Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 13 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 IDUN 1895
ligen genom den år 1866 utgifna skriften Tan-
kar i religiösa ämnen, hvilken skrift väckte
en viss uppmärksamhet både för sitt innehåll
och för det i Sverige ovanliga förhållandet att
en kvinna öppet vågade beträda ett fält, som
åtminstone dittills hos oss ansetts uteslutande
tillhöra mannen. Ar 1870 utgaf hon utom
åtskilligt annat en diktsamling »Ackorder».
Två år senare stiftade hon ett särskildt sti-
pendium för kvinnliga studerande vid Upsala
akademi — det första i sitt slag inom landet
—- hvilken stiftelse bär hennes namn och,
ehuru ännu ej vuxen till den ursprungligen
afsedda storleken, dock i sin mån bevisar, att
hon icke blott med pennan söker verka för
sitt älsklingsmål.
Under åren 1877—1879 utgaf Lotten von
Kræmer, med hufvudet fullt af allsköns avan-
cerade idéer, i förening med flere kända för-
fattare, tidskriften Vår Tid, företrädesvis äg-
nad åt tidens ädlare sträfvan och kulturarbete.
Det har blifvit sagdt om Vår Tid, att den
beredde väg för den sedermera påbörjade Ord
och Bild. Vid samma tidpunkt som detta
företag sattes i verket, utmärktes en mindre
af henne författad diktsamling med Svenska
akademiens andra pris. Bedan förut hade
hon utgifvit tvänne dramatiska försök äfvensom
några novellistiska utkast. »Hennes senare
framgångar på den literära banan torde ännu
vara i allmänhetens minne, » säger en välvillig
recensent. »Och hennes till julen 1882 ut-
gifna Nyare dikter,» fortfar han, »hvaraf en
ny upplaga utkom till julen (1885), tilldrogo
sig med stort skäl ganska uiycken uppmärk-
samhet. Den kämpande anden — denna, samma
år (1885) publicerade religiösa dikt— vittnar om
att förf. är besjälad af den tids ande, hvari
hon lefver, samt förstår att på ett lefvande
sätt gifva ord och röst åt de inspirationer, som
hänföra henne.» — »Den värderade, af de
ädlaste syften genomträngda skaldinnan söker
i sin dikt framställa de nystestamentliga undren
i en poetisk omklädnad samt häfda deras inre,
andliga betydelse för alla tider.» (Post. o. Inr.
Tidn.)
Ar 1870 förlorade hon sin moder och tio
år senare äfven sin far. Något dessförinnan
hade hon —- såsom redan här ofvan blifvit
närnndt––bosatt sig i Stockholm och bebor
därstädes nu mera egen villa i ett af hufvud-
stadens vackraste kvarter. —
Ett anbud att ingå som medredaktris i
utgifvandet af »Dagens krönika» enligt cn ut-
vidgad plan gjordes mig genom denna tidskrifts
nitiske redaktör, framlidne skriftställaren d:r
Arvid Ahnfelt, i ett bref af den 30 nov. 1888.
Sedan han omnämnt, att han ämnade ägna cn
afdelning af tidskriften åt sådana ämnen, som
kunde vara af särskildt intresse för den intel-
ligenta fruntimmersvärlden, samt erinrat om, att
jag själf utgifvit en tidskrift i samma syfte,
fortfor han : »Jag behöfver någon literärt bil-
dad kompanjon. Jag har fått den ingifvelsen
att Ni, fröken von Kræmer, som äger de ve-
derbörliga kvalifikationerna, skulle vara benägen
att ingå i företaget, medverkande i både bun-
den och obunden stil, och för öfrigt genom
eder literära bildning i stånd att ytterligare
utvidga tidskriftens läsekrets.»
Som jag emellertid just då stod i begrepp
att företaga en längre utländsk resa, måste jag
för tillfället afböja detta annars för mig på
samma gång hedrande som lockande anbud.
