Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 28 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 f DU N â07
orlofssedel tili den 36 juli, då den lagliga uppsä-
gelsetiden börjar? I vår del af landet börjar ja-
gandet efter n}fa tjänare eller nya tjänster 14
(lagar före midsommar, d. v. s. öfver 4 månader
före flyttetiden. Sedan en tjänarinna fått sin
orlofssedel, anser hon alla band lösta och hvarje
slags disciplin upphör — och ändå återstår mera
än tredjedelen af tjänsteåret, under hvilken tid
husbonden får till punkt och pricka uppfylla sina
åligganden mot tjänaren, han får föda honom och
löna honom. Det heter visserligen i tjänste-
hjonsstadgan att husbonden skall vid tjänsteti-
dens slut gifva tjänaren afskedsbetyg, och att
denne skall vid 5 kronors böter vara pliktig att
till den nye husbonden öfverlämna detsamma vid
ankomsten, men de flesta både husbönder och
tjänare äro okunniga om denna ömsesidiga skjd-
dighet, eller hafva låtit den falla i glömska.
Kunde icke en del husbönder och matmödrar
ingå en öfverenskommelse att icke utlämna or-
lofssedel förrän på den i lag fastställda tiden (d.
v. s. om detta är rätt och lagligt) och förbinda
sig att dels själfva afgifva afskedsbetyg och att
dels med bestämdhet fordra ett sådant af den
nye tjänaren, och att, där han ej medförde ett
sådant, själfva begära det af den förre husbon-
den. Man skulle göra tjänarne en tjänst med
att hålla dem till laglydnad, och man skulle själf
njuta trefnaden af den stadga och det välförhål-
lande de skulle anse sig nödsakade att iakttaga
för att förtjäna ett godt afgångsbetyg.
Idun, som alltid välvilligt kommer oss damer
till hjälp, torde lätt finna ett lämpligt sätt att
understödja oss i ifrågavarande fall. Vi äro öf-
vertygade om, att tusen svenska matmödrar skulle
biträda en sådan förening.
Ett räknetal.
Skiss för Idun
Af Vilma Lindhé.
(Forts.)
»Hvarför inte?»
Något svar kom ej.
»Du är inte lätt att förstå sig på, du!»
Att han aldrig gjort något försök därtill,
tänkte fadern ej på.
»Nå, men om jag ger dig?» fortsatte han.
De mörka barnaögonen lyste af glädje,
medan de små händerna sträcktes efter ett
päron och en klase drnfvor, som fadern höll
högt upp och småningom sänkte till gossens
räckvidd.
De kvinnliga gästerna intresserade sig
synbarligen för det sjukligt ömtåliga barnet,
och när Bengt, gått med sina skatter, sade
fadern, med en blandning af medlidande
och stolthet : » Han ser ingenting ut, den
lille stackarn, men det kan nog bli något
af honom ändå, om han får lefva. Inte en
affärsman — det vill jag hoppas — men en
läskarl. Han har så godt hufvud och hän-
ger jämt öfver boken. »
klädning. »Farväl, Eva, och tack! Jag
skulle så gärna, gärna velat tala med dig
ännu en stund ! »
»Än jag då,» svarade Eva sorgset. »Jag
vet inte hvad jag ville ge för att ha
dig i min närhet!»
»Låt oss brefvexla!»
Det kom ett gladt, liffullt uttryck i Evas
ögon. »Ja! Och — vi träffas vid stationen.
Jag hinner dit lika fort som ni.»
»Låt mig göra ett förslag,» inföll direk-
tören, för hvilken ingenting var omöjligt,
helst då han var i lifvad sinnesstämning,
»vi följa våra gäster en bit på vägen —
artigare kan ingen vara. Nedgående snäll-
tåget möter ett par stationer härifrån.»
»En ypperlig idé,» ropade Eva, hvilkens
misstämning blåste bort som af sig själf.
Afskedstagandet blef så kort som möj-
ligt — man skulle ju träffas.
Innan hon gick för att kläda om sig, ka-
stade Eva en blick öfver sitt hem, där allt
var upp- och nedvändt, och som hon skulle
lämna i detta skick.
»Se efter, att det blir släckt öfverallt,
och tag vara på vin och öfverlefvor, så godt
du kan,» hviskade hon till köksan, medan
hon genom matsalsdörren såg in i serverings-
rummet, där kokfrun, vakmästaren och Sofie
slagit sig ned vid ett af buteljer och läcker-
heter dignande bord.
Ett ögonblick tänkte hon på att stanna
hemma — det nästa sade hon sig, att det
var omöjligt.
»Kom och hjälp mig, Sofie,» ropade hon
otåligt, och denna skyndade till med en
ödmjukhet och hjälpsamhet helt olika hen-
nes vanliga näbbiga framfusighet.
Inom ett ögonblick var den djupröda, gni-
strande klädningen utbytt mot en mörkblå
promenaddräkt och pälskappan på.
»Se efter, om direktören är färdig!»
Sofie rodnade till och tvekade märkbart.
De båda kvinnornas ögon möttes, och
Sofie slog ned sina.
»Jag går själf —■ fortsätt din måltid!»
Rösten läl kall och hård, och det liffulla,
förskönande uttrycket i ögonen var borta.
Hon gick in i barnkammaren.
»Hör efter, om direktören är färdig, Char-
lotte, » sade hon till den gamla barnpigan,
och när denna gått sjönk hon ned på när-
maste stol med handen för ögonen.
»Hvart skall mamma fara?» frågade
Ester. Modern svarade ej genast, ty hon
hade glömt att hon satt resklädd, färdig att
följa sina gäster. »Hvarför har mamma
tagit af den granna klädningen, mamma
var så vacker uti?»
