Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 î DU N 267
anblicken af all den trefnad hon, med väl-
villiga människors hjälp, ändtligen lyckats
bereda sina kära fosterbarn. Hvilken skill-
nad mot hennes första lilla skolrum, där
hon delade sitt knappa bröd med tio små
värnlösa elever! Men äfven där räckte brö-
det till. ty Han satt med vid bordet, Han,
som bespisade 5,000 män med fem bjugg-
bröd och två fiskar, och det lilla hushållet
skötte hon, om hvilken man berättat, att
hon själf aldrig åt, förrän hennes små
skyddslingar voro mätta.»
Ju mer den tysta skolan med dess själf-
nppoffrande stiftarinna blef känd, dess större
förtroende tillvann den sig. »Genom in-
samlingar och andra gåfvor, » heter det i
en berättelse om skolans utveckling, »jämte
ett af Rikets Ständer för tre år beviljade
anslag, kunde den efter hand utvidga sin
verksamhet. Drottning Lovisa förblef allt-
jämt ett kraftigt stöd för anstalten och för-
klarade sig villig att stå som dess beskyd-
darinna. Bland dem som på ett verksamt
sätt antogo sig den nya skolan, var ock
den nyss aflidna, för allt godt och män-
niskovänligt så varmt nitälskande friherrin-
nan Sofie Adlersparre. Genom upprepade
uppsatser i den af henne redigerade tid-
skriften »Läsning för Hemmet», bidrog hon
ej litet att fästa allmänhetens uppmärk-
samhet vid densamma. Några varmhjär-
tade män och kvinnor bildade en styrelse
som åtog sig vården om dess ekonomiska,
angelägenheter, och till följd af allt detta
blef skolan slutligen (1871) i stånd att på
särdeles fördelaktiga villkor förvärfva en
vidsträckt egendom, n:r 25 och 27 Norr-
tullsgatan, där den allt fortfarande har sin
lokal. Den trefliga byggnaden omgifves af
en rymlig gårdsplan samt öppna fält och
trädgårdar. Därute leka och skratta bar-
nen på lofstunderna som andra barn, utan
att ännu förstå hvad som skiljer dem från
dessa.»
Ar 1882 frånträdde fröken Berglind sin be-
fattning såsom skolans föreståndarinna. Ar
och ansträngningar hade uttömt hennes
krafter och ehuru hon med samma kärlek
var fästad vid barnen, kände hon sig af
tilltagande svaghet tvingad att öfverlämna
vården om dem i andra händer. Fröken
A. Segerstedt blef då föreståndarinna för
tysta skolan, hvilken med detsamma öfver-
gick från teckenskola till ren talskola. Un-
dervisningen omfattar kristendom, moders-
målet, räkning, naturkunnighet, geografi,
fäderneslandets historia, ritning, gymnastik,
handarbeten och slöjd. Barnen emottagas
i en ålder af 6 till 10 år, och undervis-
ningstiden beräknas till 8 år. Hemmet in-
rymmer icke blott helbetalande, utan äfven
de mindre betalande samt dessutom några
friplatser. Under året 1889—1890 vårda-
des inom skolan 18 barn. Förra året skedde
ånyo ombyte af föreståndarinna, i det frö-
ken Segerstedt efterträddes af fröken Hart-
man.
Så har det lilla frö, som i förlitande på
Guds hjälp utsåddes af ett älskande hjärta,
slagit rot, spirat upp och efter den orga-
niska utvecklingens lag, slutligen blifvit ett
träd, under hvilket väl icke jublande få-
gelskaror, utan stumma små människobarn,
funnit tillflykt och skydd. Men på samma
gång vi önska tysta skolan fortfarande fram-
gång i sin ädla sträfvan för de abnorma
barnens utveckling till nyttiga och lyckliga
samhällsmedlemmar, bedja vi att för sko-
dans åldriga stiftarinna, som i dessa dagar
ingår i sitt åttionde år, få uttrycka de var-
maste välönskningar. Tillsammans med den
vän, hvilken en gång för många år sedan
kallade den människovänlige läkaren till
den utarbetade skolförestånderskans sjuk-
säng, och som sedän trofast varit henne be-
hjälplig i arbetet, har hon bildat ett litet
eget hem, där hon i stilla ro nu åtnjuter
en välbehöflig hvila.
Må för den vördade gamla en solig afton
följa på den långa arbetsdagen, och må
hon få inhösta rika kärfvar från det härd-
brukade arbetsfältet den dag, då också de
stummas tunga skall varda upplåten.
L S.
ßjjster rElisabet.
^Myster Elisabet, hvart gäller färden,
‘AF Heart gå de lätta, hastiga steg? —
»Öfver allt, hvar helst i vida världen
Lidandet före mig trampad sin väg.» —
JVär shall du ses i de gladas skara?
JVär vill du stanna och hvila dig? —
»En gång när lidandet upphört att vara,
Eller när Gud kallar hem mig till sig.» —
Ofta jag såg genom folkvimlet skrida,
Uti den tarfliga dräkten grå,
Skepnaden din, den höga och blida,
Med Röda Korsets teeken uppå.
