Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 21 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 199
dentantalet. Af dessa studerar det största anta-
let medicin, blott tre egna sig åt juridik. 1882
tog den första kvinnan magistergraden. 1890
fick en finsk dam universitetsgrad i Paris i äm-
net matematik. Sedan 1882, då den första sam-
skolan upprättades, har antalet kvinnliga studen-
ter årligen ökats.
Ert räknetal.
Skiss för Idun
åf Vilma Lindhé.
(Forts.)
»Jag har sannerligen inte hunnit.»
»Nå, nå, lugna dig. Jag har naturligtvis
tänkt på det som på allt annat. Men — à
propos! — Jag gick genom barnkammaren
och såg två lampor brinna. Det är inte
första gången jag gör anmärkning mot ett
sådant slöseri.»
»Jag har inte varit där inne sedan i går
morse,» svarade hon med en nervös darr-
ning kring läpparna.
»Det bör du inte låta någon veta.»
Ljuset från toalettbordet föll öfver den
smärta ungdomliga gestalten.
»Jag kom egentligen för att se, hur du
tar dig ut,» återtog han, medan de något
närsynta ögonen pröfvande öfverforo hvarje
detalj af hennes person och dräkt.
Det spända uttrycket i hennes ansikte
försvann inför hans gillande blickar.
»En charmant klädning. Du tar dig ut
som en drottning, men hvad du gör, så se
lite gladare ut.»
En snyftning afbröt honom.
»Så älskade! Här har du eau de cologne.
Jag har varit lite häftig kanske, men det
skall du inte fästa dig vid. Du vet, hur
mycket jag håller af dig.»
Hon satte handen skuggande för ögonen,
som för att utestänga allt annat än de egna
tankarna.
»Det har varit så mycket bråk, så myc-
ket att tänka på både här hemma och i
styrelsen,» fortsatte han, ur stånd att be-
mästra sin otålighet. »Jag är nervös och
retlig, det erkänner jag, men det blir bättre
nu, när revisionen är undanstökad.»
»Till härnäst — ja!»
»Det är ett helt år dit,» sade han och
drog ett djupt andetag.
»Hugo?!»
Hennes stora mörka ögon blickade ängs-
ligt frågande in i hans.
»Hvad menar du?» utbröt han. »Sköt du
ditt — att jag sköter mitt, kan du vara
viss om.»
Det ringde på tamburklockan.
»Nu ha vi dem här,» afbröt han sig med
en orolig blick på hustruns upprörda ansikte.
»Så, Eva lilla! Gör nu ditt bästa. Ingen
kan vara älskvärdare än du, om du bara
vill, och du skall inte göra det förgäfves.
Allt hvad min kärlek ...»
Han böjde sig ned för att kyssa henne,
men för första gången under de åtta år de
varit gifta drog hon sig undan hans smek-
ningar.
»Mutor,» sade hon hårdt och vände ho-
nom ryggen.
Ögonblicket därpå var hon ute i salongen;
men han stod kvar, medveten om att hans
ansikte ej hunnit antaga den glatta, leende
mask, han måste visa världen.
Älskvärdare, gladare och otvungnare kun-
de ingen uppfylla sina värdinneplikter än
Eva Stråle vid det festliga middagsbordet,
och hvad mera var — hon gjorde det
utan alla bemödanden, därför att det
föll sig så.
Sorgsna tankar, farhågor och tvifvelvoro
trängda så långt tillbaka, som kunde de al-
drig mera plåga och stinga, och det tvång,
under hvilket hon suckat — utan tanke på
befrielse — hade plötsligt lättats.
Utan att söka förklara omslaget i känslor
hängaf hon sig helt åt stundens nöje och
var — hvad hon ej varit sedan sin flick-
tid —■ sig själf.
När hon gifte sig, vid sjutton års ålder,
var hon i känslor och lifsåskådning ett full-
komligt barn och hennes utveckling hade
gått mycket långsamt, därför att hon så helt
gick upp i den älskade, att hon såg med
hans ögon, tänkte hans tankar och gjorde
honom till ojäfvig domare öfver sina hand-
lingar.
Att han skulle gilla henne, eller finna så
litet som möjligt att klandra, hade varit
hennes lifsuppgift.
Att älska af hela sin själ är oftast att
förlora frihet och själfständighet, men för-
lusten däraf väcker ingen sorg. Den som
ej vet, att han är bestulen, lider ej däraf —
förrän upptäcktens stund kommer.
Då Eva mottog sin mans gäster — som
sina egna ansåg hon dem knappast — mötte
henne en angenäm öfverraskning.
Hedersgästerna hade sina fruar med, och
i en af dem återsåg hon helt oförmodadt
en barndomsvän. Gamla minnen döko med
ens upp ur glömskan, och båda tyckte sig
ha så mycket att fråga och berätta, att tiden
ej räckte till.
Direktörens blickar vandrade mer än en
gång med oförställd beundran bort till hu-
strun, som för första gången var mer än
han väntat. Hon såg det och eggades däraf,
på samma gång hon kände sig förunderligt
kall och likgiltig.
