Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 13 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 293
1894
»Nåja, om det kan lända er till någon nytta,
så skall jag gärna tala om det. Det är nu redan
nio, nej, vänta, låt mig se, det blir tio år i höst.
Gud vet, hvart tiden tar vägen. Vi voro nygifta,
och jag hade under sommaren besökt mina för-
äldrar nere i Blekingstrakten. Min hemresa var
bestämd till den första september, men hvar jag
nu fick den idén ifrån: det föll mig på en gång
in, att jag skulle resa dagen förut och öfverraska
min man. Mina föräldrar funno det visserligen
en smula barnsligt och smålogo vid afskedet åt
min ifver, att jag inte kunde vänta en dag till.
Själf kände jag mig nervös, söm om jag företagit
någonting ytterst viktigt, och under hela resan
tänkte jag bara på, hurudant vårt möte skulle
blifva; min mans öfverraskning — och glädje!
Båten skulle anlända till Stockholm klockan
10 på morgonen. Det var just den tid min man
åt frukost. Så skulle jag försöka hinna hem,
innan han slutat läsa tidningarna och sin morgon-
post. Hela natten låg jag vaken och oroade mig
öfver, att båten på något sätt skulle blifva för-
dröjd, så att jag inte skulle kunna träffa honom,
det tycktes mig som en förfärlig missräkning,
och när jag ändtligen satt i droskan och åkte
hem i skarpt traf, hade jag den häftigaste hjärt-
klappning. Tänk, om han redan hunnit gå ut!
Jag stannade utanför vår port klockan tjugu
minuter öfver tio och halfsprang de tre trapporna
uppför — — Utanför dörren måste jag stanna
en stund för att hämta andan, innan jag för-
mådde ringa — —
Sakta tryckte jag på knappen. Tänk, om han
själf skulle öppna; o, hvad mitt hjärta dunkade !
Men hvad betydde det! Ingen öppnade. .Tag
väntade en, två, tre minuter. Han hade väl redan
gått och äfven madamen som passade upp–––
Jag hade gråten i halsen.
Så försökte jag ringa en gång till, — denna
gång häftigt och ihållande. — Ändtligen hördes
steg i tamburen.
Det var kontorspojken, som kom och öppnade,
han hade nyss kommit upp köksvägen med några
saker från kontoret. Han gjorde stora ögon, då
han fick se mig.
»Nej se, kors är det frun!»
»Visst är det jag, Axel,» svarade jag, »är gross-
handlarn hemma?»
»Ja, det är han.»
»Nå, hur står det till här?»
»Inte annat än bra, det ja vet, goa frun.»
»Axel får gå ner och hämta min koffert och
betala åkarn, se där. Är grosshandlarn inne i
sitt rum?»
»Han ligger ännu.»
»Hvad säger Axel, han är väl aldrig sjuk?»
»Nej, inte det jag vet, goa frun. Men han sa’
te mig, att vi skulle ner och möta fr^in först i
morgon — det var kanske något misstag.»
»Nej, visst inte, men jag ville öfverraska gross-
handlarn. Ja, gå nu och styr om kofferten.» —
Han gick, och jag smög mig på tå genom salen
och min mans rum fram till sängkammardörren.
Jag knackade sakta på — — —
»Hvem tusan är det nu igen,» röt en barsk
stämma därinifrån; »jag har ju sagt Axel, att jag
inte vill bli störd.»
Hu då, jag bief riktigt kuslig till mods, men
dristade mig ändå att öppna dörren och stiga in.
»Det är inte Axel, det är jag.»
»Hvad i all världen — är det du? Hvad har
då händt?» Han satte sig upp i sängen med den
lifligaste förskräckelse målad i sitt ansikte.
»Ingenting, käre Edvard, jag rille — bara —
öfverraska dig.»
»Alen du skulle ju komma först i morgon!»
»Ja, men nu är jag här — i dag — och jag
hoppas att — du inte är ledsen därför.» Jag
kunde med möda tillbakahålla mina tårar, och jag
kände mig som isad af detta emottagande, så
olika allt hvad jag tänkt mig.
»Ah, se så, prata nu inte nonsens, gumman
lilla, utan kom vackert och hälsa. Naturligtvis
är jag glad åt att ha dig här igen, fastän jag
finner det ledsamt, att ingenting är i ordning för
dig, och att jag inte var nere vid båten och mötte
dig — —• — Och så var det ett sådant fasligt
nattsudd ute på Hasselbacken i går kväll, och
jag har sådana gemena kopparslagare. Kan du
tänka dig, gumman lilla, att just för en stund
sedan, när jag vaknade, var jag glad åt, att du
inte skulle komma förrän i morgon, så att jag
skulle hinna krya till mig!»
