Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 26 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1895
234
Då barnmorskesällskapen vilja råda bot för
dessa olägenheter, blir sålunda deras verksam-
het af ganska ingripande social betydelse, hvar-
emot i densamma naturligtvis icke finnes min-
sta spår af politik. Och deras »socialism»
består däri, att de önska att staten eller kom-
munen eller båda i förening må åtaga sig barn-
morskornas aflöning, där ej den enskilde mäk-
tar göra det, samt att deras ställning måtte
blifva lagligen tryggad, liksom andra offentliga
befattningar.
Detta är i få ord det mål, hvartill dessa
sällskap syfta. Hittills hafva de tyvärr icke
uppnått mera, än att k. m:t hos den i år
afslutade riksdagen väckte proposition om barn-
morskornas pensionering, hvilken dock trots de
ytterst blygsamma anspråken icke lyckades
vinna Andra kammarens bifall. Det goda har
denna fråga likväl haft med sig, att barn-
morskeyrkets tillbakasatta ställning samt dess
utöfvarinnors rättmätiga kraf ånyo kommit
under offentlig debatt.
Förtjänsten af en sammanslutning inom ifråga-
varande kår tillkommer obestridligen henne,
hvilkens bild i dag återfinnes å Iduns första
sida: Johanna M. Hedén, född Bovall, en
kvinna, som innan sjukdomen nedsatte hennes
krafter, var i besittning af en så okuflig energi,
att få män torde hafva kunnat mäta sig med
henne. (1 petitionerandet angående ofvannämnda
pensioneringsfråga har dock fru Hedén icke tagit
någon del, enär hon ansett, att långt viktigare
reformer till barnmorskeväsendets bättre ord-
nande borde gått före frågan om kårens pen-
sionering.)
Min uppmärksamhet blef fäst på fru H.
genom en liten tidningsnotis för några måna-
der sedan, hvari förmäldes att Göteborgs barn-
morskesällskap, det första i sitt slag i vårt
land, vid firandet af sin tioåriga tillvaro sändt
fru Hedén, numera bosatt i Örebro, ett häls-
ningstelegram i hennes egenskap af sällskapets
stiftarinna. Då jag för närvarande vistas å
samma ort som fru H., föll det mig in att
jag borde göra hennes närmare bekantskap och
möjligen genom en interview söka utforska,
om här icke funnes en personlighet, som vore
värd att blifva känd af en större allmänhet
åtminstone bland sitt eget kön. Och resulta-
tet blef, att ehuru fru H. för egen del icke
var särdeles benägen att blifva framhållen såsom
någon märkvärdig kvinna, så gick hon dock
villigt in på att lämna alla de upplysningar
jag önskade, när hon fick höra, att det var
fråga om en plats i Iduns spalter, enär hon
förutsatte, att det i sin mån kunde bidraga att
rikta tidningens bland alla samhällslager utom-
ordentligt stora läsarinnekrets’ uppmärksamhet
på den sak, för hvilken hon så ihärdigt käm-
pat, och hvilken hon ännu är så varmt tillgifven.
Fru Hedén har för öfrigt redan för mer än
30 år sedan varit föremål för pressens upp-
märksamhet. I början af 1860-talet visste huf-
vudstadstidningarna berätta om en uppseende-
väckande tilldragelse på den kvinnliga emancipa-
tionens område, nämligen att en medlem af
det svagare könet aflagt fältskärsexamen. Ja,
så betydelsefullt ansågs detta steg, att perso-
nen i fråga till och med fick en plats uti ett
större illustreradt arbete: »Anteckningar om
Svenska Qvinnor», hvilket år 1864 utkom i
Stockholm och däri det heter:
Låt icke gräset växa på vänskapens väg.
Madame Qeoffrin.
»Bovall, Johanna M., är en kvinna efter nu-
tidens manér, då man funnit att vårt kön kan
duga äfven till något annat än att föra nål
och tillreda mat. Mamsell Bovall undergick
1863 inför Sundhetskollegium examina i allt
hvad till badare- och fältskärsyrket hörer och
aflade inför Stockholms magistrat den 7 augusti
samma år den föreskrifna eden till utöfvande
af nämnda yrke.»
Mamsell Bovall blef dock hvarken badare
eller barberare, utan fortsatte sitt yrke som
barnmorska, hvartill hon redan i början af
1858 vederbörligen utexaminerats, ehuru en stän-
dig kunskapstörst och åtrå att förkofra sig i
allt, som kunde utveckla hennes insikter och
förmåga i yrket, drefvo henne till det ofvan-
nämnda för den tiden så märkliga steget af
en kvinna.
Men jag förgäter alldeles, att det var en lef-
nadsteckning jag tänkte framställa, och att man
då måste gå i ordning med händelserna.
Johanna Bovall föddes 1837 i ett fattigt
klockarehem i Öster-Nerike och var den sjätte
i ordningen af de lefvande barnen. Af mo-
dern har hon knappast någon annan hågkomst
än begrafningen. Dock torde det förhållandet,
att moderns dödsbringande sjukdom framkallats
vid en förlossning genom okunnighet hos den
biträdande jordegumman, icke varit utan infly-
tande på dotterns lifsgärning. Johannas barn-
domstid förflöt tämligen glädjelös. Systrarna
voro redan ute i världen, och fadern ansåg, att
endast sönerna voro värda någon boklig utbild-
ning, hvaraf följde att dottern, som från de
spädaste åren var ytterst vetgirig och i likhet
med fadern och bröderna ägde ett musikaliskt
sinne, detta till trots endast erhöll samman
lagdt ett års skolundervisning oeh rent af för-
bjöds att taga i en fiol, det enda tillgängliga
instrument, för att att ej »bli till ett åtlöje
för folk». Klockarfar ansåg i likhet med en
stor del andra fäder på den tiden, att det
knappt var skäl i att låta flickor lära sig skrifva :
»frukten däraf kunde på sin höjd blifva några
dumma kärleksbref. » Icke utan rörelse be-
rättar hon, huru hennes bibliotek den tiden
bestod af fragment af tidningar och annan
makulatur, som hon omsorgsfullt uppsamlade,
hvar hon kunde komma öfver dem, och förva-
rade i en gammal vagga, som stod i en vrå
på vinden.
