Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 13 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 291
dagen, dessa idéer, denna min nya tankeriktning,
oaktadt öfver hans ansikte därvid lägrade sig ett
stilla missmod. Han förmenade, och detta långt
ifrån oriktigt, att mina poetiska arbeten på
den senaste tiden låtit min penna glida öfver
på ett fridlyst område. Ett publicerande af
dylika diktalster — och ditåt lutade det —
vore (frånsedt hvad värde de kunde hafva ur
ästetisk synpunkt) ett angrepp mot hvad lifvet
bjuder bäst och dyrbarast, ett profanerande.
Det var för oss ett ovillkorligt upprepande
af Kirkegaards »enten — eller». Jag lefde
i en ständigt tillväxande ångest, så mycket
smärtsammare som mitt eget hjärta härvid både
var min bittra anklagare och ur viss synpunkt
på samma gång hans försvarare. Om han blott,
i stället för att då endast vilja se en begyn-
nande fåfänga eller ett öfverskridande af he-
liga råmärken i de väckelser jag fått mottaga,
sett litet »genom fingrarne» med min — hur
skall jag säga — nya kallelse; om blott kring
hans läppar i betraktande däraf spelat någon-
ting liknande ett leende; då skulle hans ogil-
lande helt säkert ej stött mig tillbaka, såsom
nu var fallet. Han visste ju, att diktargåfvan
låg i släkten. Jag var ju dotter till en man,
som hade det vitsordet om sig att vara vilje-
kraftig och nitälskande för allt godt samt att
kunna skaka vers ur rockärmen, när det så föll
honom in ; och därtill syster till en då nyligen
framträdande skald och författare. Och jag
ägde ju af honom så heliga löften. Hvarför
stod han då ej nu i pröfningarna vid min sida
som en stödjande vän, betänkande, att tiden
var ansvarsfull, och behjärtande påståendet, att
den som icke går framåt, han går tillbaka,
samt att i viss mening ju kan sägas :
Åt världen ingen gåfva är för god,
ett bläck det gifves blott, vårt hjärtas blod.
Framför allt kunde han ju underlåtit att
för yttre omständigheters skull, genom en för
långt drifven hänsyn till de hinder, som rest
sig på hans lefnadsbana, år efter år uppskjuta
att äfven inför världen besegla vårt förbund,
så mycket mer som det aldrig satts i fråga,
att ej här förefanns allt, som har karaktären
af att vara för äktenskapet konstituerande, och
hvarigenom jag ju blifvit iklädd andra dyra
plikter. Det är min öfvertygelse, att detta
skulle ha fyllt vårt lif med så många behag,
att stötestenarna därunder lätt kunnat aflägsnas
och han själf kanhända en vacker dag ställt
dörren på glänt för — de sköna tvillingsyst-
rarna dikt och verklighet, så att de kunnat
erhålla ljus från höjden. Men han gaf dem i
stället en törnekrans.
I alla andra afseenden hade S. frisinnade
åsikter, men i den ifrågavarande riktningen in-
tog han, till min sorg, ingen afvikande ställ-
ning till det på den tiden rådande åskådnings-
sättet, snarare tvärtom, som ju framgår af det
ofvan sagda.
Under dessa skiftningar i mitt inre lif er-
for jag ett tilltagande behof af själfständig
verksamhet, som kunde utveckla de nya krafter
jag kände vakna i min själ. Särskildt minnes
jag från denna tid, med hvilken ifver jag —
själf då ett rof för tusen stridiga känslor, hvil-
kas natur jag ännu ej fullt förstod —■ under
en sommarvistelse vid Sätra brunn omfattade
det därstädes sig erbjudande tillfället att göra
godt, att efter förmåga söka bibringa hjälp och
tröst åt de lidande och betryckta. Det gafs
dock äfven stunder för mig, då denna ifver
släcktes och jag helt och hållet gick upp i den
sorgbundenhet, som väl flertalet någon gång i
sitt lif fått känna — hvilken funnit sitt ut-
tryck i ett ädelt skaldehjärtas liksom fram-
snyftade bekännelse:
»I can not feel for others woe,
I dare not dream my own.»
