Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 2 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 IDUN 1895
Förlora en timme om morgonen, och du skall jaga efter den hela dagen.
R. Whately.
.Çra„
å ^nn ■* dag har nöjet att bringa sin
Sjrtal vidsträckta läsarinnekrets det char-
ïfy/j manta, helt nyligen tagna porträtt
a,f den fräjdade sångerskan, hvilket
hon haft vänligheten sända oss jämte den
autograf, som vi reproducera bredvid porträt-
tet, böra vi ju också foga några ord till
denna bild. Att upprepa den romantiska
lefnadssaga, som väl till alla sina drag är
mera allmänt känd än kanske någon annan
nu lefvande svensk kvinnas, eller att tala
om ett konstnärskap, som en beimdrande
världs hyllning sedan så länge ställt öfver
all kritik, anse vi öfverflödigt. Fastmer tro
vi, det skall intressera våra läsarinnor att
litet närmre lära känna den ryktbara sån-
gerskan, sådan hon är och sådan hon lef-
ver sitt lif den dag i dag, och inbjuda dem
därför att med oss göra ett besök hos
Kristina Nilsson i hennes hem.
Det var år 1889, som Kristina Nilsson-
Miranda ärade sitt silfverbröllop med den
lyriska konsten. Samtidigt lämnade hon
för alltid scenen. Ännu på höjden af sitt
konstnärskap, fortfarande i besittning af de
högsta tonernas silfverklingande välljud, fort-
farande en vacker kvinna och alltjämt mäk-
tig ett dramatiskt lif i sitt spel, nedlade
hon sin trollstaf och drog sig tillbaka till
det lugna privatlifvet. »dag har ägnat tju-
gufem år af mitt lif åt min verksamhet,»
sade hon, »och nu vill jag ej längre lefva
för operapubliken, utan för min egen räk-
ning!» Och troligen har det förunnats en-
dast mycket få af världens musikaliska ce-
lebriteter — Jenny Lind-Goldschmidt un-
dantagen — att såsom hon få. njuta full-
ständig . hvila och ledighet — något som,
för en mindre upphöjd ande, kanske i själf-
va verket skulle förefalla mindre eftersträf-
vansvärdt såsom afslutning på en firad
primadonnas lockande och lysande lif.
En rik dam, installerad i ett af Paris’
vackraste och mest luxiösa hem, finner hon sitt
största nöje, ej i det vanliga sällskapslifvets
tomhet, utan i umgänget med några få ut-
valda vänner, i arbete och, framför allt, i
att samla konstskatter, till utsmyckning af
sitt präktiga hem.
Grefvinnan älskar naturligtvis ännu mu-
siken och följer med allt af vikt, som
timar i den musikaliska världen, särskildt
hvad beträffar nya operor och nya sångare,
men hon anordnar inga soaréer. Hennes
hem är ett verkligt konstmuseum, men ej
någon konsertsalong, och det har aldrig
fallit henne in att, likt madame Patti, bygga
en teaterscen för egen räkning.
Grefvinnan Mirandas hus eller hôtel, så-
som det ju kallas i Paris, är beläget i det
nya, eleganta och centrala Quartier Mar-
beuf, vid Rue Clement Marot. Liksom fallet
är med de flesta förnämligare bostäder i Paris,
är det yttre synnerligen enkelt. Men så
snart man trädt in genom porten, häpnar
man öfver och fänglas af det utsökta konst-
sinne, som präglar sångerskans hem. En
kort marmortrappa, betäckt med en turkisk
matta i lysande färger och omgifven af
palmträd, för besökaren upp till första vå-
ningen, och där uppe, vid trappans slut,
stå piedestaler af marmor, hvar och en upp-
bärande en antik japansk bronsvas. I denna
farstu står, inbäddad bland palmer, ett af
den moderna franska bildhuggarkonstens
bästa arbeten, Epinays »Moderskärlek». Och
går man genom ett rymligt förmak, befin-
ner man sig i det största af tre i fil lig-
gande mottagningsrum, hvilka utgöra den
första våningen. Öfverallt mötas ens blic-
kar af vackra konstföremål. Midt emot de
tre stora fönstren hänger på väggen en vac-
ker gobelin från förra århundradet, full-
komligt oberörd af tidens tand, och därin-
vid har man placerat det stora pianot, öf-
verdraget med en duk i Ludvig XVI:s stil,
broderad med kulört silke på ljusröd atlas.
Och nästan hvarje föremål i rammet för-
skrifver sig från ssmma period. Möblerna,
äro betäckta med gammal brokad och bro-
deradt sammet från nämnda tid, och det
sachsiska porslin, som fyller två höga, för-
gyllda, med glasdörrar försedda skåp, hvilka
stå på ömse sidor om spiseln, utgöres af
idel sällsynta och dyrbara pjäser.
I den andra och mindre salongen stannar
man för att beundra en samtida byst af
madame Adelaide, Ludvig XV:s dotter, samt
två små särdeles konstnärligt utförda skåp,
innanför hvilkas glasdörrar man varsnar
talrika prof på grefvinnans unika samling
af antika solfjädrar. En af dessa har en
gång tillhört hennes namne, drottning Kri-
stina af Sverige, och den är smyckad med
ett miniatyrporträtt af den excentriska furst-
innan. Och af icke mindre intresse för
besökaren är en samling lagerkransar af
guld och silfver, gåfvor af furstar och hän-
förda åhörare i London, Paris, Petersburg,
Wien, Stockholm, New-York o. s. v.
