Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 20 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 I DU N 1895
Blott jag mig själf kan öfvervinna,
All min nöd skall en ända finna.
Freidank.
stucken i knapphålet, en förtjusande ung dam
eller två.
Och när ridån gick upp, passerade Offen-
bach, Millöcker, Suppé, Strauss och Hervé
revy. Det var glada melodier, som smekte
örat, roliga repliker, som kittlade skrattmusk-
lerna och ungdom och skönhet, som bländade
ögat.
Framför alla andra var det en af aktriserna,
som fängslade mig.
Ena gången var hon en den allra näpnaste
sjökadett, så åter en frestande Mefisto, än
koketterade hon som kammarjungfru för att
i nästa ögonblick förvandlas till en den mest
förtrollande Yum-Yum. Men alltid lika strå-
lande, vuxen som en ung gudinna och med
ett par ögon, hvilkas skälmaktighet endast för-
höjde glansen af deras eld.
Jag tyckte mig känna igen denna unga dam.
Och jag ville rådfråga affischen. Affisch, när
fantasien bjuder på spektakel? . . . hvad nu!
Så föll min blick på det oskrifna arket, där
endast ett namn stod —■ Emma Berg.
Ja visst, det var Emma Berg — Vasatea-
terns till andra konstens firmament flydda stjär-
na, stockholmarnes kanske för alltid förlorade
favorit på de bräder, som föreställa den glada
världen.
Ty det kan hända, att Emma Berg aldrig
vänder tillbaka — åtminstone för att låta fast
engagera sig vid någon hufvudstadsscen. Våra
vänner på andra sidan sundet ha fattat starkt
tycke för våra charmanta operettdivor, de ha
med gyllene kedjor — ja, också med gud
Amors rosenhöljda — lyckats för en tid fästa
Anna -Petterson vid Köpenhamn, och faller
nu fru Emma Berg dem riktigt på läp-
pen, försöka de nog också att låta det danska
guldet sjunga sin trollsång för henne. Och
från Danmark går kanske segertåget vidare —
en ny eröfring af Tyskland — ett lustigt krig
med skönhetens och talangens vapen. Anna
Norrie står ju snart i Wien, och under trettio-
åriga kriget kommo vi aldrig längre än till
portarna . . .
När jag nu sitter och tänker på fru Berg
— ty det är ju alldeles nödvändigt, efter jag
skall skrifva en biografi om henne — vill jag-
minnas, att jag i en af mina skrifbordslådor
förvarar några »dokument», som Zola säger —
d. v. s. jag vill minnas, att jag i en notisbok
ritat några rader om henne.
Mycket riktigt — bland halffärdiga poem
och andra bortglömda saker fann jag dem.
Jag tycks ha varit på middag.
Åtminstone stod öfver anteckningarna:
På middag hos fru Berg.
Ah, nu minns jag! . . .
Hon hade en gång i sin klädloge på Vasa-
teatern — samma cn där Anna Petterson en
gång i världen härskade som absolut diva och
inskränkt monarkisk direktris — lofvat bjuda
mig på en liten gemytlig middag på tre man
hand — hon, hennes man och jag.
Och så en smällkall vinterdag fick jag hen-
nes kort.
När jag kom, låg värdinnan i egen hög
person på knä — ja, det vill säga framför
kakelugnen, där hennes små hvita händer voro
i färd med att resa en präktig björkvedsbrasa.
Som artig kavaljer föll äfven jag på knä,
och medan vi båda sysslade med näfver och
Jönköpingständstickor, utspann sig ungefär föl-
jande dialog:
»Så snällt, att ni kom!»
»Det fattades bara, att jag inte skulle kommit! »
»Är ni slängd i att göra eld, ni?»
Jag tillstod, att jag icke var vidare hemma
i konsten.
»Ja, vet ni, inte jag heller! Men jag tyckte
vi skulle ha oss en riktigt skön brasa. Det
käns så hemtrefligt, när det är bistert ute —
inte sant?»
» Alldeles obeskrifligt ! »
»Blås då, människa — blås dål»
Och jag blåste rätt in i kakelugnen, så att
rök och aska yrde om oss.
»Nej, det är för, galet — ni kan inte!»
Huru det nu var, fingo vi till sist veden
att brinna. Och med hvar sitt glas madeira,
bekvämt lutande oss i ett par mjuka hvilsto-
lar, njöto vi andaktsfullt af det härliga vinet
från den soliga ön och af den flammande bra-
san ur våra egna björkskogar.
Och medan vi väntade på hennes man —
»den slarfven dröjer så länge!» — bad jag
henne berätta litet ur sitt artistlif. En journa-
list måste alltid begagna tillfället — ser ni.
