Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 13 september 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 295
målning. Landskapsstyckena äro däremot
ringa till antal. En tafla af fröken
Elise Hansen, föreställande ett strand-
parti med sjöfåglar, var af särdeles lefvande
verkan. I den lilla svenska afdelningen
igenkänner man med glädje taflor af frök-
narna Keyser och Jolin, friherrinnan Sparre,
fröken Grabb m. fl. Fröken Ottilia Adel-
borgs blomsteralfabet har blifvit starkt be-
undradt.
Vi afsluta vår lilla résumé öfver kvinno-
utställningen med att instämma i den vackra
sång, som sjöngs vi invigningsfesten.
Saa bring da Lys og Lykke,
Du Dag for Kvindens Værk!
Paa Fremtids Grund vi bygge,
Det gjor os Foden stærk:
Vi veed, at sjeldent vinder
Den Slægt, som Maalet saa.
Men Evner har vi Kvinder,
Og Fremskridt tror vi paa! Aug.
Ä
Up notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd. Af det
senaste meddelandet därom har man dragit den
slutsatsen, att de senaste dagarne medfört för-
sämring i kronprinsessans hälsotillstånd. Detta
lär dock ej vara fallet, utan kronprinsessans be-
finnande har under sommaren oeh hösten varit
i hufvudsak oförändradt. Den katarr, hvaraf hon
fortfarande besväras, torde emellertid äfven till
den nu stundande vintern nödvändiggöra vistelse
i sydligare klimat.
*
Kristina Nilssons fiol, på hvilken hon spe-
lade i sin barndom och då hon vid 14 års ålder
upptogs å Ljungby marknad, har i dessa dagar
af Kristina Nilsson blifvit skänkt till Nordiska
museet. Fiolen har såsom ett dyrbart minne
följt henne och haft sin plats på ett sammets-
hyende i hennes salonger. Vid sin senaste resa
till Vexjö medtog hon den för att öfverlämnas
till Nordiska museet, hvilket nu skett genom
häradshöfding J. Nilsson. Fiolen förvaras och
förevisas i museets historiska afdelning i n:r 79
Drottninggatan.
*
Linnés dotter. På Vaksala kyrkogård utom
Upsala finnes en gammal vanvårdad graf. I
många år hade den varit öfverlämnad åt glöm-
skan och skulle säkerligen förblifva så för all
framtid, om icke några gamla församlingsbor
erinrat sig, att den gömmer stoftet af den store
Linnés dotter, Sara Kristina Duse. Åtgärder torde
nu komma att vidtagas för att sätta grafven i
ett värdigt skick. Sara Kristina Duse var född
1751, gift med kapten H. H. Duse och bosatt på
Gränby i Vaksala. Hon afled 1835.
Doktor Karolina Widerström, vår väl-
kända kvinnliga läkare, har nu återkommit till
hufvudstaden och återupptagit sin praktik betyd-
ligt tidigare i år än något annat år.
Teater oeh musik.
Kungl. operan uppförde i fredags >Eomeo och
Julia», hvarvid fröken Petrini gjorde sitt återin-
träde i den kvinnliga titelrollen. Om man ock
måhända skulle önska något mera värme och glöd
hos denna Julias representant, så visade oss dock
fröken Petrini så många goda egenskaper såväl
i sin sång som i sitt spel, att man med skäl
kan vänta, att hon med framgång skall fylla sin
plats vid vår operascen. I vokalt hänseende har
hon alldeles gifvet gått framåt, och hennes spel
har nog också vunnit i uppfattning och afrund-
ning. Då hon därjämte som bekant äger ett
däjeligt yttre, har hon ju goda betingelser att
kunna förvärfva sig en stadig gunst hos publi-
ken. — Hr Ödmann hade som Romeo en förträff-
lig afton. De båda titelrollernas innehafvare
blefvo ock föremål för den fullsatta salongens
lifliga och välförtjänta bifall. Bland de öfriga
torde särskildt böra nämnas fröken Karlsohn
samt hrr Lundqvist, Séllergren och Söderman.