Ett särdeles prydligt skrin, som har sin
plats på sidan om dörren till det förnämsta
mottagningsrummet, har på ett mycket sinn-
rikt sätt konstruerats för att på samma
gång väl bevara och tydligt exponera de
lysande, men på samma gång högst delikata
broderierna i kulört silke på en safirblå
sammetsrock, som fordom burits vid Lud-
vid XV:s hof. Skrinet består af två delar.
Rocken har klippts i två stycken, och hvar-
dera hälften har placerats innanför skrinets
glasdörrar, hvilket själft är öfverhöljdt med
heliotropfärgadt siden. Nära utgångsdörren
står ett litet bord, belastadt med allehanda
slags konstnärligt bric-à-brac. En stor foto-
grafi af drottning Viktoria i silfverram och
med drottningens egenhändiga namnteck-
ning intager en framstående plats på pianot.
Andra fotografier af drottningen af Sverige-
Norge, prinsessan af Wales, den aflidne
konung Alfonso XII af Spanien och hans
efterlämnade gemål, drottningen-regentin-
nan, alla försedda med några egenhändiga
rader, tolkande gifvarnas tillgifvenhet och
beundran, träffas i samma rum.
I det tredje mottagningsrummet, af min-
dre dimensioner, ses en bärstol från Lud-
vig XV:s tid, af förgylldt trä och bemålad
med scener eller taflor af Boucher och Wat-
teau. Och i ett skåp af mörkt, snidadt
trä är uppställd en antik servis af sachsiskt
porslin, utfördt af den berömde Marcolini’
Den är afsedd för 24 personer och både
alldeles fullständig och oskadad. Den ena
väggen i detta rum är beklädd med en ut-
sökt, gammal Beauvais-tapet. Den fram-
ställer ett sällskap kavaljerer och damer
från förra seklet, musicerande i en solig
park, det hela lika friskt i färgen som om
tapeten nyss kommit från väfstolen.
Matsalen prydes af åtskilliga moderna
målningar af framstående mästare. På spi-
selkransen synes en bronsbyst, framställan-
de sångerskans man, grefve de Casa Mi-
randa. Grefvinnans sängkammare innesluter
bland annat två utsökta nederländska mål-
ningar. Hennes boudoir-klocka har tillhört
Karl XII. Men att söka uppräkna alla
konstskatter i detta lika smakfullt som dyr-
bart inredda hem, vore att fylla en volyms
alla sidor. Dock, en tafla, en af de främsta
i samlingen, hvilken ej under tystnad får
förbigås, är en madonna med barnet af
Mabuse, hvilken målning kostar sin nuva-
rande ägare 40,000 kronor. Lika värde-
fulla som intressanta äro äfven en serie
vattenfärgsmålningar på pergament, fram-
ställande scener ur Henrik IV:s lif, utförda
af en med honom samtidig artist och förr
tillhöriga prinsen af Condé. En af pärlorna
i grefvinnans dyrbara samling af taflor af
äldre mästare är slutligen en fin Andrea
del Sarto.
Men huru vidlyftigt hennes hotell än är,
är det dock ej tillräckligt stort för att kun-
na ge utrymme åt hennes mångfald af konst-
skatter. Många ypperliga prof på gammal
textil-industri t. ex. ha måst- rullas ihop
och magasineras och få nu bida sin tid för
att en gång i framtiden åter tillåtas utveckla
sin prakt.
Grefvinnan de Casa Mirandas lif förfly-
ter under intellektuella sysselsättningar, som
ej ge plats åt något slags ånger öfver att
ha öfvergifvit eller begär efter att återvända
till forna, bedårande framgångar såsom
världsberömd sångerska. Hon motionerar
sig mycket, promenerande till fots och i
vagn. Hon ägnar en rundlig tid åt läsning,
och hennes bibliotek är både rikhaltigt och
väl försedt. Hvarje dag tillbringar hon
dessutom ett par timmar med musikaliska
öfningar. Hon har med andra ord aldrig
öfvergifvit sin gamla kärlek, ehuru hon al-
drig mer sjunger offentligt, utan endast för
några af sina mest intima vänner.
Framför allt roar det henne att ordna
sina konstsamlingar och — oupphörligt öka.
dem. Hon låter ingen konstauktion af vikt
vare sig i Paris eller London undgå sin upp-
märksamhet. Hon bevistar personligen auk-
tionerna, själf görande inropen. Hennes
vackra hufvud, hennes blå ögon och hennes
regelbundna drag äro lika välbekanta för
konstsamlarne i dessa bägge städer som de
förr voro för operahabitueerna i Europa och
Amerika. Hon öfvervakar själf hushållnin-
gen i sitt hotell, som har att uppvisa ett
tiotal tjänare, och det lika klokt och väl,
som hon förut skötte sin ekonomi, ty hen-
nes sinne för det praktiska har alltid varit
föga underlägset hennes begåfning som sån-
gerska och skådespelerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
