Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 13 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 IDUN 1895
Det ligger sannerligen mera vikt på, huru människan bär sitt öde, än hurudant det är.
W. v. Humboldt.
som för mitt hjärta den nämnda minnesvården
utmärker, en framgång som haft ett högst betyd-
ligt inflytande på mig äfven i alla andra afse-
enden, på samma gång som den blifvit min
kraftigaste hjälp i bemödandet att motstå ned-
slagenheten.
Vinnandet af en ädel, karaktärsfast mans
varma genkärlek, därtill en man med stor
världsvana, fin humor och mycken klarhet i
omdömet, utgjorde för min personlighet denna
kraftiga hjälp. Ja, nu är det sagdt! Så snart
det skall bli tal om min inre människa, är
det oundvikligt att också vända talet på ho-
nom, som förstod sig på konst och poesi, ut-
om allt annat, och till hvilken den som skrif-
ver detta väl en gång kunnat höja den blyga
fråga, som antagligen ett ungt flickhjärta bik-
tat för Runeberg, innan han skänkte oss sin
sköna dikt: »Hvem styrde hit -din väg?»
Redan vid vår första bekantskap — jag
hade då nyss fyllt 22 år — var det för mig
som hade det i allting legat en ny mening, en
mening som lifvet hittills icke tydt mig. Att
se honom och vara med honom hade blifvit
det förnämsta af allt. Dessförinnan hade mitt
hjärta, så att säga, befolkats med många
»spridda bilder» — jag hade ju varit och var
då som bäst ett kanske ej oviktigt komplement
uti mina föräldrars gästfria hem i den gamla
Vasaborgen under den tid min far där residerade,
och hvarest ofta ungdomsglädjen tog sig ut-
tryck i sång och dans, äfvensom i sceniska
och flere andra ganska spirituella och lyckade
framställningar, hvarvid ej sällan kungliga och
furstliga besök förhöjde feststämningen och
den hänryckande studentsången skänkte åt alla
närvarande verkliga högtidsstunder af ädel njut-
ning. För öfrigt hade jag, som man säger,
»lefvat med i societeten» och haft mina beaux
jours de fêtes under tvänne vintrar, då vi
samtliga voro bosatta i hufvudstaden •— vid
tidpunkten för bland annat de oförgätliga
Jenny Jjind’ska operaföreställningarna — eller
vid badorter, så inom som utomlands, och på
mina föräldrars vackra landtgods Stenhammar
och Taxnäs samt dessutom gästat åtskilliga
bland de skånska och halländska herresätena
— flere bland kontinentens romantiskt sköna
trakter och hufvudstäder icke att förglömma.
Men, kan man möjligen fråga, voro då under
denna tid för vår landshöfdingedotter inga
andra partier diskuterade? Ah jo, och bland
dessa, om hon skall tillstå det, har fäst sig i
hennes minne ett tillbud till ett synnerligen
godt parti, ett för hennes känsla verkligen till-
talande, och som likaledes af hennes föräldrar
hälsades med glädje. Det stod dock skrifvet
i stjärnorna, att först inom en annan miliö,
nämligen i ungdomsstadens då celebra literära
societet, skulle hon få känna makten af en
verklig böjelse, för hvars skull så moders som
faders önskningar, där de gingo i annan rikt-
ning, naturligtvis måste vika.
Emellertid drog det om några år, innan
den nämnda förbindelsen blef befäst, och med
denna för mig så lyckliga och betydelsefulla
tilldragelse inträdde i mitt lif liksom en lång
paus. Och »Under pausen» . . .? Ja, därun-
der föreföll alls intet, som i minsta mån kun-
nat väcka tanken på unga flickors ostadighet.
Men man plägar ju tycka, att allt liksom står
stilla i naturens rika lif, just då dess blomst-
ring nått sin fulla utveckling. Så äfven här.
Hvilka dagar, hvilka ljusa våraftnar från denna
tid, då vi började blifva för hvarandra, hvad
vi sedan blefvo, stråla ej min inre blick till
mötes, om jag låter den vandra tillbaka till —•
ja, hur skall jag väl säga — till Karolinapar-
kens lummiga promenadplats eller de angrän-
sande höjderna och däldsluttningarna, när t. ex.
öfver nejden hördes ljuda slottskloekans silfver-
toner i »stilla kväll», eller till det idylliska
Taxnäs’ skogsdungar och ängar, klädda i maj-,
juni- eller augustidräkt1 Ja, ty där begynte
först sinnet stämmas till vekhet, där började
jag kvittra min vårsång, därinom var svärme-
riets trollkrets, och däröfver seglade de lyck-
liga drömmarnas rosensky.
Det torde just icke tjäna till någonting att
fördölja, att den man, som sålunda blef hela
min tillvaros ljus och luft, var en snillrik,
framstående docent i ästetik vid Upsala uni-
versitet — så skref jag för nära ett decenni-
um sedan vid ett med detta liknande tillfälle,
ehuru jag då fann det i sin ordning att orda
om mig själf i en annan grammatisk personform.
