Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 20 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 ! DU N 299
Jag skönjer djupt i ditt öga en ängslig, spör-
jande glans,
ett skimmer af tår, som kväller bak skälfvande
ögonfrans . . .
Säg, sörjer du sommarns fägring, som tynande
kring dig står
med blommornas kalkar frätta af frostens svi-
dande sår?
■— Stilla i slocknande solglöd blundar
parken med löfverk, som skimrar matt.
Skuggorna falla långa. Den stundar,
höstens sorgsna, suckande natt.
Ja, sörj den döende sommarn! Som den skall
. din ungdom dö
med löften, som svika, ocli knoppar, som aldrig
bli blom och frö.
Den mörka hösten skall komma en kväll, då
du minst det tror,
och svepa kring dina öden sitt svårmods tät-
nande flor.
— Stilla i skymning parken blundar,
månen är half på fästet satt.
Dimma stiger i kvälln. Den stundar,
höstens långa, kyliga natt.
Emil Kléen.
–––*–––
”Hvad kunna vi väl göra?”
S
en tid är lyckligtvis förbi, dä det an-
sågs för tecken till en fin bildning,
att den unga kvinnan var okunnig om de
flesta af det praktiska lifvets många värf
och helst borde likna liljorna på marken.
En kvarlefva från denna tid äga vi dock
ännu, ty huru många kvinnor äro ej — eller
låtsa vara — okunniga om till och med den
affärsgren, som fadern eller maken idkar,
och som förser dottern eller hustrun med
de penningar, hon dagligen utgifver?
Mycket af det, som nu går som en mo-
ralisk epidemi igenom samhället, skulle helt
säkert kunnat förebyggas, om kvinnorna på
fullt allvar satte sig in i familjens affärs-
ställning, så att de med säkerhet visste,
hvad huset verkligen förmådde i fråga om
lyx, nöjen och det dagliga lefnadssättet.
Många kvinnor — särskildt hustrur — kla-
ga, att männen ej tillåta dem att få en in-
blick i affärerna. Men månne det ej då
kommer sig däraf, att mannen vet, att hans
lilla fru i själfva verket helst önskar att få
lefva i behaglig okunnighet om, att huset
är inrättadt på allt för stor fot för deras
tillgångar, och att hon troligen skulle ställa
till husliga scener, i fall han yrkade, att hon
och han skulle draga in på staten?
När en husfru med en naivitet, som hon
möjligen anser för bedårande, förklarar sig
afsky affärsfrågor, fastän hon med nöje ger
ut penningar till saker, som behaga henne,
då skall där mera moraliskt mod till, än
mängden af män besitter, för att med hen-
ne inlåta sig på en redogörelse för en vack-
lande affärsställning. Ofta griper man-
nen då hellre till utvägen att snarare öka
än minska lefnadsomkostnaderna, lyxen och
nöjena, i hopp om att därigenom skapa sig
kredit och genom någon lyckträff rädda sig
och de sina från försakelser.
Det skall dock ej förnekas, att män Un-
nas, som af nedärfd ringaktning för kvin-
nans förstånd och affärsblick afvisa de dug-
ligaste hustrurs kraf på att få kännedom
om mannens ekonomi; men sådana fall skola
blifva allt mer och mer sällsynta, i samma
mån som de unga kvinnor, hvilka knutit
en förbindelse för lifvet, innan bosättnings-
bestyren företagas, noga göra sig under-
rättade om, hvad det blifvande hushållet
faktiskt får att disponera öfver. Ett öppet
tillvägagående i denna fråga lägger grunden
till ett fortfarande förtroende i hvad som
rör mannens förvärf och möjliga förluster
samt förebygger frestelser af mångahanda
slag.
»Jag har alltid inrättat vårt hus och upp-
fostrat vår stora barnflock, som om vi vore
fattiga,» yttrade en gång hustrun till en af
dessa män, som anse det under sin värdig-
het att upplysa sin maka om husets affärs-
ställning.
»Men om då er man, som hade en så
framstående samhällsställning, fordrat att
den skulle representeras, hade ni ju nödgats
gå ifrån eder föresats,» invände någon.
»Aldrig förrän jag kommit fullt på det
klara med vår ekonomiska ställning,» blef
hennes energiska svar, och detta tyckes, i
liknande fall, vara ett efterföljansvärdt före-
döme.
Man hör icke sällan den meningen utta-
las, att det, i fråga om osäkra affärer, be-
tyder föga, om »husfrun öser in med tesked,
då mannen öser ut med kastskyffel», och
att han skulle lefva mycket högre ute, om
han ej kunde festa med s. k. affärsvän-
ner i hemmet. Detta är dock en lika
skef som ytlig uppfattning af en hustrus
plikt mot sig själf och de sina. Låt vara,
att hennes kraf på sanning, äfven i famil-
jens lefnadskostnader, ej förmår på ärlig-
hetens och försakelsens stig återföra en man,
som redan beträdt det sluttande planet, så
förebygger dock troligen hennes fasthet de
frestelser, som ett jäktande affärslif medför
för svaga naturer, och om, trots alla hen-
nes bemödanden, skam och olycka bryta
in öfver familjen, så har hon åt barnen
räddat en af lifvets dyrbaraste skatter: akt-
ningen och kärleken till en mor, som aldrig
afvek från sanningens och redbarhetens väg.