Såväl af dessa referat som att en ny —
eller åtminstone till större delen ny — dikt-
samling, benämnd Hägringar och luftslott, (redan
af pressen bebådad, men af mellankommande
hinder försenad) torde komma att utgifvas un-
Af Klädes, Stickylle oeh Ull
tillverkas alla slags Herr- o. Damtyger samt Konst-
väfnader 1 starka ock vackra kvalitéer.
der stundande höst framgår, att jag bibehåller
alla mina vittra intressen.
Därtill kan läggas, att jag fortfarande äger
en viss förkärlek för kvinnoemancipationen, na-
turligtvis, ty denna märkliga rörelse anslog ju
en gång så mången sträng i min själ. Dis-
sonanserna medförde visserligen för mig på den
tiden gränslös smärta, men i det stora hela ha
de visat sig vara öfvergående, och denna rörel-
ses sköna förespeglingar om varma sympatier
från allmänhetens sida ha småningom blifvit
förverkligade.
Hvad angår de med dessa nya sociala idéer
förenade praktiska ärenden af livarjehanda slag,
har aldrig min håg legat ditåt, men däremot
så mycket mera varit riktad på det inre stora
lifsproblemet, hvars lösning dock ej kan tänkas
ske utan i förening med det omslag i opinionen,
som sedermera inträdt, och hvartill jag visserli-
gen i mån af krafter och förmåga sökt bidraga.
På tal om det väsentliga i kvinnans fordrin-
gar föres ovillkorligen tanken till henne, jag
menar den nyligen bortgångna ädla kvinnan,
den ofvannämnda vännen, skriftställarinnan S.
L — d Adlersparre, hos hvilken för denna rö-
relses framsteg allmänheten står i tacksamhets-
skuld, och på hvars blomsterhöljda kista äfven
dens hand, som skrifver detta, fått nedlägga en
tacksamhetens krans.
En ytterligare gärd i detta afseende till hen-
nes minne, en krans af sådant slag, som kanske
skall visa sig kunna trotsa vinteriis snö, torde
de bland Iduns kära läsarinnor, som i jul öppna
kalendern Svea, finna på dess blad, nämligen
några ur hjärtat gångna toner från min lyra.
Innan jag afslutar dessa rader, kan jag ej
motstå frestelsen att omnämna en liten episod,
som står i ett visst samband med — mina
öden. Den daterar sig från i går, från i sön-
dags, från en af mina sedvanliga spatserturer
bland det besjungna Fiskartorpets intagande
omgifningar, hvilka ju hafva det företrädet
bland alla Östermalms angränsande parker att
i mångt och mycket — särskildt en sådan dag
med dess folklif — erinra om Djurgården och
dess för stockholmaren så lockande sköna nejder.
Men vid Sturevägen står det ej — lyckligt-
vis för mig! — föreskrifvet såsom, med rätta,
t. ex. vid Skansen och så många andra ställen:
»Hundar få ej medtagas». Jag var ute för-
nämligast för att skaffa litet välbehöflig för-
ströelse åt — icke blott som vanligt en i
sender, utan för ovanlighetens skull — båda
två mina små lurfviga följeslagare, bägge ly
dande det för mig från långt tillbaka så kära
namnet Jane — Jane blondin, Jane brunett.
Vid sådana undantagstillfallen pläga de små
vackra djuren alltid tillvinna sig bland såväl
yngre som äldre lustvandrare i det gröna den
lifligaste uppmärksamhet. Så skedde äfven nu.
