremål som är för löjligt smått, kraf-
terna för klena — annars är det ju de stora
människornas lif upp i dagen! Men är
skilnaden egentligen sä stor på Kalle och
Petter, som slåss om en bandstump, och
stora pappa och hans kamrater, som käm-
pas de också —- om en bandstump? Mot-
satsen mellan det stora i laterna och svag-
heten och ofullkomligheten hos personlig-
heten — är denna motsats icke ungefär
lika slående i bägge fallen och lika frestande
till en liten dragning på smilbandet?
Efraim Rosenius.
Reträtt.
Skiss af Emy.
»&ljo, den där är en af rätta ullen!» Fredrik
Brink lossade ned ett par häftiga ryck på
kragen, ty han hade blifvit het af förargelse vid
genomläsandet af manuskriptet.
Det knackade på dörren, och innan hans »stig
in!» förklingat, visade sig en ung vacker flicka.
Som en stålfjäder sprang han upp.
»Nej, men så roligt... fröken Thelberg!»
»Ja, jag fick lof att gå själf,» sade den unga
damen glädtigt och räckte fram sin hand, »det
fanns ingen annan att skicka. Pappa frågar, om
herr Brink vill titta hem till oss på middag kl. 5.»
»På hvilken fråga jag svarar med mitt allra
som förtjustaste tack!»
»Hu, det var en förfärlig Superlativ af en pen-
nans man... jaså, jag är nu ändtligen en gång
här,» forsatte hon och såg sig omkring, sedan
hon slagit sig ned i en stor skinnbeklädd stol,
»på en veritabel tidningsredaktions helgade om-
råde, där själfva luften är mättad af hemlig-
heter ...» hon vidgade näsborrarne, fnyste och
skrattade. »Men jag tycker just inte, att det
förefaller så vidare mystiskt!»
»Åhnej,» smålog Brink, »inte i allmänhet, men
ibland kommer dock ett och annat under våra
ögon, som vi själfva finna en smula mystiskt.
Här t. ex.» — han grep manuskriptet — »är
något, som sätter myror i hufvudet på mig. Det
är en anonym författarinna, som då och då he-
drar vår tidning med uppsatser, där hon argt
förfäktar kvinnans rätt och användning till allt
möjligt på Guds gröna jord och påstår att hon
som konstnär, författare, »tjänsteman» etc. etc.
icke alls förlorar sin kvinnlighet eller sina hus-
liga egenskaper... Tja, artikeln är kvick som
tus ... ber om ursäkt !... redaktören tycker om
den,’ och den skall naturligtvis in — ungefär
som ett svar på hvad jag nyligen skref om blå-
strumpor, och naturligtvis är det en blåstrumpa
som skrifvit den, det begriper jag, äfven om hon
inte satt »Svea» inunder.» _
»Får jag se,» sade fröken Thelberg nyfiket och
stack fram sitt lockiga hufvud, »ja visst, det är
en fruntimmersstil...»
»Ovillkorligen — en gammal gallsprängd ung-
mö, ha, ha! Ah, de där skrifvande damerna —
ja, ni vet ju min gamla motvilja för det där
herrskapet. »
Hon nickade och drog litet på munnen.
»Ja, men det är ju orättvist, om de skrifva
bra — gör den här det?»
»Ja bevars,» medgaf Brink retligt, »men på ett
tokigt program: kvinnoemancipationen — med
kopsjsekvenser, som ta sig bra ut på papperet,
men blir tokiga i praktiken. Om jag kunde be-
gripå, hvem det är — ett plågofrö är hon emel-
lertid, men redaktörn har sina idéer...»
»Och litet mer tolerans — hur är det ordsprå-
ket lyder : äfven den andra parten ...»
»Må höras, ja, men jag tycker vi hört nog nu,
och I inte är det värdt att söka inbilla mig, att
fruntimmer, som sudda med bläck och i sina
djupsinniga meditationer rifva fram snilleknölar
på pannan, duga något till i t. ex. det husliga
kallet, och som hustrur .. . husch, Gud bevare
oss för dem!»
Han såg med välbehag på den unga frökens
hvita hand, där inga bläckfläckar spårades, och
på denna rena panna, där inga »snilleknölar»
voro upprifna.
Hon tycktes fatta hans tysta, smickrande jäm-
förelse, rodnade lätt och skrattade.
