Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 21 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 195
Jag vet ej, om fröjd, om smärta
jag mest uti sinnet bar.
Ej tankarna voro mogna,
men ut ville de likväl.
Naturen var min förtrogna,
ej någon förstod min själ.
Det var något stort och mäktigt,
som underbart drog och drog.
Hvad guldmolnen sänktes präktigt
i hög bortom hed och skog!
Hvad låg i min själ begrafvet,
som väcktes vid vågens dön,
hvar kväll när jag hörde haftet,
den härliga Östersjön?
Det var något visst, jag ville,
jag kände min värld för trång.
Bar ej jag i själen snille,
jag bar dock i hjärtat sång.
Och tankarne kännas tunga,
förrn luft de i toner få,
och något jag ville sjunga,
som skulle kring världen gå.
Jag ville aftorka tårar
på mången Jörvissnad kind,
åt tynande hjärtans vårar
ge friskhet och dagg och vind;
åt skeppsbruten like räcka
ett halmstrå, om icke mer,
och pilgrimens törst ej släcka,
blott stilla, förr’n sol gick ner.
Nu är det midsommartider,
jag längtar och längtar än —
och når det mot hösten lider,
för snart kommer alltid den,
och lönnarna blifva röda
och storken och svalan fly,
och rönnarna dystert glöda
mot himmel förutan sky.
Då vaknar på nytt min trängtan,
som fordom i lifvets vår.
Det hjärta, som föds med längtan,
lär aldrig att räkna år —
Månn hinsidan fjärrblå randen
jag uppå en ton fått svar ?
Månn’ pilgrim på ökensanden
en droppe jag gifvit har?
Anna A.
Kvinnorna oeh humorn.
8
et är Strindberg — om jag inte minns
orätt — som påstår i någon af sina
ensidiga och orättvisa anklagelseskrifter mot
det älskvärda könet, att kvinnan saknar
humor. Om också, hvilket ju kan vara
möjligt, den något djärfva satsen afsåg ute-
slutande den författande kvinnan och sär-
skildt den svenska författarinnan, så har
den i alla händelser blifvit på ett eklatant
sätt vederlagd af Lovisa Petterqvist.
Nog har hon humor, det lär väl ändå
inte kunna förnekas.
Men hvad innebär då detta mångomordade
begrepp? Hur skall det rättast definieras?
Hvad menas med humor?
Svårt är det alltid att uttömmande defi-
niera ett begrepp, hvarom uppfattningen
hos olika människor är så växlande. Ingen
har heller —- så vidt jag vet — af humorn
gifvit en definition, som af alla erkännes.
Lättare är att säga, hvad humor icke är.
Humor är icke detta evinnerliga kallgrin,
som under åratal fyllt våra skämttidningars
spalter, serverats oss vid festtillfällen af
omtyckta »humorister» och purrats på oss
i de oftast mycket tillkrystade skämtbitar,
som fått namn af »humoresker». Det är
missbruk af ord, då man med humorns
namn betecknar alla möjliga arter, afarter
och oarter af skämtlynne. Det är mer än
så, det är nästan en förgripelse på det
heliga, af samma slag, som då varietéslag-
dängor räknas till »konst» eller ordet
»poesi» begagnas om prosa på korta rader.
Går man nu för tiden för långt i att
utvidga humorns begrepp till allt, som i
någon grad kan afficiera skrattmusklerna,
så var det en motsatt ytterlighet, man
gjorde sig skyldig till, då man allt för
starkt framhöll sorgen och bitterheten såsom
den jordmån, ur hvilken humorn hämtade
sin näring, likt leende blomster spirande
på en grafkulle. Allbekant är det i vårt
nationalmuseum befintliga porträtt af Bell-
man, snyftande i sin näsduk, och lika all-
mänt känd är den föga humoristiska strofen
af Braun:
»Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin gud för det
han utan humor dem födas lät»
och den följande beskrifningen på skaldens
skrifdon :
»en törntagg pennan och bläcket — tårar»,
hvilket ju allt låter ganska afiekteradt.
Det sannaste och bästa som sagts om
humorn förefaller mig vara, att den är den
åskådning af lilivet, som ser det stora i
det lilla och det lilla i det stora.
