Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÎDUN 1895
L’fifi
Det starkaste af allt i skapelsen är en god människa, som öfvar barmhärtighet.
Mohamed.
Omhuldad af kärlek och deltagande, till-
bragte hon här de närmast följande åren,
medan hon å sin sida villigt och tacksamt
deltog i arbetet inom hemmet. Härunder
fästes hennes intresse särskildt vid de döf-
stumma barnen. Med lätthet lärde hon
deras teckenspråk och umgicks sedan på
alla lediga stunder såsom en vän med dem,
sökte att tränga in i deras tankar och käns-
lor, gjorde sig förtrogen med deras anlag,
böjelser och hela den lilla lefnadskrets, som
företrädesvis är egen för dem. Såsom hen-
nes lyckligaste dröm hägrade redan då hop-
pet att få ägna sitt lif åt dessa vanlottade.
Yi kunna lätt tänka oss att Per Aron
Borg med tillfredsställelse såg denna hän-
gifvenhet förr sina skyddslingar, och må-
hända hade den unga flickan tidigare fått
se sin dröm förverkligad, om icke döden
här, såsom så mångenstädes, dragit ett streck
öfver den. Vid Borgs 1889 inträffade bort-
gång blef det nämligen nödvändigt för henne
att söka sig en annan plats.
Fattig, som hon var, måste hon skaffa
sig sin utkomst i andras tjänst. Sålunda
konditionerade hon under några år i än
det ena, än det andra hemmet, men i hvilka
förhållanden hon än befann sig, och hvil-
ken verksamhet, som tog hennes krafter i
anspråk, kunde hon ej lämna tanken på
de döfstumma barnen, och icke blott dem
hon personligen kände, utan på dessa så
ofta förbisedda och vanvårdade barn öfver
hela landet, och åter och åter stod för
henne ungdomsdrömmen i den mest loc-
kande gestalt. Hon bar den dock länge
tyst inom sig själf, och när hon slutligen
af ett oemotståndligt inre behof drefs att
meddela sig härom med några vänner, ska-
kade alla utan undantag på hufvudet och
sade: »Det här är ju luftslott1 Huru skulle
du kunna bilda ett hem för döfstumma
barn! Tänk ej mera härpå. Ty om du än
har förmåga och kärlek nog, hvarifrån skall
du taga penningar, eller hvart vill du väl
komma med två tomma händer?»
Emot dessa förståndsskäl hade den unga
drömmerskan intet att invända. Inom sig
tänkte hon dock, att hon icke var alldeles
utan medel, då fostermodern lämnat henne
ett testamente på omkring 400 kronor.
Dessa penningar ville hon lyfta för att hyra
ett par små rum vid någon billig gata, och
där taga emot ett par små döfstumma barn
för att fostra dem till goda och nyttiga
människor. Oud skall hjälpa mig, detta
var alltjämt den förhärskande tanken och
i den uppgingo alla hennes funderingar
och planer.
I fast förlitande på Guds hjälp vände
hon sig omsider till sin förmyndare, med
begäran att få ut sitt lilla arf. Han nekade
henne likväl detta och bad henne afstå
från »en plan, som skulle leda till hennes
undergång». Hon tänkte då ingå med an-
sökan att bli förklarad myndig, men afstod
härifrån, då man sade henne, att omkost-
naderna skulle medtaga en stor del af hen-
nes lilla kapital, och huru modig och för-
tröstansfull hon än var, ville hon ej riskera
detta, utan beslöt sig för att vänta och se
tiden an, medan hon dock alltjämt vidhöll
sitt gamla valspråk : » Gud skall hjälpa mig. »
Så förgingo åren och den unga flickan
var icke längre ung; men ungdomsdröm-
men stod dock lika lefvande för hennes
sinne, och hennes längtan efter dess för-
verkligande var lika brinnande. Kom så
det år, då konung Oscar I förklarade
svensk kvinna myndig vid 25 års ålder.
Jeanette Berglind hade längesedan upp-
nått denna ålder, »och», skrifver Fredrika
Bremer i en tidningsuppsats julen 1862,
»det första bruk hon gjorde af sin vunna
rätt, var att uttaga sitt arf och därmed
begynna sitt verk. Nu följde för henne
en tid af kropps- och själsansträngande
arbete, ty icke sällan är det genom inre
strider Gud förbereder dem han• vill fost-
ra för något särskildt kall i lifvet; men
på samma gång uppehåller och styrker hjm
dem med sin kraft, samt upplifvar deras
hopp genom oväntade ljusglimtar i natten.
Det kunde ju icke vara annat, än att den
ensamma, medellösa kvinnan skulle möta
svårigheter af alla slag vid ett företag, som
icke stod i rimligt förhållande till hennes
tillgångar. Emellertid var början gjord,
ett litet hem var öppnadt och en ung lä-
rare anställd. Ett litet fattigt döfstumt
barn upptogs och snart därefter tvähne till».