En städad medlem af en arbetarefamilj, som
lägrat sig under ett träd därute, närmade sig
nu ängssluttningen, där jag stannat ett ögon-
blick bland björk och ck för att betrakta en
utsikt; han hälsade höfligt, och böjande sig
därpå ned, klappade han mina små älsklinga]-,
sägande som för sig själf: »Små snälla barn,
det där.» »Ja,» tänkte jag, rörd, i mitt sinne
och räckte fram min hand till tack åt den
främmande mannen — »ja, riktigt små snälla
barn.» — Någon gång torde jag väl också
kanhända med Ouidas Puck eller Pierre Lotis
genialiska Deux chattes för ögonen komma att
teckna deras »lifs historia», hvartill åtskilliga
de näpnaste smådrag af framträdande olikhet
i lynne och karaktär hos dessa »små barn»
särskildt inbjuda mig.
Lotten von Kræmer.
uti
Norrköpings Ullspinneri
Slöjdgatan 7, Sthlm, Allm. t. 70 96.
Sä§, har- du mMM?...
vÿjjfig, liar ätt, märkt, vid öppna fön-
sterkannar,
när utanför en yster barnflock larmar
och lärkan sjunger sina visor gladty
liur dock din själ, fäst höljd i sorgens
natt,
mot ljusa rymder sträcker sina armar
från dyster graf, som gömt din bästa
skatt?
Säg, har du märkt, när du en vän
begråter,
hvars like aldrig dig skall skänkas åter,
hur dock en ljusning midt i mörkret röjs,
hur öfver dödens skuggor blicken höjs,
blott hoppets vinge du ej sjunka låter,
blott viljans stål för ödets slag ej böjs?
Säg, har du märkt, när den, som bland
de kära
dig kärast var, gått bort, hur dock helt
nära
han tyckes dig, hur klart du ser hans
bild,
hur dock hans ande ej är från dig skild,
men upp mot skyn dig i sin famn tycks
bära,
som dagen ljus, so-m natten huld och
mild?
Lotten von Kræmer.
-riikO’-’
En öfverrasknmg.
8kiss för Idun
af
Georges Morny.
P
et var fullt med folk på 3-båten till Vaxholm;
man trängdes och knuffades för att komma
upp på akterdäck och sökte göra sig så liten
som möjligt på sin knappt tillmätta plats.
Där kom kunglig sekter Nyberg i sista minu-
ten. — Fru Grön nickade helt vänligt till honom
och gjorde ett tecken, att där fanns plats bredvid
henne ; bara de kunde få tjocke assessor Arvids-
son att maka åt sig en smula.
Kunglig sektern följde gladt denna anvisning
och låtsades ej märka assessorns vresiga min öfver
att denne fått förpassa sina paket under soffan.
»Hvart bär det af för lilla frun? — Jaså, det
var sant, er man berättade ju härom dagen, att
ni hyrt på Vaxholm i sommar. Hur trifs ni
därute?»
»Alldeles utmärkt, där är så vackert och luften
är så hälsosam för barnen. — Törs jag fråga,
hvart kunglig sektern styr kosan.»
»Jag skall ut till Lindnäs och hälsa på min
fästmö. — Jag tänker öfverraska henne.» Han
smålog vid tanken på, huru glad hon skulle blifva.
»Jaså, hon vet inte om, att ni kommer — —
Ja-a, det blir nog angenämt, fastän jag för min
enskilda del hyser en viss respekt för alla öfver-
raskningai ; de kunna, så lätt sluta som en miss-
räkning. »
»Huru så?» Kunglig sekterns röst lät helt för-
vånad, och han trefvade i sin rockficka efter ett
litet etui, som låg där och var ämnadt att höja
öfverraskningens glädje.
»Ja, ser ni, jag har själf en gång ställt till en
sådan där liten surprise, och jag misslyckades då
totalt.» — Fru Grön smålog ironiskt.
»Det fâr ni lof att berätta om, fru Grön, så
att jag, om jag nu delar ert öde, åtminstone är
.en liten smula förberedd.»
Billiga arbetslöner: Klädninnstyg, 8—9 kv. br., pr
mtr kr. 1,20, Kostym- o. Kapptyg 1,75, Filtar 3 à 5 kr.
Ylle afhämtas! Kem. tvätt o. färgning emott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