Djupt in i gränder, bland lasten och
nöden,
Och hos de sjuka i koja och slott,
Ute på slagfältet, ensam med, döden,
Såg jag dig lindra de lidandes lott.
Spänstig var gången och blid,a dragen,
Leendets glans öfver a,livaret låg.
.Aldrig af fasa och skräck betagen
Blef inför lifvets hemskhet din håg,
Blicken ej skum af nätternas vaka
Vid lidandets sjukbädd och dödens bår,
Sinnet ej tungt af att ständigt försaka
Fröjden som locka,r i ungdomens vår.
Ej gaf du hän på en sviken förhoppning
Sköfladt ditt lif som gåfva åt Gud.
Ännu i ungdomens skönaste knoppning
Blef du med glädje himmelens brud.
Hjärtats och sinnets rikaste gåfvor,
Fagraste rosor, som lifvet bjöd,
Strödde du ut sombarmhärtighetshåfvor
Uti ett bottenlöst haf af nöd.
Syster Elisabet, hvad bjöd d,ig gifva
Allting åt andra, af vilja fri?
Lycklig som få hade du kunnat blifva,
JVu glider ungdomen snart digförbi! —
»Den som, står midt i den mänskliga
striden
Känner sig själf som en tusendel blott.
Lefnadens lycka och ungdomstiden
Gaf jag åt Gud, och där hvila de godta
luar Sköld.
Något om skoldramat.
>■1,. (pur himmelsvidt olika är ej den nu-
varande skolorganisationen mot den,
som fanns för t. ex. två århundraden till-
baka ! Hur mycket har ej ansetts föråldradt
och sopats bort, hur mycket har ej synts
nödvändigt och blifvit tillagdt i skolans ar-
betsordning! Bland det som fått stryka på
foten för en nyare tids åsikter och nu snart
i två hundra år varit lärovärken fjärran äro
äfven de teatraliska öfningar, som en gång
ägde hem inom skolans murar.
Teater i skolan — det låter underligt.
Och dock har det mångenstädes varit form-
ligen påbjudet, att ungdomen skulle uppföra
skådespel, och framstående skolman ha ytt-
rat önskvärdt, att skolteatern ingen vecka
finge stå obegagnad. Det var vid tiden för
humanismens framträngande och under re-
formationsperioden till framemot det ader-
tonde århundradet. Äfven vårt lands bok-
värld har bevarat spår af det dramatiska
författarskap, som öfvades både för och
stundom af skolornas ungdom. Det är inom
litteraturhistorien kändt under benämningen
skoldrama och intager en ej betydelselös
plats i dramatiken, hur ringaktade än vissa
omdömen kunna utfalla om dessa en långt
aflägsen tids otympliga försök.
Dramat var skäligen husvillt och hemlöst
i vårt land den tiden, det låg strängt all-
var i luften då, »comedia» och »tragedia»
voro ringa aktade. Att de upptogos i sko-
lorna berodde ej heller på kärlek till deras
eget väsen, grundsatsen »konst för konstens
egen skull» fick minsann ej göra sig gäl-
lande vare sig vid deras författande eller
vid deras uppförande. Meningen var natur-
ligtvis, att de skulle göra nytta, och det i
mera än ett afseende.
Till en början ville man genom dem drif-
va upp lärjungarnes förmåga i latinets ta-
lande. Det. fanns ju personer som till och
med önskade utbyta modersmålet mot lati-
net som samtalsspråk. Och hur lämpligt
var det ej då att lära sig utantil latinska
dramer och för bättre minnes skull utföra
dem.
Länge dröjde det dock ej, förrän man öf-
vergaf latinet och begyute skrifva på det
egna tungomålet. Och då trädde en annan
afsikt i förgrunden: man lade först och
främst vikt vid det uppfostrande. Man ville
bibringa de unga religiösa och sedliga lär-
domar och göra det så, att formen ej var
frånstötande. »Att inbilda ungdomen Guds
ord och gärningar med lust,» det angifver
en af dessa författare såsom ändamålet med
skoldramerna. Därför tog man gärna äm-
nen ur gamla testamentets sedelärande fab-
ler och ur nya testamentets parabler, i syn-
nerhet den om den förlorade sonen; stun-
dom hämtades motiven ur myten eller hi-
storien. Och under reformationens stridsti-
der hände det ej sällan, att dramats huf-
vudsakliga innehåll utgjordes af hätsk pole-
mik mot oliktänkande. I alla var det di-
daktiska elementet så öfvervägande, att det
ästetiska knappt kunde göra sig hördt ens
som en skorrande biton. Däremot var det
dessa dramer ej alls främmande att förnöja,
tvärtom lade man an därpå, det var ju
»med lust», som de goda lärdomare skulle
inpräntas. Också torde komediernas antal
vara öfvervägande tragediernas af samma
orsak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