Den tiden funnos icke såsom nu döfstum-
skolor med statsanslag i åtskilliga lands-
ortsstäder. Institutet vid Manilla stod en-
samt i sitt slag, och att det icke kunde in-
rymma alla döfstumma barn i hela landet,
visste den varmhjärtade kvinnan blott allt-
för väl. Många af dessa vanlottade, syn-
nerligast från de fattiga hemmen, blefvo
sålunda i saknad af all uppfostran, utka-
stade i världen utan alla medel till själf-
försörjning, samt beröfvade möjligheten att
göra sig förstådda af sina medmänniskor.
At dessa ville hon nu ägna sig, och kunde
hon än icke göra mycket, så ville hon dock
göra hvad hon kunde.
Det trägna arbetet och de ihållande för-
sakelser fröken Berglind för egen del under-
kastade sig, nedlade henne efter någon tid
på sjuksängen, men hon ansåg sig ej ha
råd att kosta på sig läkarevård och medi-
cin, utan låg där kraftlös och svag på sin
torftiga bädd. Kom så en dag en vän på
besök till henné. »Jag känner en läkare,»
utbrast denna, »och till honom går jag ge-
nast för din räkning». Invändningar hjälpte
ej, och samma dag infann sig doktor
Lemchen hos den sjuka. Hans vana blick
uppfattade genast ställningen och med
ett sinne, öppet för all verklig nöd, var
han från samma stund icke blott den om-
sorgsfulle läkaren för tillfället, utan till lif-
vets slut en stödjande vän för den ensamma
kvinnans kärleksverk. Vid besök hos pa-
tienter inom de högre klasserna försum-
made han ej att omtala ett arbete i så hög-
grad förtjänt af understöd från allmänhe-
tens sida, och många voro de gåfvor, som
genom honom kommo det lilla hemmet till
del. Ännu i dag nämner också fröken
Berglind med rörelse och tacksamhet hans
namn.
En hoffröken hos drottning Lovisa hade
ock fattat intresse för det begynnande lilla
hemmet, och genom henne väcktes snart
drottningens deltagande för detta, ett del-
tagande som sedermera bevisade sig lika
varmt intill drottningens död. Föräldrar
och målsmän för döfstumma barn vände
sig småningom till den nya skolan, där hel-
pensionärer emottogos mot en afgift af 350,
och halfpensionärer mot 150 kronor årli-
gen. Men där upptogos äfven barn, för
hvilka litet eller intet betaltes, när det
visade sig att inga tillgångar funnos.
Detta vållade väl nya bekymmer för hus-
modern och mer än en gång tillrådde man
henne att aflägsna från sig de barn, för
hvilka ej betaltes den billiga afgiften, men
härtill kunde hon ej förmå sig. » Gud skall
hjälpai», hette det alltjämt, när hon efter
en genomvakad natt uppstod till en ny
dags möda och omsorger, och när hon såg
omkring sig dessa döfstumma barn, såg
med hvilken ifver de ville lära, såg dem
glada och lyckliga, såsom barn i moders-
hemmet, vaknade hos henne en känsla af
modersfröjd och lefnadslust, sådan hon al-
drig erfarit, och för första gången i sitt lif,
kände hon sig, midt i alla bekymmer, lyck-
lig. Hvilken daglig kamp denna lycka ko-
stade henne, vet allena Gud ; visste män-
niskor det, skulle de förundra sig, men ock
med glädje erkänna att Gud är mäktig i
de svaga och att han väljer till sina red-
skap hvilka han vill. Flere gånger, då nö-
den stod för dörren och man icke såg nå-
gon utväg att komina igenom, skickade han
fullkomligt okända, personer, som fyllde det
tomma visthuset eller den lika tomma bör-
sen. Föreståndarinnans hjärta lyfte sig dä
i tacksam glädje till Gud, under det hon
med allt fullare tillit upprepade sitt gamla
valspråk.
Omsider hade barnens antal stigit till
10 à 12. Den lilla lokalen blef för trång
och skolan flyttades till en bättre och rym-
ligare lokal i utkanten af staden. Här i
det sunda, trefliga hemmet och de landt-
liga omgifningarna syntes barnen trifvas
ännu bättre och under den moderliga vår-
darinnans och skicklige lärares ledning ut-
vecklade flere af dem en intelligens, som
skulle förvånat äfven hos fullt normala barn.
Sålunda hafva tre af dessa barn utgått så-
som skickliga lärarinnor i döfstnmskolor.
Efter ett besök vid det nya hemmet, Grå-
bergsgatan, vid en årsexamen med de ab-
norma barnen, skrifver J. Jolin i en tid-
ningsuppsats 1868: »Vi tala så ofta om den
tysta kraften, men vilja vi se den tysta
kraftens resultat, så må vi en dag besöka
tysta skolan. Och vilja vi se ett moders-
anlete stråla af himmelsk fröjd öfver bar-
nens flit och kunskaper, vilja vi se en
kvinna, som med en romarinnas hjältemod
och kraft genombrutit alla hinder, pröfvat
på alla försakelser för att nå det mål, som
utgjorde hennes ungdoms älsklingsdröm, så
kunna vi kasta en blick på henne, där i
dörren, den fryntliga damen i svarta siden-
klädningen, hon, som ser så öfverlycklig ut.
Det är föreståndarinnan för denna asyl, frö-
ken Jeanette Berglind. Också måste ljum-
ma sommarvindar smeka detta hjärta vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