Hennes bordsgrannar voro begåfvade män,
med vidsträckta vyer och intressen, och när
hon hörde dem tala, kände hon häpnad och
sorg öfver att hafva fastnat i småtankarnas
dvergnät och låtit tiden gå sig förbi, utan
att följa med.
Eädd att röja sin okunighet, dök hon
liksom ned i sitt eget jag och fann där mer
än hon anat.
Åren gå ej spårlöst förbi. Ur lidandet
framspringa knappast medvetna känslor och
tankar, hvilka en dag — då den tändande
gnistan faller — forma en karaktär.
Hon visste ej själf, hvarifrån hon fick or-
den; men de lågo liksom färdiga att taga,
och medvetandet af att lyckas födde säker-
het, själfmedvetande, aningen om att
hon var en personlighet — eller kunde blif-
va det.
»Eva får jag dricka med dig?» frågade
direktören öfver bordet, och hon förstod af
hans blickar och hufvudets böjning, att det
var en hyllning och ett tack han gaf henne.
Hon hade suckat och längtat efter ett så-
dant erkännande, men när det kom, greps
hon af en beklämmande förkänsla af miss-
räkning och sorg.
Handen som lyfte glaset darrade, men i
ögonen låg ett uttryck af förebråelse, allvar
och köld, hvilket han tydde som dåligt lyn-
ne eller reminiscenser af den föregående
misstämningen och ej lade på sinnet.
Knappast utredda tankar och idéassocia-
tioner tvungo henne att pröfvande betrakta
den, för hvilken hon böjt och offrat sitt
eget jag.
Han var inte så vacker nu, som då hon
såg honom första gången, ty nattvak, ute-
lif och vällefnad hade satt sitt märke på
de formsköna dragen, och dock fanns det
ingen som i utseende kunde mäta sig med
honom.
Det gick en varm sprittning genom hen-
nes hjärta vid tanken på, hur hon älskat,
studerat och blickat in i detta ansikte, tills
hon glömt allt annat i världen.
»Var det hans utseende ensamt som fån-
gade mig?» frågade hon sig med flamman-
de kinder.
Stämningen vid bordet blef allt högre,
men medan hon talade och svarade, obser-
verade hon honom.
Att han var artig mot sina vacka bords-
kamrater var naturligt, men nu som alltid
låg det öfverdrift och en viss närgångenhet
i hans sätt och väsen. Kvinnligt behag och
skönhet hade han aldrig kunnat mostå, och
hans framgångar drefvo honom väl också
att gå längre än han borde.
Hur gränslöst hade hon ej lidit af att se
sig förbisedd och glömd för andra. Hur
hade hon ej gråtit under långa nätter, då
hon väntat på hans hemkomst — väntat i
förtviflan, nedböjd af misstankar och farhå-
gor, som hon aldrig vågat kläda i ord, och
som glömts så fort han trädde innom dörren.
Och allt detta låg bakom henne, det kän-
de hon med en blandning af lättnad och
smärta.
Tal och skålar aflöste hvarandra.
Direktören hade en klangfull stämma, och
Eva hade alltid med stolthet och glädje hört
honom yttra sig.
Hans tack till revisorerna var också ett
vältalighetsprof, som kostat honom mera ar-
bete än någon anade.
Lekfullt och humoristiskt i början, med
anspelningar på »farlige Folk», som väckte
oro i lägret, slutade det varmt och högstämdt
med tal om plikter mot samhälle, fädernes-
land och mänsklighet samt gjorde storar-
tad lycka.
Endast hustrun stod med samman-
pressade läppar och sänkta ögon, medan för
hennes öron ringde det anklagande ord hon
nyss utslungat: »Mutor. Mutor!»
Den sista skålen tömdes för henne
själf. Den kvinna, som försummas af sin
man, gäller ej mycket i världens ögon —
helst om hon ej gör något försök att häfda
sin rätt — och Eva hade ej tagit fel i att
man fann henne ful, intresselös och obe-
tydlig. Att göra något för att komma män-
niskor på andra tankar hade ej fallit henne
in, ty känslan af att ej kunna vinna den
hon älskade gjorde henne osäker och lik-
giltig för allt. De artigheter, som sagts hen-
ne, och den uppmärksamhet, hon rönt, hade
hon uteslutande — och ej med orätt — skrif-
vit på mannens konto, och nu stod hon med
fuktiga glädjestrålande ögon, medveten om
att den hyllning som bringades henne var
lika uppriktigt menad som ärligt förtjänt.
I vissheten att behaga ligger för kvinnan
något berusande, och det var som hade i denna
stund alla förkrympta möjligheter inom hen-
ne slagit ut i blom.
Yacker kunde hon aldrig blifva, det visste
hon. Hvilken kvinna som helst —- en tjä-
narinna — en värdshusflicka — kunde öf-
verträffa henne i skönhet, och dock hade
hon aldrig tänkt på att söka efter resurser
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stareplan 2
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