En afledare för disharmonien i mitt sinne
bereddes mig också, och detta på tillrådan af
S. själf, genom att i svensk dräkt kläda flere
af mina älsklingsskalders gems of poetry, däri-
bland Longfellow’s Sång till lifvet (»Tell me
not, in mournful numbers», o. s. v.), Resigna-
tion m. fl. Bland hvilka öfversättningar några
sedermera tillvunno sig bibliotekarien IL Berg-
ströms synnerliga bifall samt, när de utkommit
på trycket i mina Ackorder, jämte några bland
dessa med hans vanliga älskvärdhet och sak-
kännedom recenserades i P. o. I. T.
Efter hand framträdde nu min gryende för-
fattarelust allt mera positiv, allt mera bestämd.
Och följden häraf uteblef ej heller. Jag kunde
visserligen ännu då och då känna mig obeskrif-
ligt nedstämd till mods, men på samma gång
uppreste sig min naturliga stolthet mot hvad
jag i vissa stunder vågade betrakta som en
trångbröstad småaktighets skrankor eller för-
åldrade fördomar. Och dessa stunder åter-
kommo allt oftare. Jag kände att detta var
skrankor, som, om de. ej öfversprunges, skulle
komma att verka allvarsamt hämmande i ett
som allt. Jag lyssnade till de toner, vännen
själf framtrollat, men nu ville nedtysta. Det
förekom mig också, som om jag en dag skulle
bli förelagd — »uppgifter», plikter, med hvilka
jag ej skulle kunna dagtinga, om de ock vore
stridande mot hans känsla, tycke och önsknin-
gar. Skaldisk frihet hade ju redan blifvit satt
i fråga. Likväl är det ju för oss alla en nöd-
vändighet att veta, att det finns en varelse, som
älskar oss. Utan att jag sålunda ville tillstå det
ens för mig själf, smög sig den smärtsamma
tanken på mig, att det var förbi med hvad
som så länge föresväfvat så väl S. som mig
såsom bilden af vår lefnadslycka, nämligen
vårt bröllop och bröllopsresa; den grymma före-
ställningen ingafs mig redan då, att våra pla-
ner att gifta oss voro krossade. Huru, fråga-
de jag mig i min förtviflan, var då drömmen
blifven mig mera kär än lifvet? Hade min
ungdomliga fantasi, trotsande på sin makt, pro-
klamerat sin rätt att åt reflexionen bortpanta
— för hvad? — mitt hjärtas kungarike?
Under denna höststämning flydde jag till
mina gamla vänner — böckerna. Jag fördju-
pade mig i literära studier. En särskild loc-
kelse hade för mig nu den isländska sagolitera-
turen med dess rikedom på stolta, lidelsefulla
kvinnogestalter, hvarunder jag dock alltid som
en talisman behöll hos mig ett litet häfte, en
skänk af hans hand, innehållande hans gradu-
alafhandling, som särskildt berörde Eddasån-
gerna. Ett af mig fullbordadt fornnordiskt
drama blef frukten af dessa mina eldiga Is-
landsfantasier, ett drama utveckladt under in-
flytande af mitt eget nyss antydda tragiska
öde. Det var förvisso ej småfåglar i de gröna
häckarna, som på den tiden kvittrade för mig.
Nej. Likt vilsna tankar utan ro såg jag i
mina drömsyner stormens svarta svanar, be-
lysta af den nedgående solens glöd, i flockar
draga hädan mot de höga kullar, och susningen
af deras flykt tog form af ord.
Jag kunde ej mer låta mitt hjärtas vän
oförbehållsamt, som så ofta förr skett, blicka
in i detta hjärta. Han hade en upphöjd li-
terär smak och var ju i så många afseenden
min själsfrände. Men mina lidanden förstora-
des genom min inbillningskraft, och hindret
mellan oss, hvilket sannolikt icke varit omöj-
ligt att öfvervinna, föreföll mig numera nära
nog oöfverstigligt. Först många år senare kom
det till ett slags farväl mellan honom och mig,
ty slutligen lämnade han mig en gång, och
jag hörde af hans tonfall, såg på hans blickar,
att han aldrig, aldrig skulle komma åter. Se-
dan återsåg jag honom icke mer. Dock visste
vi så väl båda, att detta ej i innersta mening
kunde innebära någon skilsmessa. Något så-
dant hade aldrig kunnat äga rum mellan oss;
det hade varit för sorgligt och onaturligt.