Hon såg på sin mörka dräkt och tänkte,
att de timmar af frihet och ungdomsglädje
hon nyss genomlefvat ej varit annat än en
dröm.
»Blir det snart främmande igen, så jag
får visa mig?» frågade Ester ånyo.
» Visa dig?!» Modern ryste till och reste
sig upp.
»Direktören ber hennes nåd genast kom-
ma, vagnen väntar, » rapporterade Charlotte.
Vid ett bord nära ena fönstret satt Bengt
med en uppslagen bok framför sig, och med
ens kom modern ihåg talet han bedt henne
hjälpa med.
»Nå hur gick det? Har du räknat ut det?»
»Nej!» Hon såg, att han kämpade med
gråten, och ånyo kom det öfver henne en
lust att stanna hemma.
Plötsligt såg han upp med fulla varma
blickar och smög sin lilla hand i hennes.
»Huskattan» på »Husråttan».
En mera onyttig och löjlig lärdom än den ni
ger »unga mödrar» i er uppsats i Idun n:r 24
kan nian knappast tänka sig. Ar det endast så-
som spaltfyllnad redaktionen lämnat er plats, så
står det i sanning illa till med vår litterära
värld. Det är väl ej underligt att. tidehvarfvets
svåraste lyte är lyx, då åt »unga mödrar» gifvas
dylika lärdomar.
Äro tillgångarna och tiden så rikliga, så an-
vänd dem bättre. Sy t. ex.. en liten enkel bädd
till ett litet fattigt barn, som eljes kanske får
hvila på »krubbans strå». Det skulle nog »väga»
mera i samvetets vågskål, och tag ni själf, som
millioner före er hafva gjort, en vanlig skäppa
eller knytmantel, eller blott en handduk och väg
ert »gull» med betsman eller våg. Var viss,
att det ej förlorar däraf i sin specifica vikt.
Försök så att i minnet bevara siffran, det är nog
icke så ansträngande.
Är det er ej möjligt att finna bättre använd-
ning för er »korg» ? Har »Husråttan» ej nytti-
gare lärdomar att gifva, hoppas jag Iduns samt-
liga läsarinnor utan skonsamhet som en -heder-
lig huskatt jaga bort eller äta upp henne.
Den gamla huskattan.
Up notisboken.
Tyska kejsarinnan, som redan under Kiel-
festen var opasslig, blef snart sämre och måste
intaga sängen. Ehuru tillståndet ej ger anled-
ning till oro, har kejsarinnan dock, enligt hvad
nu telegraferas, måst uppgifva sin afsikt att åt-
följa sin gemål på hans förestående besök i
Sverige.
»Kvinnornas flagga. » Den vackra flagga,
som pansarbåten Thule erhållit af svenska kvin-
nor, har i Kiel kommit till användning. Farty-
gets officerare ha nämligen underrättat därom ge-
nom följande telegram:
Hedersflaggan hissad vid kejsarparaden. Gif-
varinnornas skål drucken.
Thules officerare genom
Ehrensvärd.
’ Si
Till katolicismen har, enligt hvad en korre-
spondent till Dagens Nyheter meddelar, i dagarne
öfvergått den framstående skriftställarinnan He-
lena Nyblom, prof. G. R. Nybloms maka.
Det är så i lifvet, man har knappast träf-
fats, förrän det är tid på att skiljas.
Eva och hennes ungdomsvän Annie hade
slagit sig ned i ett kabinett, upplyst endast
af en rosenfärgad ampel samt mellan blad-
växter framskimrande ljuslågor, för att ut-
byta förtroende, medan herrarne rökte, poli-
tiserade och groggade i en annan del af
våningen.
Det låg så oerhördt mycket — så godt
som allt hvad de båda kvinnorna tänkt,
känt och genomlefvat —- mellan den tid-
punkt, då de skiljts åt, och den dag som
var, och voro deras erfarenheter än sins
emellan olika, kände båda ett behof att
meddela dem.
För henne skulle jag kunna berätta allt,
tänkte Eva, med en hemlig önskan att ti-
den ville stå stilla och möjlighet därtill be-
redas henne.
Båda voro innerst lika intresserade af sina
egna angelägenheter och ifriga att tala en-
dast om dem, men på samma gång för väl-
uppfostrade att ej låtsas vara upptagna af
hvarandras intressen.
Båda visste att ömtåliga ämnen skulle
komma att vidröras och drogo sig för att
göra det första schackdraget, men medan
de talade konventionelt — liksom bakom
förskansningar — längtade de att blotta sig.
Så småningom — genom skickliga utfall,
antydningar och finter — fick Eva öfverta-
get och lyckades väcka nyfikenhet samt för-
skaffa sig berättarprivilegiet; men just som
hon hade sin sorgliga historia på läpparna,
afbröts hon af mannen och de resande her-
rarne, hvilka förklarade att uppbrott måste
ske.
Hon kände sig så djupt besviken, som
hade en olycka öfvergått henne, där hon
stod med de brännande bittra känslorna
tillbakaträngda, i stället för att få gifva dem
luft.
»Om en halftimme går tåget-,» förklarade
direktören med klockan i handen, »och
hur gärna jag än ville behålla mina gäster,
anser jag som en \)likt att upplysa därom. »
»Och jag som måste kläda om mig,» sa-
de Annie med en blick på sin ljusa siden-
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid A Nydahl & CHO
undersökning af härv. handelskemist befunnen en), analys Stockholm) 2 stareplan 2
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos Kika- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