Hon såg tankfullt och stilla in i elden och
svarade :
»Det är ingenting att tala om — det är
endast det vanliga — försakelse, arbete och
till sist en smula sol. »
»För er, min fru, mycket sol.»
»Jag är också tacksam.»
Hon höjde sitt glas, så det gnistrade som
en hand full rubiner i eldskenet, bugade sig
leende mot mig och förde vinet till läpparne.
»Nå, så visa er tacksamhet genom att inte
vara allt för tystlåten ! »
»Herre Gud, hvad ni är nyfiken! . . . Spärra
upp öronen då!»
Och hon började berätta — enkelt, roligt
och friskt — alldeles som hon själf är. Jag
skulle vilja ge mycket till för att nu kunna
komma ihåg alla hennes lustiga vändningar,
dessa ystra infall, som satte en sådan färg på
skildringen, men jag får nöja mig med att en-
dast relatera fakta.
Fru Emma Berg är — som Here andra
sångens lyckliga barn — född värmländska;
hennes vagga, vid hvilken med all säkerhet
konstens och behagets féer höllo vakt, stod i
Karlstad. Tidigt kom hon till Stockholm och
för en stockholmsunge, som vurmar för teatern,
är vägen — med en smula energi n. b. —
icke lång till scenen. En vacker afton fi-
gurerade hon vid tolf års ålder som pjäs i
det bekanta schackspelet i operetten »Sjökadet-
ten». Det var hennes första steg på tiljan,
och matt blef hon icke i det spelet. Egen-
domligt nog blir det också som Fanchette —
hufvudrollen i detta stycke —- hon nu i da-
garne kommer att lägga an på de goda köpen-
hamnarnes hjärtan.
Samma år hon gick och läste, finna vi henne
hos Josephson & Holmqvist, men någon vidare
roll spelade hon ännu icke. Hon var en liten
söt flicka, det var allt, men det är inte så
litet det.
Så började hennes egentliga lärotid som elev
hos fru Willman vid kgl. teaterns elevskola.
Samtidigt gick hon in vid Akademien och sjöng
för professor Günther; — hennes kamrat, som
hon än i dag bevarat sin beundran och sina
sympatier för, var ingen mer och ingen mindre
än nuvarande fru Linden.
Men det var ingalunda lätt att komma fram
i hufvudstaden. Operetten hade då många och
strålande stjärnor, och dessa tåla som bekant
icke gärna några rivaler. Fröken Emma Ek-
ström — som fru Berg då hette — hade
ingenting annat att göra än söka sin lycka i
landsorten.
Och lyckan fann hon, om äfven vägen i
början icke var strödd med rosor.
Hon blef det Fröbergska sällskapets prima-
donna, landsortspublikens förtjusning, och frest-
ande vore att gifva en liten pikant interiör
från detta hennes fria artistlif. Ibland stod
själfva scenen på bockar, toalettbordet i »kläd-
logen» utgjordes af en rostig kamin, och för
att kunna komma torrskodd in på scenen
måste hon taga på galoseher. Det var i Trelle-
borg det hände.
Men antingen teatern påminde om Tabarins
eller var storstadsmässig och komfortabel, följde
triumferna med, och Emma Ekströms namn nådde
snart på ryktets — det vill säga tidningarnas
— vingar ända upp till hufvudstaden.
Följden blef ett engagement hos Wagner &
Bosin på Söder, och det var som Offenbachs
strålande, lättfotade Eurydice hon första gån-
gen förtrollade den distinguerade publik, hvars
korade gunstling hon i så hög grad skulle bli.
Hennes senaste artistår hafva förflutit vid
Vasateatern. Hvarje ny roll har varit en ny
framgång. Det är obehöfligt nämna några
namn. Hela Stockholm har på sista tiden
kommit öfverens om, att lilla fru Berg var
förtjusande söt — icke minst som dockfé eller
som serpentinös i nyårspjäsen »I ballong».
Det finns kanske ingen af våra aktriser, som
har så mycken grace ’öfver sig som Emma
Berg. Och detta gör, att hon icke har be-
undrare allenast, utan äfven beundrarinnor.
Och jag tror mig därför göra »Iduris» lä-
sarinnor ett nöje, då jag på detta sätt sänder
vår talangfulla och intagande landsmaninna
ett hjärtligt lycka till och ett lika uppriktigt
välkommen åter — när detta nu blir.
Daniel Fallström.
med höstens
det sista slocknande
sista blommande rosen i blek sep-
temberdag
sällsamma skuggning i
färgernas pänseldrag,
minnet af sommarens
blomsterprakt
jag, du mitt hjärtas drottning, för dina
fölter lagt.
— Stilla i kvällsol parken blundar,
vissnande löfvet skimrar matt.
Solen står lågt i väster. Den stundar
höstens långa, kyliga natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
