Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 26 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 235
Sedermera återbördad till ofvannämnda bruk,
stannade hon där, tills detsamma blef ställdt
under administration.
Ungefär vid samma tid var det, som en af
liufvudstadens läkare, d:r Lenike, med all ge-
valt ville, att mamsell Bovall skulle söka upp-
draget att i England studera Röda korsets or-
ganisation. Hon erhöll oekså audiens hos nu-
varande konung Oskar, som var ’ ordförande i
föreningen för frivillig sjukvård i fält. Men
till uppdraget hade då redan så godt som be-
stämts en kvinnlig släkting till nuvarande krigs-
ministern. Men under den ofrivilliga ledigheten
studerade mamsell Bovall i stället vattenläke-
konsten under d:r Levin i Bie.
Åren 1867—77 var mamsell Bovall anställd
i statens tjänst såsom instruktionsbarnmorska
vid barnmorskeläroverket i Göteborg. Där-
under lärde hon sig äfven främmande språk
för att komma i bättre tillfälle att följa med
utvecklingen af sitt yrke genom tillgång till
rikligare literatur. Vid afgången från lärover-
ket för att, numera såsom fru Hedén, ägna
sig åt enskild praktik, erhöll hon i gåfva af
direktionen ett par dyrbara kandelabrar, åt-
följda af en ytterst smickrande lyckönskan.
Åtskilliga af sina rön och erfarenheter har
fru Hedén under olika märken offentliggjort i
en mängd tidskrifts- och tidningsuppsatser, som
alla vittna om hennes djupa insikter, omsorgs-
fulla iakttagelser och fina omdömesförmåga. I
polemiken har hon med logisk skärpa, stun-
dom godmodigt humoristiskt, men också bitande
satiriskt, brutit mången lans med olika tänkande.
I några tillfällighetspoem har hon också visat
sig mäktig den bundna formen.
Genom resor i Danmark och Norge har fru
H. äfven inhämtat kunskaper i såväl barn-
morskeväsendet som kvinnosaken i allmänhet
samt skref därunder åtskilliga värdefulla rese-
bref.
Ty öfver allt, ute och hemma, samlade fru
H. och tillvaratog allt, hvad hon ansåg lämp-
ligt, och ägde slutligen en verklig skatt, som
det varit hennes mening att, ordnad och be-
arbetad, lämna i arf efter sig, då hon plöts-
ligt för två år sedan drabbades af den olyckan,
att hela det mödosamt hopförda materialet vid
en eldsvåda blef lågornas rof. Frukterna af
mera än 30 års trägna iakttagelser och forsk-
ningar, dyrbara exemplar af för länge sedan
ur bokhandeln utgångna skrifter, verkliga »rari-
teter», förvandlades till aska; hvilken smärtsam
förlust detta skulle vara, kan ju knappast
någon annan föreställa sig än den, som möj-
ligen drabbats af en liknande olycka. På
samma gång man känner djupt deltagande för
fru Hedén, som drabbats af detta hårda slag,
måste man också beklaga, att vår på detta om-
råde långt ifrån rika literatur härigenom gått
miste om ett säkerligen förträffligt bidrag.
Mycket skulle kunna vara att tillägga, om
de ideer, för hvilka fru H. kämpat i sin egen-
skap af ledarinna af barnmorskerörelsen i vårt
land, och om huru väl hennes arbete ännu längre
vore behöfligt. Men det redan långt i anspråk
tagna utrymmet torde göra det nödvändigt att
stanna här för att i en rent saklig artikel af
fru Hedéns egen hand vid ett Amat tillfälle
få framlägga några synpunkter i den så utom-
ordentligt viktiga, men tyvärr allt för litet
beaktade barnmorskefrågan i vårt land.
Gustaf Malmkvist.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
Sn mméo
får lindarne stodo i fager blom
och sol öfver gräset sken
och fläderns snölwita rikedom
en vindfläkt smekte så len —
då ut på giljarefård jag drog
och dig till min hustru tog.
Jag delade med dig båd’ gods och gull,
jag delade med dig min själ.
Du bräddade lifvets pokal mig full,
jag drack till all sorg farväl.
Du var mig ljus och du var mig hård.
Säg, var jag det icke värdi
Säg, var jag emot dig sträng och hård,
låg eld ej nog i min ltyssl
Hvi lämnar du mig och min ensliga gård,
som ljufligt du hägnat nyss1
Hvi flyr du bort ifrån man och barn
och sliter din kärleks garni
Jag hänger mig fast i ditt hår, din kjol,
jag griper i ångest din hand.
Du får ej försvinna, min dag, min sol,
då mörknar min kärleks land.
Du får ej fly liån, min lyckas tid,
min blomma, min själafrid!
Du går!... Jag tror ej på lifvet mer,
och sjuk blir min själ och vild.
Och hvart jag i hemmet kring mig ser,
mig möter en hånfull bild.
Du fyller min boning ännu, ännu.