Kunglig sektern brast ut i skratt.
»Nej, vet ni, fru Grön, det var verkligen för
lustigt.»
»Ni skrattar, men det gjorde inte jag. Där var
nu hela min öfverraskning och hans glädje.
Ja, vet kunglig sektern, under hela mitt äkten-
skap har jag aldrig känt mig så besynnerligt
främmande för min man, som just den dagen.
Jag kunde omöjligt komma i stämning. Den
tanken plågade mig hela tiden, att vi människor,
äfven i våra allra intimaste förhållanden, spela
en viss komedi för hvarandra, och att vi behöfva
förberedelsetid för att sätta oss in i vår roll. Ja,
och sedan dess har jag alltid varit rädd för sådana
där öfverraskningar.»
»Ja, ja, ni har nog inte så orätt i hvad ni sä-
ger, fru Grön. Er historia har satt ner mitt mod
en smula, ty om min fästmö nu bara ser för-
vånad eller skrämd ut, så blir det verkligen en
missräkning.»
»Ah, låt nu inte förstöra ert goda humör. Ni
kan ju hafva bättre lycka än jag.»
»Ser ni, fru Grön, där skymtar man redan
bryggan och där är folk nere. Tänk, om min
fästmö — — Nej, jag vill ingenting hoppas.»
»Seså, min historia har gjort er skeptisk, tror
jag. Det var ju dumt.»
»Vet ni, fru Grön, det är allt hon ändå, den
där damen i ljusblåa klädningen.»
»Och hvita hatten och röd parasoll?»
»Ja just, det är hon. — Nu har hon redan
känt igen mig; hon viftar med parasollen.»
Kunglig sektern lyfte strålande på hatten. —
»Och svärfar står där uppe vid vägen, månne de
vänta främmande.»
»Kanske just er!» Eru Grön smålog, — »det
här blir nog ingen missräkning.»
Ångbåten lade till. Den unga flickan kom helt
strålande sin fästman till mötes.
»Att du verkligen kom, Karl ! Jag var så säker
därpå, att jag höll vad med pappa. — Han trodde,
att du skulle hinna hem från din resa först i
morgon, men jag kände på mig alldeles tydligt,
att du skulle komma i dag. — Hädanefter blir
jag teosof.»
»Och du är glad däråt?»
»Så dumt du kan fråga, Karl » Hon fattade
lifligt hans arm.
»Vänta, jag skall blott säga farväl till min res-
kamrat.»
»Adjö, fru Grön, tack för angenämt sällskap
och lycklig resa.»
»Adjö, kunglig sektern. Jag gratulerar. Det
var bestämdt teosofin, som hjälpte er;-den fanns
tyvärr inte på min tid.»
Båten lade ut igen, och fru Grön hörde den
unga flickan skalkaktigt säga:
»Kom nu och trösta stackars pappa öfver hans
missräkning. Det retar honom alltid så obeskrif-
ligt att förlora ett vad.»
Fru Grön suckade lätt. Det gick väl an, när
det bara var svärfar, söm fick vidkännas miss-
räkningen.
En vandring genom Kvinnornas
utställning i Köpenhamn.
Från Iduns specielle referent.
(Slut fr. föreg. n:r.)
Till vänster i salen ligger äfvenledes Nor-
ge, som icke synes vara på något utmärkt
sätt representeradt. Mesta uppmärksamhe-
ten där ådrager sig en sängskärm, af ut-
ställarinnan värderad till 500 kr. —troligen
en nolla för mycket. Midtelpartiet är fint
måladt med röda nyponblommor på ljus-
brunt läder, men den snidade ramen af
ljusgult fernissadt trä’ var något af det
klumpigaste man kunde få se. Broderier,
hålsöm, pälsverk och arbeten i utskuret trä
och pressadt läder förekommo i denna af-
delning. Portmonnäer af sistnämnda mate-
rial syntes goda, men portföljerna voro
simpla och illa arbetade.