»Nej, tacka vet ni en sådan som exempelvis
jag!» sade hon med en riktig tjufpojksmin, »en
liten menlös docka, som inte besväras af tankar
längre än näsan räcker, en sann kvinna. ..»
»Ni är ingen docka, fröken Emelie!» afbröt
Brink med en förebrående högtidlighet, som ver-
kade synnerligen komisk, »jag vet, att ni skö-
ter er herr fars hushåll och ordnar och styr med
allt som en liten duktig husmor — se det är
dygder hos en kvinna, alldeles oförenliga med
skribleriet. . . åh, ni må tro, jag har nog haft
ögonen öppna!»
Och det tycktes han äfven i denna stund ha
så pass bra, att fröken Emelie fick en ny liten
sky på kinden.
»Nej, nu törs jag inte stanna här längre,» sade
hon och reste sig upp, »ni skulle ju kunna tro
mig höra till de där emanciperade damerna, som
icke ha vidare godt om kvinnlig blygsamhet...
Ni kommer?»
»Det var en fråga!»
Det fanns väl inte något ställe, till hvilket han
så gärna »kom», som till grosshandlare Thelberg,
förmögen änkling och fader till en af de älsk-
värdaste flickor han kände.
Naturligtvis blef det som vanligt en i allo an-
genäm middag, och då Fredrik Brink kommit
hem till sig igen samt i ro fått samla sina se-
naste intryck, fann han, att han bestämdt varit
en mes, som ej ryckt fram med en fråga, hvil-
ken länge nog vandrat upp och ned mellan hans
hjärta och läppar, utan att dock våga sig öfver
de senare...
Fröken Emelie såg inte alls ut som ett redan
färdigt, förkroppsligadt nej, och gubben Thelberg
var hjärtligheten själf — men skulle väl han,
penningemannen, vilja veta af en sådan fattig-
lapp som en liten blygsamt aflönad litteratör?
Gamle skeptiker, ryckte Brink på axlarne,
drog en suck och skref en uppsats öfver nuti-
dens afvita förhållanden, som i allmänhet hindra
folks sträfvan att redan i unga år grundlägga en
själfständig position och i synnerhet göra ett ti-
digt äktenskap på grundvalen af böjelse omöjligt.
Anspråken hade öfvér allt stegrats i orimligt för-
hållande till möjligheterna, en karl med några
tusen kronors inkomst kunde knappt lefva ensam
därpå, mycket mindre tänka på att gifta sig.
Landets döttrar voro bortskämda i lyx och nöjen,
ingen ville nu för tiden nöja sig med en an-
språkslös lott i det stilla ... O, tider, o, seder ... !
Han fick svar på tal — om igen af den oför-
bränneliga, anonyma »Svea»! Och vidai-e kom
han att göra en upptäckt, med hvars historia
från början till slut det hängde tillsammans på
följande vis:
Då han en dag gick upp på redaktionen, hör-
de han redan nere i tamburen, att någon var
på dörrens breflåda däruppe, mötte i trappan ett
fruntimmer, hvars drag han tydligt observerade,
utan att dock igenkänna, tittade i breflådan och
fann ett konvolut med »Sveas» manuskript uti.
Det var ett litet raskt skrifvet genmäle på hans
artikel, bland annat innehållande en kritik öfver
hans påstående, att »landets döttrar» voro så
fasligt »bortskämda» och omöjliga för ett äkten-
skap i små förhållanden. Är det några, som
skämma bort dem, så är det framför allt herrar-
ne själfva, som icke vilja tala allvar och för-
stånd med den unga kvinnan, utan äflas att få
henne till ett slags dekorationspjäs, en rodocka...
Men man skulle icke döma af ytan — under
siden och juveler, hvilka ofta blott buros af tvin-
gande konventionella skäl, under hela skenet af
ett behagsjukt, bortskämdt barn klappade mån-
gen gång ett ädelt hjärta, som gärna skulle dela
en fattig, redbar mans lott —• bara den fattige,
redbare mannen toge mod till sig och sjönge
rent ut . . .
Alltsammans ett litet stilistiskt mästerstycke
af slående, retsamt klar öfverbevisning.
»Att jag inte passade på och högg henne in
flagranti!» mumlade Fredrik Brink och lade in
manuskriptet på redaktörens bord. Om några
dagar hade uppsatsen influtit.
Ödet hjälpte vår litteratör i hans upptäckts-
funderingar.