Hvad jag tänker och gör år du!
Jag blir dig ej fri, men ej min du år.
Jag famnar ej dig, men luft.
Om giljarefård mig ett minne tår.
Du skakar en mans förnuft.
Jag ej kan lefva, och ej jag dör.
— Men något ondt jag gör !
Fredrik Nycander.
”Pretentionsannonser.”
er än en gång har i Idun tagits till
orda mot bildade kvinnors låga aflö-
ning, och kanske har man till en del häri
att söka orsaken till, att de välbekanta fritt-
vivre-annonserna äro stadda i märkbart af-
tagande — man liksom drager sig för att
så där offentligt missbjnda arbetssökande.
Men i deras ställe finna vi nu så mycket
oftare något, som skulle kunna kallas preten-
tionsannonser, dessa annonser som, efter
framställda fordringar på kunskaper, duglig-
het o. s. v., alla sluta med det stereotypa:
Svar med uppgift å pretentioner etc.
För den ytlige betraktaren ter sig det där
ju lofvande nog, och kanske är han äfven
färdig att belåtet utbrista: Så äro vi då
ändtligen komna därhän, att en kvinnlig
platssökande icke blott får lof att ha preten-
tioner, utan äfven att framställa dem till
vederbörande och därigenom har utsikt att
få en skälig ersättning för sitt arbete.
Granskar man saken närmare, finner man
dock föga skäl att glädjas, ty hvad är väl
meningen med dessa annonser? Äro de ett
erkännande af arbetsgifvaren, att han icke
förstår bedöma, hvilken ersättning som bör
lämnas för ett visst bestämdt arbete, och
att han därför vill låta löntagaren själf upp-
skatta det till dess rätta värde? Knappast.
Bakom ligger nog den gamla tanken, fast
klädd i ny dräkt, att få så billig arbetskraft
som möjligt, och att detta lyckas, ofta öfver
förväntan, ligger i sakens natur.
Det är tryckta tider på arbetsmarknaden,
platser och platssökande stå icke i rimligt
förhållande till hvarandra, hvarför äfven en
annons om ledig plats ådrager sig en upp-
märksamhet, större än man kan ana. Många
äro de, som vilja svara därpå i hopp att
ändtligen få en anställning eller utbyta en
dålig plats mot en bättre, men så kommer
frågan, hur stora fordringar vågar man ha,
hur små kan man ha. Äro de för höga,
skall gifvetvis en anspråkslösare vinna före-
trädet. Bättre då att nöja sig med minsta
möjliga, och så söker man halft förtviflad
öfvertyga sig om, hur oändligt små behof
man har, och att man nog kan vara för-
utan både det och det, allt blott för att be-
segra mängden af besvärliga medtäflare,
hvilka man icke känner, men hvilka man
vet finnas, och mot hvilka man icke får,
icke kan hafva några hänsyn. Segern hem-
föres också af den, som kunnat nedpressa
sina anspråk under alla de andres, men nog
är den dyrköpt, ty priset är ju förlorad
arbetskraft under en längre eller kortare tid
utan motsvarande ersättning, och detta van-
ligen vid en tidpunkt, då det dock gäller
att samla ett öfverskott för kommande da-
gar, då sjukdom och ålder hindra allt för-
värf. De öfrige åter ha ännu en gång fått
erfara, hur föga deras arbetskraft skattas,
och hur små pretentioner de till en annan
gång måste ha för att lyckas bättre.
När man betänker, hur låg aflöning många
bildade kvinnor, förnämligast de som hafva
sitt arbete inom familjen, måste nöja sig
med, kan man icke annat än förvånas öfver
och beklaga den skefva uppfattning många
arbetsgifvare, här husmödrar, ha i fråga om
hvad de äro skyldiga personer, anställda i
deras tjänst. De skulle anse det i hög grad
ohederligt och förkastligt att från en annan
taga något, utan att gifva en lämplig ersätt-
ning därför, men att afpressa en person
största möjliga arbetskraft mot minsta tänk-
bara betalning tveka de icke ett ögonblick,
utan känna i stället tillfredsställelse öfver
den »besparing» de härmed lyckas göra.
Och dock är kanske arbetskraften det enda
kapital, denna person äger, hvarför han
äfven under sin krafts dagar måste söka få
den så förräntad, att hans ålderdom blir
tryggad, hvarförutom han, en gång ej längre
arbetsför, skall nödgas vädja till den all-
männa barmhärtigheten, i sanning ett allt-
för hårdt slut på ett sträfsamt lif.
En människas arbetskraft är något alltför
dyrbart för att kunna handskas med efter
godtycke, och en inknappning på den rätt-
mätiga aflöningen, hvilken låter sig fram-
tvingas endast genom löntagarens beroende
ställning, kan trots all spetsfundig advoka-
tyr aldrig blifva något förtjänstfullt, något
att glädjas öfver, utan i stället att blygas
öfver såsom varande orättfånget gods, taget
från en behöfvande.
Inge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