Alldeles intill Norge är Grönlandsrummet
beläget, hvars fondvägg föreställer ett mörk-
blått haf med därå simmande isberg och
mellan dessa några roende grönländare i
kajak. Nedanför denna tafla sitter på golf-
vet den lilla grönländska Magdalene, söm-
mande på ett par skor, och småmyser mot
främlingen. Hon är klädd i tröja och vida
mamelucker samt röda saffiansstöfiar och
ett bjärt rödt band viradt om den högt
uppstående hårknuten. En nedhängande
pärlkrage omsluter halsen. Hon synes vara
ett af utställningens mest uppmärksammade
föremål, och en tät ring af skådelystna om-
gifver städse det grönländska rummet, så
att en kordong måst spännas till skydd för
sakerna därinom. Dessa utgöras för det
mesta af skinnvaror och grönlandsdräkter,
tillverkade nästan uteslutande af sälhundens
skinn, delvis beredt och färgadt.
Väfnader förekomma där ej. Ett plagg
att bära närmast kroppen, som vi skulle
vilja benämna skjorta, förevisades. Det och
alla liknande plagg tillverkas af hvalfiskens
och sälhundens tarmar och sammansys med
fina strängar, tillverkade af samma material.
Skjortan var till salu och värderades till
20 kr. Jag tänkte på d:r Hazelius och
önskade honom hjärtligt förmånen af dess
ägande. Nål och stundom tråd att sy med
erhålla grönländarne från Danmark, men
skinnen färga och bereda de själfva, och
vid syendet använda de i stället för sax
»ulimik», en liten hvass knif, som ser ut
som en rullknif i miniatyr. Magdalene
handterade sin »ulimik» fermt och behän-
digt.
Det var skönt att från den tranluktande
grönländska afdelningen få draga öfver till
den isländska med dess vackra smycken,
broderier, väfnader och dyrbara pälsverk.
O, de ejderclunstäckena! kan någonting i
världen jämföras med deras mjuka, lätta,
varma smidighet. Men så äro de också
dyrbara att anskaffa och nyttjas mest till
kungliga presenter. Öfver den isländska
utställningen ligger en viss dyster högtid-
lighet. Framför densamma står en vaxfigur,
iklädd den isländska kvinnliga högtidsdräk-
ten — guldbroderad svart klädning, mörk-
grön sammetsmantel med hermelinsbård,
hög hvit mössa af linong med guldband om
pannan och en därifrån nedhängande skir
slöja, en dräkt hvilken aflockar hvarje be-
sökande ett utrop af beundran.
Som motsats till denna prakt sitter i
närmaste afdelning en nationalklädd bond-
gumma från Vejle, representant för en nu-
mera inom gamla Danmark nästan utdöd
kvinnoindustri, sysselsatt med att af sin
hembygds lera forma små fat och kannor
till salu åt den skådelystna hop, som stän-
digt omgifver hennes plats. Hennes mun
är lika flitig som hennes fingrar, men hvad
hon säger förstår ingen, ty hon talar »jydsk».
Själf synes hon snarare böra räknas till den
kulturhistoriska än till den industriela af-
delningen.
Yi hafva vidare montrer, inneslutande alla
möjliga industrialster, väfnader, halsdukar,
hattar, klädningar, trikåvaror, paraplyer och
parasoller, mästerverk af broderier, damlin-
nen och knypplingar, läderplastik m. m.,
allt tillverkadt uteslutande af kvinnlig hand.
Likaledes flere omgångar herrkläder och
skomakerier samt allehanda pälsvaror. Konst-
gjorda blommor och »kunstige Tæncler»
sida vid sida. De senare förskrifvande sig
från tandläkare Marie Detlefsens »etablisse-
ment». Ett öfverflöd af dockor och »Duk-
keboliger» har äfven utställningen att upp-
visa. Märkvärdigt nog tycktes de små
flickorna och de unga herrarne hysa lika
stort intresse för dessa föremål. Där var
alltid en tät ring af herrar lägrad kring
dockskåpen. En dylik »Dukkebolig», uppde-
Medio af september öppna vi
Utställning och Försäljning a^2?i B‘Drottninggatan^2iS b" ^er Perss°ns Väf-» Stickmaskin
Begär prisJkur&nt!
O
-C!
<2 es
TO CC
’“j? tö
:to CD
cn cd
g t
p «
go
-3 o
§ ê
P-< c\3
O S_
Ö bo
:CÖ =0
-O ^
<Vh CD
’S s
TO f,
P< OS
:CS Q.
Pn-rH
CD
B :=
e3 Ü
Q S
fiO
s ö
•H S
sl
s®
CO
05 =3
-g- e
§ ^
•w ■■
t/i
S3
cd
:cd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