På söndagen gafs »På Sicilien» och »Pajazzo»,
i hvilken senare opera fröken Petrini likaledes
uppträdde med god framgång som Nedda. Stör-
sta intresset knöt sig dock denna afton vid den
italienske tenoren Frederico Mordlo, hvilken denna
afton började ett, som det säges, längre gästspel
vid k. operan. I Canios parti har sångaren föga
tillfälle att visa, hvad han förmår i vokalt hän-
seende. Men äfven här märkte man väl, att han
förfogar öfver en klangfull lyrisk tenorstämma,
som nog torde kunna göra sig gällande i vida
mera betydande partier. Men hvad man alldeles
bestämdt fick klart för sig, var att cavalière
Morello besitter en skådespelaretalang, sådan man
ej i allmänhet är van att finna å vår k. opera-
scen. Den svartsjuka och hånande själfironi,
Canios representant har att framställa, fingo ett
förträffligt, ja gripande uttryck. Hr M. blef ock
föremål för den fulltaliga publikens entusiastiska
bifall och inropades fiere gånger. Intressant skall
emellertid bli att få se och höra den främmande
gästen i någon mera betydande uppgift. — Hrr
Söderman, Lundmark och Johanson, hvilken senare
för första gången utförde Silviasjparti, voro bra i
sina resp. roller. — Operan gafs ånyo i tisdags
med samma framgång. Denna föreställning be-
vistades af konungen samt prinsarne Carl och
Eugen. Yid konungens inträde uppspelades folk-
sången, som publiken stående åhörde.
Vasateatern inledde i lördags sin nya säsong
under den med stora förväntningar motsedda
Ranftska regien med ett program, som på sätt
och vis väl får anses typiskt för hvad teatern
under den nya ledningen ämnar bjuda. Först
alltså det moderna högre skådespelet — repre-
senteradt visserligen denna gång af endast en
liten enakts smakbit, den unge norske författa-
ren Gabriel Finnes »Ugglan». Om ock denna
smakbit ej gärna kan inrangeras bland den sce-
niska diktningens gedignare rätter, var den lik-
väl efter kända symbolistiska recept rätt skickligt
uppstufvad à la Ibsen och Mæterlinck. Hr Finnes
bekantskap kunde man både göra och försaka,
därför att han, rätt räknadt, var bra litet »sig
själf», men nu gaf hans stycke dock tillfälle åt
det värderade konstnärspar, på hvilket Vasatea-
tern inom det högre dramat för den närmare
framtiden kommer att stöda: fru Hålmnson och
herr Svennberg, att utveckla några af de bästa
sidorna af sin gedigna konst, liksom åt publiken
att hälsa de efterlängtade hjärtligen välkomna
såsom ändtligen fast bundna vid en hufvudstads-
scen.
Härefter representerades den lättare konstart,
hvilken framdeles, liksom tillförene, torde kunna
påräkna huld å Vasateatern jämsides med allvar-
ligare diktverk, af ett uppsluppet franskt lustspel,
»Maskeraden» af Bisson och Carré. Detta spiri-
tuella tokeri framfördes med den medryckande
fart och flytande samspel, för hvilka herr Ranfts
sällskap åtnjuter stadgadt erkännande. Dess på
detta område allra bästa krafter voro ock i elden.
Fröken 1lustan var helt enkelt briljant som en
kavat, något mognad parisisk borgarfru, och hr
Eliasons lugna komik kom ypperligt till sin rätt
hos hennes beskedlige, oskyldigt misstänkte och
kujonerade äkta man. Hrr Alb. Ranft och de
Wahl företrädde med all önskvärd verve den
yngre och lefnadslustigare manliga Parisergene-
rationen, under det fru Eliason med skälmskt
pikanteri mot »das ewig weibliche» länkade deras
något intrasslade banor.
Skrattsuccé’sn var fullständig, och i ett som
allt bör Vasateaterns start kunna betecknas som
lofvande och lyckosam.
Far.
Skiss för Idun af
Elin Ameen,
(Forts.)