»Fröken Selma Noréus heter min Svea!» ut-
ropade han, då han en dag var på visit hos
Thelbergs,» en vän upplyste mig därom, då vi
mötte henne på gatan.»
»Nej, hvad säger herr Brink!» utbrast fröken
Emelie öfverraskad, »det är en bekant till mig...»
Ännu större öfverraskning från Fredrik Brinks
sida.
Så släppte han icke fröken Emelie, förrän hon
lofvat honom att en förmiddag inbjuda fröken
Noréus, då han själf också skulle komma liksom
à propos.
»Men ingen allusion på hennes hemliga skrift-
ställarskap, herr Brink!» bad fröken Emelie nä-
stan oroligt. »Det vore ett öfverfall ur bakhåll.»
Några dagar senare presenterades han af frö-
ken Emelie för ett yngre fruntimmer, fröken
Noréus. Han kände strax igen henne.
Hon förrådde ingen synbar rörelse, då hon
hörde, att herr Brink var medarbetare och lit-
teraturkritiker i den och den tidningen. Hon
såg ut »som folket gör mest», röjde ingen påfal-
lande högre intelligens och förhöll sig tämligen
stel i sitt sätt att vara.
»En genomgående ledsam människa,» tänkte
Brink, »ja, sådana där äro de i det privata.»
Fröken Noréus sade snart adjö.
»Jag tycker mig ha mött fröken en dag i trapp-
uppgången till vår redaktionslokal,» sade Brink.
»Ja, det var ett bref, som jag för en väninnas
räkning lämnade,» sade hon intresselöst. Och
därpå gick hon
»Det var baddarn hvad hon kunde förskansa
sig väl !» utbrast Fredrik förbluffad och stirrade
på fröken Emelie, som smålog åt hans tydliga
missräkning, att den unga damen skulle förråda
sig sig själf. »Men naturligtvis,» fortsatte han,
»narrades hon kallblodigt beträffande brefvet och
väninnan!»
»Nå, hur fann ni henne föröfrigt?»
»Odräglig — som alla af hennes sort måste
vara ...»
»Inte så! Selma är en utmärkt flicka ...»
»Gärna för mig,» sade Brink med en lätt gri-
mas, *hon hör då inte till dem, som äro begär-
liga på äktenskapsmarknaden, inte en gång för
de tvåtusen-kronors-karlar, jag talat om. Läste
ni min sista uppsats och hennes svar?»
»Ja, och jag fann hennes svar förträffligt, hon
har enligt min mening alldeles rätt. Om män-
nen blott uppfattade oss något mindre skeft och
toge något mera mod till sig ... !»
Det var något i den unga damens tonfall, som
plötsligt frapperade Fredrik och kom honom att
med spändt intresse fixera henne.
En fin rodnad steg upp på hennes kinder,
hon andades litet hastigare, men mötte alltjämt
hans spörjande blick med sin egen, därur något
strålade honom tillmötes som ljuset från ett på
vid gafvel plötsligt öppnadt paradis ...
»Borde jag också taga mod till mig?» frågade
han icke utan en skälfning i rösten, närmade
sig och grep hennes händer.
»Ni borde gjort det för länge sedan, tycker
jag,» sade fröken Emelie med en skälmskhet, ge-
nom hvilken ömheten bröt fram, »nu fruktar jag,
att det är för sent — ett oöfverstigligt hinder
finns ...»
»Er far?»
»Nej,» smålog hon, »han skulle samtycka, men
— ni själf ... !»
»Hur menar ni?»
»Ni afskyr blåstrumpor . ..»
»Nåväl, hvad hör det hit?»
»Det var verkligen för en väninnas räkning
fröken Noréus bar upp brefvet.. .»
»Men håll mig icke på sträckbänken — till sa-
ken, älskade Emelie!»
»Jag är — er ’Svea’...»
I samma ögonblick var hon hårdt sluten till
hans bröst.
»Ah — — — således ändå min ’Svea’ — min
för alltid ... !»
Hvad förstås med en »lady»?
En kvinna, som aldrig låter någon annan
känna sig henne underlägsen, vare sig i in-
tellektuell, moraliskt eller socialt hänseende.
Lady Henry Somerset.
Sparsamma Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger 12 Hötorget 12
Fruar! för Vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm Fllial:Eik!-d0”AnLmt!i°rs 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