Dog så fadern under hennes konfirmations-
tid, och Johannas arf blef »50 riksdaler att
vid myndig ålder lyfta». Kort efter denna
tilldragelse tog hon Gud i hågen och be-
gaf sig direkt till Stockholm för att söka
sin utkomst.. Framkommen dit, letade hon
rätt på ett kommissionskontor. Affordrad be-
tyg, framlämnade hon då prästbetyget, öfver
hvilkets vitsord »berömlig kristendomskunskap»
hon naturligtvis kände en viss stolthet.
»Ja, det är nog bra,» sade kontorets före-
ståndarinna, »men för att tjäna sitt lifsuppe-
hälle behöfver man dock flere och andra kun-
skaper. »
Händelsen fogade dock så, att samtidigt inne
på kontoret befann sig en enkefru L., hvilken
var i behof af ett kvinnligt biträde i sitt hus,
oeh hon fattade genast tycke för den unga
nerkingskan, hvilken i sin ordning med glädje
emottog anbudet.
Detta sammanträffande blef afgörande för
hela Johannas framtid. Ty i fru L:s familj,
hvilken dock lefde under mycket tryckta eko-
nomiska förhållanden, blef hon behandlad såsom
barn i huset, och med tål-ar i ögonen berättar
hon ännu, om hvilken ädel människovän den
hårdt pröfvade fru L. var, och huru hon i
detta sitt andra hem fick inhämta ett bildnings-
grundlag, som sedermera Varit lienno af ovär-
derligt gagn. Hon fick bl. a. tillgång till de
böcker, som sonen i huset begagnade i Klara
skola, och grep med ifver detta tillfälle att
förkofra sig i bokligt vetande. Förflöto så
några år, då hennes broder, som blifvit skol-
lärare, kom på besök och af fru L. uppmana-
des att förhjälpa Joha.nna till några sådana
studier, att hon kunde bli i tillfälle att draga
nytta af sin ovanliga förmåga och håg för det
bokliga. Och som den tiden icke funnos några
kvinnliga seminarier eller institutioner af annan
beskaffenhet, hvilka hunnit öppna sina portar
för det kvinnliga könet, så föreslog fru L.
barnmorskeyrket. Och så blef det. Vid 21
års ålder aflade mamsell Bovall, såsom förut
nämnts, vederbörliga examina, därvid hon erhöll
de amplaste vitsord af professor Cederschiöld.
Ja, då hon omedelbart därefter sökte plats i
Viby i Nerike, förklarade kyrkoherden därstä-
des, sedermera kontraktsprosten Gumælius i
Örebro, att platsen var alltför ringa för en
sådan förmåga, hvilken man icke kunde vänta
att länge få behålla. Sä när hade hon vid
detta egendomliga besked öfvergifvit den bana
hon för sig utstakat och följt de ifriga upp-
maningar från några vänner, som hört henne
på en musikalisk soaré, och hvilka ovillkorligen
ville förmå henne att gå in vid k. operans kör.
Men det var icke i sånggudinnornas tjänst
Johanna Bovall skulle komma att då och då
möjligen spela en god fé. Det var i verk-
ligheten det skulle förunnas henne att upp-
träda såsom den hjälpande och räddande, fastän
obemärkta skyddsanden. Icke med trollspö i
hand skulle hon på scenen frammana öfver-
naturliga gåfvor vid den nyföddes vagga, men
i lefvande lifvet skulle hon genom sin skicklig-
het och omsorgsfulla vård förekomma, att mån-
gen vagga blefve tom, eller att mången nykom-
ling i denna värld kostade sin moder lifvet.
Ty just i rätta ögonblicket fick hon genom
rekommendation af professorn vid det läroverk,
där hon studerat, erbjudande att följa dispo-
nenten, fil. d:r B. och hans älskvärda fru till
Gustafs- och Carlbergs kopparverk vid Åre-
skutan, hvilket då stod i sitt flor. Här fick
hon nu ett vidsträckt och mycket mödosamt
verksamhetsområde, hvarifrån hon har många
rika minnen af sina färder med alla möjliga
fortskaffningsmedel bland fjällen. Under en
tid af fyra år, som hon tjänstgjorde där, skötte
mamsell Bovall äfven, genom korrespondens
med provinsialläkaren, platsens stora husapotek.
Anlitad i snart sagdt alla upptänkliga fall,
kände hon det ofta svårt att icke äga tillräck-
liga kunskaper för att kunna i än vidsträck-
tare mån, i synnerhet vid de ofta förekom-
mande olycksfallen i grufvorna, hjälpa sin li-
dande nästa. Och med sin oförtrutna energi
beslöt hon sig då för att återvända till Stock-
holm för att studera på fältskärsexamen, hvil-
ken hon, som sagdt, aflade 1863. Ingen torde
nu för tiden kunna tänka sig, hvilka svårig-
heter hon därvid hade att bekämpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
