Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 2 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1*95 IDUN 243
Men hvarje beskrifning öfver grefvinnans
hem skulle vara alltför ofullständig, om man
glömde bort hennes lilla favorit, Titi, en
utsökt fin och ytterst liten knähund af en
egendomlig, österländsk, hårlös ras, med en
hud så mjuk och fin som en nyfödd kids.
Det är en liten förtjusande varelse — sä-
ger madames väninnor ■—, sin ägarinna ömt
tillgifven, klok och vaksam, och den lilla
hunden viker aldrig från sin tillbedda mat-
moders sida. Han är af ljusgrå färg, en
färg som beständigt ytterligare framhäfves
genom ett ljusblått eller rosafärgadt band
kring halsen.
Hvad beträffar grefvinnans toalett, utveck-
lar hon alltid en utsökt smak. Hon bär
ständigt kläder efter sista modet och af
dyrbaraste tyger, utan att kläda sig extra-
vagant eller uppseendeväckande. Hon har
förkärlek för dämpade färgnyanser och hen-
nes favoritfärg är matt ljusblått. Hon be-
gagnar endast obetydligt med smycken, trots
det faktum att hon är ägarinna till en af
Europas finaste samlingar af ädelstenar.
Men spetsar utgöra hennes förtjusning, både
svarta och hvita, och med sådana låter hon
garnera alla sina förnämsta dräkter. Starka
parfymer använder hon aldrig och ej heller
något slags försköningsmedel.
Hennes man, grefve de Casa Miranda,
ser bra ut och har ett fängslande yttre.
Han är vid pass sextio år, men ser femton
år yngre ut. Han tillhör och är hufvud-
man för en gammal spansk familj, är en
fullkomlig världsman, talar franska flytande
och för en briljant konversation. Han är
stolt öfver sin berömda och älskvärda hustru,
men känner sig emellanåt manad att pro-
testera mot hennes motvilja för att deltaga
i det större sällskapslifvet. Han bekläder
ett ganska högt ämbete i Spanien och måste
därför ofta nog vara hemifrån. I ett föregå-
ende äktenskap har han en ung dotter, donna
Rosita, som är sin vackra styfmors stän-
diga följeslagerska och förklarade älskling.
Trots årens gång har grefvinnan Miranda
bevarat sin forna, erkända skönhet. Hen-
nes en gång så smärta figur har utvecklats
till en ståtlig, men ingalunda för stor em-
bonpoint. Men hennes uttrycksfulla ansikte
har ej förlorat någonting af sina, fina drag
eller skiftande minspel. Blå ögon, vackert
blondt hår, en mjölkhvit hy med rosor på
kinderna —• äkta, ej ett grand smink eller
puder! — så* ser Kristina Nilsson ännu ut.
Hennes sätt att vara är såsom fordom yt-
terst vinnande i all sin enkla rättframhet.
Hon konverserar beundransvärdt, i synner-
het i konstnärliga och litterära ämnen. Na-
turligtvis intresserar hon sig i hög grad för
unga sångare och sångerskor. Alltid är hon
redo att bistå dem med råd och dåd.
Kristina Nilsson-Miranda, den gifta pri-
madonnan, för nu ett så tillbakadraget lif,
att endast hennes intimaste vänner veta,
hvilken hjärtevarm och god kvinna hon är,
den forna afguden, sångens drottning, hvil-
ken ej ville stanna i sitt rike, till dess tiden
stötte henne från tronen, utan som en vac-
ker dag nedlade krona och spira och från
scenen drog sig tillbaka till privatlifvet, för
hvilket hon ända sedan den dagen utgjort
en prydnad och ett föredöme.
Att narras.
»IIkI Slljamma, där kom ju ingen liten fågel
ggftjfg ur den där maskinen,» så yttrade
sig med ömklig min och i en ännu ömk-
ligare, ja rentaf i förebrående ton min lille
gosse, då vi för flere år sedan trädde ur
fotografens hus, där han nyss porträtterats.
På vanligt fotograf-manér hade den vänlige
mannen lofvat min lille pys, att ofvannämnda
fenomen skulle inträffa, ifall han hölle sig
mycket, mycket stilla och oafvändt blickade
på kameran. Gossen rörde sig icke, men
någon fågel framkom naturligtvis ej, och nu
gick min - besvikne älskling och funderade
på detta problem. Hvad skulle jag väl säga
honom? »Fotografen ville ha dig att stå
stilla,» svarade jag brydd och undvikande.
»Ja, men brukadåstoramänniskornarras?»
så lät hans logiska genmäle. Hvad annat
kunde jag svara honom än: »Om de det
göra, så är det mycket orätt.»
Genom denna lilla episod framstod plöts-
ligt för mig i bjärt dager ett mycket van-
ligt tillvägagående, som vuxna människor
göra sig skyldiga till gentemot barn. Jag
vill nu ej tala om barnsköterskor och annat
obildadt folk, af hvilka man knappt kan
vänta något annat; för dem ligger det så
nära till hands att, för att skaffa sig litet
lugn och tysta en ostyrig barnunge, hota
med busen, vargen och andra mer eller
mindre vidunderliga varelser. Dock har jag
lagt märke till, att om man vid en ny skö-
terskas inträde i tjänst på ett vänligt,
men allvarligt sätt förehåller det orätta i
sådana tomma och osanna hotelser och ber
henne akta sig för dem, detta för det mesta
ej förblir utan verkan. Som sagdt, jag
tänker nu ej på s. k. obildadt folk, utan
företrädesvis på mera bildade människor,
hvilka, märkvärdigt nog, i detta stycke ofta
äro oförsvarligt tanklösa, och för hvilkas
osanna yttranden det är mycket svårare att
värja sig, då de för det mesta icke kunna
förutses.
