Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 28 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 I DU N 1895
P
<4
V>
H
P
P
&
u g
SI F
hj
!» §
©
y»
rf"
.. ••
O: *
r§
p,.
H ^
P fi
S §
■ 3
p»
H
li J»
M §
P
rats1
zrn
CD *-t
FS
O p
CD
% :
O {:
=3 c
fi“ï
Ç?|
b e
i-a&S
»©c
oft«
WJ Sfc
© £.1-
*1 S»
»Mamma skall inte vara ledsen! Mamma
skall vara glad ! »
Nu var det hon som fick tårar i ögonen.
»Gossen min!» sade hon och böjde sig
öfver honom med af ömhet svällande hjärta.
Det var i sista ögonblicket värdfolk och
gäster anlände till stationen och med knapp
nöd biljetter hunno köpas och resgods po-
letteras.
När alla voro instufvade i en första klas-
sens vagn, tåget i gång samt filtar, hatta-
skar, resväskor och annat smått uppstapladt
på näthyllan, blef det tid att njuta af hvar-
andras sällskap, men det var som hade med
festdräkterna äiven feststämningen varit
borta, och samtalet ville ej komma i gång.
Stegrad 1ifsintensitet och njutning följas
ovillkorligen af slapphet; men ingen ville
tillstå, att tystnad, egna tankar eller en
siesta varit att föredraga framför allt
annat. Tvärtom bemödade sig en hvar
att, trots tanketomhet och försoffning, göra
sig så underhållande och älskvärd som möj-
ligt.
Eva längtade endast efter att blifva en-
sam. Annie satt midt emot henne, och
hon kände hennes blickar till hälften spör-
jande, till hälften medlidsamt, öfverfara sitt
ansikte, liksom anade hon innebörden af det
förtroende, som varit på väg att lämnas
henne. Men hon skulle ingenting få veta!
Var det något Eva i denna stund kunde
glädja sig öfver, så var det att hon gömde
sitt lidande inom sig.
För att ytterligare maskera sig började
hon prata gladt och lifligt, ehuru orden i
hennes egna öron ljödo tomma och klang-
lösa.
Det blåste en kall, skarp vind, och emel-
lanåt slogo några hårda kantiga snökorn
mot kupéfönstren.
»Det reder sig till snöyra,» sade en af
herrarne, glad öfver att i sin ordning ha
funnit några tankekorn att fästa sig vid.
Mer eller mindre svåra snöstormar, tåg-
hinder och olyckshändelser blefvo från den-
na stund ett välkommet samtalsämne.
Direktören hade som alltid mycket att
berätta och blef den som förde ordet.
Evas blickar irrade öfver landskapet utan-
för, men hon såg intet annat än ett mer
eller mindre förtätadt mörker, ur hvilket då
och då ljusskimmer från en banvaktarstuga,
en koja eller bondgård, blickade fram likt
vänliga ögon.
Allt emellanåt stampade lokomotivet till,
liksom för att taga bättre fart, frustade
med jättelungor och ilade i väg med blod-
röda, af elden från ångpannan färgade rök-
moln efter sig.
»Äro vi inte framme snart?» frågade hon
ängsligt.
»Det dröjer en halftimme minst,» sva-
rade direktören och återtog berättelsen, till
hvilken alla lyssnade, glada öfver att själfva
slippa tala.
»Jag är rädd du fryser?» sade Annies
man och sveirte en resfllt om hennes ben
och fötter.
Eva uppfångade blickarna dem emellan,
liksom den förstulna handtryckningen, och
det skar till i hennes hjärta.
»Berätta litet om dig själf!» sade hon
plötsligt och satte sig på den lediga platsen
hos vänninan, med hennes arm i sin, och
medan tåget ilade framåt, gjorde ett kort
uppehåll vid en station och störtade i väg på
nytt, lyssnade hon till berättelsen om en kär-
lek, som åren endast gifvit ökad styrka,
en lycka som växte sig rikare för hvarje dag
genom ömsesidigt fyllda plikter, och ett hem,
där föräldrar och barn gemensamt arbetade
för större mål än fåfängans kraf och stun-
dens nöje.
Hon glömde, hvar hon var, glömde allt
annat, tills en skarp hvissling skar luften.
»Äro vi framme nu?» frågade hon och
reste sig upp.
»Det måste vi vara,» svarade direktören
och reste sig, han också, men tåget hade
endast gifvit stationssignal. Några upplysta
byggnader tycktes ila förbi — så blef det
mörkt igen.
(Forts.)
Under juni—augusti hållas Iduns expe-
dition och hyrå öppna kl. 10—5.
-dg*
Ianehållsforteekning.
»Kvinnornas utställning» i Köpenhamn. (Med 2 porträtt).
— Säng på vattnet; af Hjalmar Söderberg. — I romanbila-
gan. — En lifsfråga för hemmets frid; af Petrus Hedberg. —
Ny vår; skiss för Idun af Sophie Linge — »Sommarnöje»;
af Lisa Schröder. — Parissiskan, af Theodore Child. Från
engelskan för Idun af Eugène Draghi. — Från Iduns läse-
krets: »Instrumenten i lifskonsorten» ; af Attila. Orlofssed-
lar i otid. »Huskattan» pä »Husrättan». — Ur notisboken.
— Ett räknetal ; skiss för Idun af Vilma Lindhé. (Forts.). —
Tidsfördnf.
TiäiförSnf.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag motiagas mod tacksamhet.
Charad.
Mitt första finns i rik mans sal,
Och mycket rart plär pl det ligga;
Om ock ej fylldt af eget val,
Ock någon gång hos dem, som tigga.
Mitt andra med ett a alt kunna,
Man ofla liknat har vid guld,
Och om vårt tredje vi förkunna,
Tänk äfven då på egen skuld.
Mitt hela, det är tungt att bära,
Men bärs af mången dock med glans,
Och den det gör, den bör man ära,
Må allmän* akining varda hans!
Anna B.
Triangelaritmogryf.
1) Flod i södra Europa, 2) tid-
skrift, 3) fängelse, 4) buske, 5) bok-
staf.
Maj.
Vokalförändringsgåta.
Med i jag vankar kring på fyra ben,
Med u jag för din fot en matta är
af sten,
Med ä jag är en sådan ock, men
mjuk och len.
Perpetua.
Mosaik.
1) frukt, 2) herrnamn, 3) dito, 4)
land i Afrika, 5) forntida hjälte, 6)
ort i Spanien. Begynnelseboksläf
verna bilda namnet på en afliden
regent i Europa.
Maj.
Fornnordisk namngåta,
Hvad hette den å, som i urtiden flöt
Mellan gudars och människors land?
Hvad ringen, som Sindre, den konst-
smeden, göt
Och som blänkle på Allfaders band?
Hvad ’djuret’, som Loke slog dödt
med én slen,
Då med Odin och Höne ban gick?
Hvad guden för bafvet, som kände
sig klen
Uppå godset med makan han fick?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