Tcke heller har det sedan kunnat falla mig
in att ingå något konvenansparti — par dé-
pit, som det plägar heta på världens språk,
ehuruväl goda anbud därtill ej uteblefvo och
ur synpunkten af världslig klokhet också giltiga
anledningar därtill ej saknades. Äfven han
förblef under hela sin återstående lefnad sin
första kärlek trogen. För något mer än sju
år sedan nådde mig budskapet om hans död.
Han hade då hunnit stiga högt på ärans trappa.
Och att min bild, såsom jag anat, ej hade
utplånats ur hans hjärta, därpå har jag efter
hans bortgång, genom en hans högt värderade
vän, fått mottaga de klaraste bevis, hvilket all-
tid skall af mig i tacksamt hjärta bevaras.
Det ofvan omtalade dramat framträdde ej i
tryck och har ännu ej heller gjort det. Men
min numera aflidna väninna, Esselde, hade
godheten ägna det en närmare granskning.
Hon hade särskildt fäst sig, påstod hon, vid
det originella i kompositionen och vid den
trogna tidsfärgen. »Men,» skref hon vidare
— »låt’ stycket ligga några år, arbeta sedan
om det.»
Under Chicago-utställningen 1893 erhöll jag
med posten en anhållan från mrs Edit Clarke,
förmodligen i likhet med alla andra skrift-
ställarinnor, hvilka med något alster af sin
penna deltagit på det literära området af världs-
utställningen. Den nämnda amerikanskan, som
utarbetade katalogen till The womans Library,
uttryckte däri förhoppningen att kunna till
katalogen foga några utmärkande drag med af-
seende på hvarje skriftställarinna, för att däri-
genom förläna denna publikation ett mera be-
stående värde såsom bibliografi öfver kvinnans
insats i världsliteraturen. »Skulle ni icke
godhetsfullt, » fortsätter hon, »vilja bistå oss i
vårt förehafvande genom att tillställa oss några
flyktiga detaljer med afseende på er personligen,
såsom t. ex.» o. s. v.
Ur konceptet till de kortfattade antecknin-
gar, som jag då afgaf såsom svar på denna
begäran, tror jag det ej vara olämpligt att i
öfversättning här meddela några utdrag, för
att sålunda komplettera denna min själfbiografi
med några data, så mycket mer som dessa an-
sluta sig till uppgifterna om mig i Svenskt
biografiskt handlexikon.
Ordet lämnas nu således af mig tills vidare
åt mitt — så att säga — eko.
Charlotta (Lotten) Lovisa von Kræmer föddes
den 6 augusti 1828 i Stockholm (på ett idyl-
liskt sommarboställe i hufvudstadens berömda
park Djurgården, där hennes föräldrar bodde).
Hon uppfostrades sedermera i det gamla hi-
storiskt ryktbara slottet i Upsala, där hennes
fader, den varmhjärtade patrioten friherre Ro-
bert von Kræmer, snart skulle bekläda lands-
höfdingestolen. Hennes undervisning bestreds
hufvudsakligen af privatlärare från universite-
tet därstädes. Redan tidigt begynte hon att
göra det mesta möjliga af sin begåfning. Hen-
nes vetgirighet nöjde sig icke endast med de
för unga damer i hennes ställning då för ti-
den vanliga läroämnena, utan uppsökte sådana
af ganska spekulativ art, hvarjämte hennes
fantasi ofta tog sig uttryck i diktens form.
Efter att anonymt ha strött omkring sig dikt-
försök och uppsatser, tog hon mod till sig att
uppträda mera offentligt och detta i tidens
onekligen allvarligaste fråga, den religiösa, näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