»Kom, min lilla flicka, så skall jag draga
en slant ur näsan på dig. Se, här har du
den!» Jag känner en herre, som ofta roar
sig med denna taskspelarkonst, som i mångas
ögon kan förefalla mycket oskyldig, men i
själfva verket är ägnad att förvirra begreppen
i en liten barnahjärna. Värst är det natur-
ligtvis, när föräldrarne själfva icke äro sam-
vetsgranna i detta afseende. Huru många
lögner måste icke t. ex. en tandläkares
operationsrum vara vittne till! »Sitt stilla,
min älskling, det kommer icke alls att göra
ondt,» så heter det t. ex., men i nästa,
ögonblick ljuder ett smärtans skri och bar-
net kommer kanske aldrig mer att lita fullt
och fast på sin mors eller fars försäkringar.
Eller den ängsliga mamman yttrar: »Gapa
bara, doktorn tar inte ut tanden, han vill
endast titta på den.» I nästa stund sitter
tanden på tandläkarens tång, men den lille
patientens tro på stora människors sann-
färdighet har fått sig en ohjälplig knäck.
Behöfver jag tala om de ouppfyllda löf-
tena, hvilkas antal är legio? Jag glömmer
aldrig, hvilken fördärflig inverkan det hade
på min förut omtalade lille gosse, då kusken
en gång lofvade, att han skulle få följa
med, när vi hämtades hem ifrån kyrkan,
men det oaktadt körde ifrån honom. Ännu
länge efteråt kom han i en feberaktig spän-
ning hvar gång hästarne sattes för och han
fått löfte att få följa med oss. Där stod
han länge i förväg på gården, iklädd kappa
och hatt, och förlorade ej vagnen ett ögon-
blick ur sikte. Ȁr det verkligen, verkligen
sant, att jag får följa med?» »Ja visst,
min älskling, det har jag lofvat dig, och du
vet ju, att jag brukar hålla mina löften.»
»Ja, men en gång hade Nils också lofvat
att ta mig med, och ändå körde lian ifrån
mig.» Misstroendets onda frö hade fallit i
min gosses själ, och det behöfdes lång tid
och en mycket konsekvent behandling för
att utrota detsamma.
Någon gång blir man naturligtvis af om-
ständigheterna tvingad att bereda barnen
en missräkning, men då får man försöka
laga så, att ingen bitterhet stannar kvar.
Man har t. ex. lofvat dem en utfärd —
helst bör dock sådant ske villkorligt -— men
en förändring i väderleken eller något annat
hinder kommer emellan. I så fall har jag
brukat säga: »Jag kan icke hjälpa, att ut-
färden ej kan bli af, men då jag nu lofvat
er någonting roligt, vill jag istället gifva er
något godt att leka kalas med; utfärden
får bli en annan gång.» Följden blir, att
ingen känner sig förorättad, och jag slipx^er
se sura miner och besvikna ansikten.
Med risken att synas väl rigoristisk, vill
jag till slut fästa uppmärksamheten på en
sak, som alltid förekommit mig som ett
ofog. Det är den i de flesta länder här-
skande seden att för barnen förklara en
liten brors eller systers öfverraskande an-
komst genom storkens hemlighetsfulla be-
medling. Är denna uppenbara osanning,
som ändå de flesta barn mycket snart komma
underfund med, verkligen så nödvändig?
Finns där ej något bättre sätt att tillfreds-
ställa den barnsliga nyfikenheten, utan att
dock yppa det rätta sammanhanget? På
mina barns förvånade frågor: »Hur har
lilla bror (eller lilla syster) kommit hit?»
har jag brukat svara: »En ängel har kom-
mit med honom (eller henne).» Denna för
ett barnsligt sinne mycket plausibla för-
klaring har jag alltid funnit tillfyllesgörande,
och i min mun innebär den ingen osanning,
ty jag tror verkligen, att en ängel med-
följer hvarje barn, som kommer till världen.
Kommer så den tid, då ett barn behöfver
en närmare förklaring, må detta då ske
genom modern på ett öppet och värdigt
sätt och icke genom tjänstepigor eller skol-
kamrater.
Dock, detta endast i förbigående. Syftet
med min lilla framställning har endast varit
att framhålla, huru ofta man genom tank-
löshet rubbar den barnsliga tillförsikten och
sanningskärleken, dessa klenoder, hvilka, en
gång förlorade, äro så ofantligt svåra, nästan
omöjliga att återvinna.
Tycker kanske någon, att jag är för sträng?
Jag tror, att man på detta område ej
kan vara för samvetsgrann. Barnet bildar
ju sitt eget handlingssätt efter de vuxnas
föredöme, och huru kan det lära sig att
älska sanningen, när det märker, att männi-
skor, som det borde se upp till, på ett så
lättvindigt sätt handskas med denna ädla
pärla. Och dock finns ingenting, som så
undergräfver en människas karaktär och be-
röfvar henne såväl Guds välbehag som
människornas tillit, som just osannfärdig-
heten.
Incognita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