På botten af humorn ligger således ett
slags resignation på samma gång som en
öppen blick för det ideala, hvilket i vår
relativa värld endast kan ernå mycket
ofullkomliga afspeglingar. Ju tydligare man
inser och känner detta, ju skarpare man
ser motsatsen mellan det som är och det
som borde vara, mellan de stora anspråken
och deras tarfliga motsvarighet, dess när-
mare står man korset, där vägarne skilja
sig, den ena bärande nedåt till förtviflan
och bitterhet, den andra uppåt till den fria
utsiktsplats, hvarifrån humorn med ett vän-
ligt löje betraktar världen. Människorna
äflas och knuffas som bråkiga barn för att
uppnå mål och vinna fördelar, som för
humoristens öga ej te sig värdefullare än
barnleksaker. Han 1er åt detta kif om
bagateller, men han förargas ej, ty han vet
ju: sådan är världen och den kan inte
vara annorlunda. Och med allt ondt och
befängdt, som finns i denna skröpliga till-
varo, bjuder dock lifvet så många glädje-
ämnen, skänker det så mycken ren och
vacker tillfredsställelse.
»Världen är ej så ful, som vi henne ängsligt
afmåla
med storm och våg...
Allt leker för vår håg,
skönhet i hvar ögnastråla — »
Allt beror på den blick, hvarmed vi be-
trakta världen. Äro vi nog olyckliga att
ha fått in en skärfva af »Fandens speilglas»
i vårt öga, då kan det inte hjälpas, att vi
se allting förvändt och styggt. Då finns
det för oss ingenting annat än elakhet och
fulhet till, då skall ingen karaktär bestå
profvet inför vår kritiska granskning, ingen
handling synas god, ingen anblick skön,
ingen tanke upphöjd. Men humorns öga
är kärleksfullt, utan att därför vara blindt.
Humoristen har denna sanna mänsklighet,
hvars väsens grund är en ödmjuk känsla
af idealets storhet och allas vår litenhet,
en känsla som alstrar försonlighet, öfver-
seende och medkänsla med andra — dessa
andra, som humoristen dock icke kan låta
bli att le åt, likasom han 1er öfver sig själf
och hela världen.
Kvinnan skulle sakna anlaget till en sådan
åskådning af lifvet?
Det förefaller, som om hon tvärt om borde
äga det i hög grad. Anlag i ena eller andra
riktningen framtvingas under generationer
af lifvet själft. Ingenting kan vara oom-
tvistligare än människans underbara för-
måga att snart »finna sig» i nya förhållan-
den, att bilda sig efter och växa in i dem.
Är det då troligt, att icke kvinnorna med
deras i vissa afseenden utpräglade »ideala
fordringar» och deras behof af lycka och
harmoni, — att de icke, säger jag, ofta
måste komma att drifvas igenom den ut-
vecklingspers, hvars stadier äro: missräk-
ning, afprutning på i ungdomen gjorda höga
föreställningar om det ena och det andra,
resignation och — då behofvet att bibehålla
en kärleksfull uppfattning fortfarande gör
sig gällande — en humoristisk blick för
skröpligheterna i lifvet?
En sanning är det visserligen, att många
— kanske i synnerhet bland kvinnorna •—
lida af en sentimental lust att gråta, om
de icke få lof att alltjämt skratta — jag
menar: en benägenhet att, om jag så får
uttrycka mig, »tjura», när lifvet slår sina
slag, d. v. s. göra sig riktigt ordentligt olyck-
liga, eftersom det inte går an att få vara
riktigt lyckliga — en sentimental, litet barns-
lig åtrå, som sammanhänger med själfbe-
skådning och fråsseri i de egna känslorna.
Sunda naturer och starka själar kokettera
ej inför sig själfva, kasta ej yxan i sjön,
om lyckan sviker, hängifva sig ej åt själf-
plågeri, utan blifva i stället ofta humorister.
Det tyckes mig, som om man i det äkten-
skapliga lifvet skulle ha rätt mycken använd-
ning för humor. Två unga människors gemen-
samma vandringslopp börjar väl oftast med
både abnormt uppskrufvade känslor och icke
fullt riktiga föreställningar om hvarandras
personliga egenskaper. Under samlifvet sjun-
ker känsloströmmen småningom tillbaka i
sin naturliga flodbädd, man gör ömsesidiga
små upptäckter i fråga om lynne, tempera-
ment, vanor, upptäckter, som skulle kunna
komma olycka åstad, om de toges för seri-
öst, men som för en humoristisk uppfatt-
ning alldeles icke kunna skada det goda
förhållandet. Det finns för öfrigt så mycket
under en daglig sammanvaro människor
emellan, som naggar, irriterar, nedtrycker,
om det ej toges från den humoristiska sidan,
så mycket, säger jag, att om man kunde
skänka bort humor, borde ett större förråd
af den varan gifvas hvarje brudpar i lys-
ningspresent.
Nå, finns blott något anlag, så utbildar sig
nog den humoristiska uppfattningen af sig
själf.
En barnkammare — begripligtvis icke allt
för öfverbefolkad ! — borde, synes det mig,
uppfostra föräldrarne mer eller mindre till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