Han var — han är icke mer — han var en
trettiotvå års man, var af en reslig gestalt, och
hans djupa stämmas tonfall och hans säkra
lugn påminde mycket om hans trogne umgän-
gesbroders, skalden Bernhard Elis’. Båda voro
de inbundna naturer, och i bådas väsen spå-
rades karaktärens adel. Vår bekantskap knöts,
som redan är sagdt, i 1850-talets så mycket
omtalade literära kretsar i Upsala. Här kunde
man i mina föräldrars salonger i en vald sam-
ling åhörare af båda könen få höra Atterbom
med sin gripande siarstämma tolka hjältens
roll i Martyrerna af Stagnelius, vid hvilket
tillfälle jag själf hade det stora nöjet att få
recitera Perpétuas roll; här — eller detta var,
erinrar jag mig nu, i domkyrkopastorn, seder-
mera biskop Rundgrens och hans älskvärda fa-
miljs hem vid Slottsparken — firade Tekla
Knös triumfer i sin namnes roll i Schillers
Wallenstein o. s. v. Efter den nämnda väckel-
sen till ett mångdubbladt djupare och inner-
ligare själslif lånade dettas uppenbarelser för
mig åt allt sitt rosenskimmer. Ja, åt allt:
från skaldens hymn till kvällsolens dalande,
från fridfullt kor i Flens och Fröjeslunda gamla
kyrkor till den lilla täcka Grindstugan vid skogs-
brynet bortom Upsala slottspark eller det na-
tursköna, furukransade Lurbo, med sina efter
sommarregnet smältande taltrasttoner ■— hvil-
ken upsaliensare har ej sina ljufva minnen
från platser sådana som dessa senare! Denna
min erotiska stämning och det höga allvar,
som karaktäriserade den, ingaf mig dock ingen
okänslighet för allt det individuella och lefvan-
de omkring mig. Nej, att få träffa den vän,
hvars hand man just längtade att få trycka,
att ur hjärtats tysta djup få sända honom en
suck, innebar för mig tvärtom att med kär-
lek omfatta allt mänskligt, allt stort, skönt
och godt.
Och likväl skulle händelserna sedermera i
denna idyll, som börjar så genomträngd af den
renaste lifsglädje och sympati, utveckla sig på
ett sätt, som snarast har sin motbild i dessa
sagor eller myther, hvari de handlande stå un-
der inflytande af en eller annan obetvinglig
naturmakt, och som sällan pläga, som man
säger, sluta lyckligt.
Detta kunde synas osannolikt, om jag ej
själf sade att så var. Men det får sin för-
klaring, därigenom att denna utveckling samman-
faller med den här i landet (omkring 1858)
begynnande kvinnorörelsen. Den värld, en tän-
kande och kännande kvinna då för tiden hade
att kämpa uti, var, som det står i »På Guds
veje», ännu »for rå», för att o. s. v. Vare
därmed huru som helst, så är detta ett kapi-
tel, som det här icke torde vara med en kvin-
nas finkänslighet förenligt att närmare inlåta
sig på. Allt beror dock på sättet. Eros bor
ju jämt ibland oss. Ehuru jag aldrig rört
härvid, vill jag därför ej underlåta att här med
några ord belysa denna, möjligen ur psykolo-
gisk synpunkt mera märkliga del af mitt lifs
historia. Hvad framtiden för mig förde med
sig, var nämligen långt ifrån att vara något
intetsägande. Min tvekan är dock lätt för-
klarlig, då jag rörande detta, som sagdt, hit-
tills iakttagit fullständig tystnad äfven för mina
närskylda, icke räknande mig till dem, hvilka,
som det heter i det turkiska ordspråket, bära
hjärtat på tungan. Offentliggörandet af några
lyriska stämningar med mera dylikt utgör dock
ett undantag härifrån.
En inblick i dessa då för tiden mindre van-
liga förhållanden kan emellertid, såsom nyss
blifvit antydt, knappast vinnas, utan att man på
samma gång pejlar djupet af frågam om kvinnans
—■ object of life, d. v. s. frågan om förenligheten
af hennes familjeuppgift med hennes anspråk
på en friare samhällsställning, eller med andra
ord, den välbekanta frågan om förlikandet af
hennes kärleks och hennes själfständighets for-
dringar, ett lifsproblem, hvilket, tillika med
de genom detta uppstående konflikter, framhål-
les och beröres i några af mina senare dikter,
såsom i Ungdomsminnen (Sånger och Bilder),
och äfven ligger till grund för skådespelet
Farna (en omarbetning af Felicia), hvarest åt den
som vill torde kunna skänkas en liten ledtråd
vid bedömandet af nyssnämnda förvecklingars
räckvidd. Här torde det därför vara med syfte-
målet förenligt att endast antyda frågans, så
att säga, hjärtpunkt.
För att göra början därmed, är deit nog att
»fastslå», att en väsentlig del af det nya idé-
innehåll, som på 1860-talet efter hand allt mer
genomträngde mitt medvetande — »sensomma-
ren» var då kommen! — betraktades med af-
gjordt ogillande af den man, som stod mitt
hjärta närmast, af just den, hvars bifall hit-
tills utgjort min högsta stolthet. Förlusten af
hans deltagande gjorde mig otröstlig. Utan de
yttre bevisen på hans manliga, kärleksfulla
ömhet, som aldrig komma att förlora för mig
sin betydelse, skulle jag visst tycka mig i lif-
vet stå tomhändt. Och då, i min ungdom, be-
härskades jag naturligtvis helt och hållet af
denna kärleks upphöjda inflytelser. Huru hade
jag ej i ord som i bild, i uppoffringar som i
konstnärliga sträfvanden, oaflåtligt — under jag
vet ej huru lång tidrymd, ty allt som då upp-
tog mig, stod till sin betydelse för mig öfver
tiden — sökt gifva ett, om än aldrig så svagt
uttryck åt de rörelser och de hjärtats egen-
skaper, som hans — ring,, likt en ny Aladins
lampa, framtrollat, under det jag lefvat i tan-
karne med honom. För en ogillande blick af
honom tyckte jag att själfva blommorna på mar-
ken skulle vissna. Och nu detta, som ville upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