Fader- och moderlös och utan syskon och
anförvanter äktade han henne, och från
den dag hon bar hans namn, ville han för
henne bli allt, ersätta allt ■— hon skulle
vara endast hans och ingen annans.
Hon kunde lofva det, fastän det förde
tårarne upp till hennes ögon — hvilka af
dem skulle väl ställa sig i hennes väg?
Mor — hvar fanns väl hon, om hon ens
ännu lefde? Bröder — hvad visste hon
och de om hvarandra — systrar — den
ena, den fallna, hade alltid hållit sig från
dem, hon begärde själf blott att bli lämnad
i fred — den andra, som tjänade, hade
Ingrid ej sett mer än två gånger på alla
dessa år. Hon var för resten en bra flicka,
och Ingrid skulle skrifva till henne och säga
henne allt, hon skulle nog förstå det och
endast glädjas åt systems lycka. Och så
far — ja, stackars far — men han blef
slöare oeh slappare för hvar dag, han skulle
inte förstå så noga, att de blygdes för ho-
nom, och i alla fall var far inte pockande
eller efterhängsen — han skulle inte tränga
sig på dem -— hon skulle nog hitta på
något sätt att hjälpa honom ändå, inte all-
deles förlora honom ur sikte.
Dagen före bröllopsdagen kom Sterner på
förmiddagen upp i ett ärende till Ingrid.
Hon var inte hemma och väntades ej förr-
än mot klockan sex på eftermiddagen. Hvar
var hon då? Hon hade ju inte haft tid
att gå ut med honom dagen förut ! De
ville först inte fram med det, men måste
till sist omtala, att hon gått till bondgår-
den för att säga farväl åt sin far. Hon
hade åkt dit med bondens hustru, som varit
inne i staden, men hon tänkte gå hem.
Sterners ansikte mörknade, men han af-
lägsnade sig utan att ha sagt något vidare.
På eftermiddagen gick han för att möta
henne. Det var en af de första dagarne i
april med en stark förkänning af vår i luf-
ten. Det doftade af fuktig mossa och barr
från skogen, genom hvilken landsvägen drog
fram i slingrande bukter. Fåglarne kvitt-
rade och pepo, och solen stod ännu högt
på himlen.
Han mötte henne ungefär halfvägs mellan
bondgården och staden. Hon gick långsamt
och plockade emellanåt vintergrönt och blå-
sippor i knopp från dikeskanten. När hon
såg Sterner, stod hon först alldeles stilla,
men därefter sprang hon med ett utrop af
glad öfverraskning mot honom. Han såg,
att hon hade gråtit, ty hennes ögon voro
röda och kinderna flammiga, men ingen af
dem sade något om, hvar hon varit. Hon
tog hans arm och pratade gladt med ho-
nom under hela vägen hem, fastän hon
emellanåt vände bort sitt hufvud, på det
han ej skulle se de tårar, som ännu ville
tränga sig fram i ögonen, när hon tänkte
på, hvarifrån hon kom denna soliga vår-
eftermiddag.
När moster Hanna satte krona och slöja
på brudens lockiga hufvud, var det ett par
mycket sorgsna, tankfulla ögon, som blic-
kade upp till henne.
»Moster», sade Ingrid sakta och tog den
gamlas hand, som hon lade mot sin kind,
»moster, lofva mig att inte förlora far all-
deles ur sikte — och att låta mig veta, om
han lider nöd.»
Brudparet med sitt lilla följe af bröllops-
gäster stannade framför kyrkan och steg
ur vagnarne. Där hade samlat sig mycket
folk, som polisen måste tränga undan för
att ge bröllopsskaran plats. När bruden i
sin hvita klädning af mjukt ylle — hon
hade bestämdt nekat att kläda sig i siden,
därför att »det inte passade sig för henne»
— med det långa släpet slingrande efter
sig trädde in i kyrkan vid fosterfaderns arm
under orgelns toner, som läto höra en marsch,
ryckte hon häftigt till. Där strax innanför
Extra fin Marsala (Qualité Inghiltepra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:26 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplaii.
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0299.html