En och annan bland oss, som lefvat nå-
got längre här i världen, har kanske sett
någon sådan kvinna, som äfven vunnit all-
män aktning och som blifvit det säkra stö-
det för barn, hvilka nödgats rodna för fadern.
Här ifras, ej sällan alldeles blindt, mot
lyxen, såsom varande roten och upphofvet
till en om sig gripande demoralisation, sär-
skildt bland ungdomen. Men inskärptes det
ungdomen, att det vi kalla lyx är ett af
de många nödvändiga hjulen i samhällets
mycket invecklade mekanik, och att rikedo-
men innebär vissa förpliktelser, som stå i
samband med denna mekanik, skulle de un-
ga få en bättre syn på lifvet och lära sig
förstå det låga uti att lysa med falsk glans.
Det behöfver ej här påpekas, att den
djupaste orsaken till allt moraliskt förfall
är brist på en sann och lefvande gudsfruk-
tan, och att för denna brist finnes intet er-
sättningsmedel. Men här gifvas tider i ung-
domslifvet, då ett personligt gudsförhållande
tyckes för en stor del unga sinnen vara en bi-
sak, och de tro sig kunna undvara dennafräm-
sta betingelse för ett ädelt och värdigt män-
niskolif. Under sådana kriser gäller det
moraliskt lif eller död, när frestelserna och
begären storma fram, och lycklig den, som
från barndomen blifvit så inöfvad i sannin-
gen, att hvarje lögn, hvarje falskt sken sy-
nes för hvad det är, ett steg nedåt mot
fördärf och elände, ty kärlek till sanningen
är en kompass, som pekar mot alla goda
krafters källa och gifvare samt förr eller
senare blir anknytningspunkten till honom.
Äfven bland oss kvinnor har varit myc-
ket tal om att »lefva i sanning», fast det
stundom såg tämligen skumt ut på de sti-
gar, som påstås föra till sanningens ljusa
land. Här ligga dock framför oss just nu
uppgifter, kraf på sanning i ord och hand-
ling, som ej få tilbakvisas af någon, som
känner sin plikt att efter bästa förmåga
deltaga i ett samhällsbevarande arbete. Den
ena af dessa uppgifter är här ofvan antydd;
en annan, som företrädesvis ligger för de
unga kvinnorna, är att aldrig låta bjuda sig
någonting af sina manliga bekanta, äfven
om man med tämlig visshet kan antaga,
att de ha råd till dylika utgifter. Fastslår
man detta som en regel, utan alla undan-
tag, sårar det ingen, men blir däremot en
stor lättnad för mången ung man, som tror
sig böra gälda sitt umgänge i familjer ge-
nom hvarjehanda dépenser för familjens
kvinnliga medlemmar. Ju högre det lefves
i en familj, dess dyrare blir umgänget där
för de unge männen, och det torde ej all-
tid vara samhällets feminina olycksbarn,
som undergräft marken för den unge svind-
laren; äfven hederliga kvinnor kunna gifva
den första anledningen till lögn och oärlig-
het, när de deltaga i nöjen, som bekostas
af obehöriga.
Det är ju mycket önskvärdt, att perso-
ner af båda könen öppet och obesväradt
umgås med hvarandra, och till skam för
civilisationen är det ännu mången gång
omöjligt för damer att utomhus visa sig
utan manligt beskydd; men man skall ha
en bra låg och tarflig uppfattning af gläd-
jen och trefnaden, då man söker framkalla
dem genom ett öfverflöd af mat och dryck,
och det förefaller underligt i en tid, då
krafven på likställighet könen emellan så
starkt betonas, att kvinnor ej känna sin
värdighet kränkt, när oskylde män vilja dé-
pensera på dem. Regeln i hvarje sällskap,
som vill roa sig på något offentligt ställe
eller genom en utflykt, må vara: hvar och en
betale för sig, och vi göra upp affären, in-
nan vi i afton skiljas. Denna reform i ung-
domens sällskapslif har varit satt i gång,
men genom tanklöshet, nöjeslystnad eller
falsk blygsamhet å ena sidan och falsk
stolthet eller skrytsamhet å den andra har
den icke ens tillnärmelsevis blifvit genom-
förd.
Vi måste allvarligt sträfva därhän, att
ingen, vare sig man eller kvinna, yngre eller
äldre, tvekar att säga: Det har jag ej råd
till, när detta är förenligt med sanningen.
Vi måste genom föredömen verka för att
väcka blygsel och fruktan för kreditsyste-
met, i den utsträckning som det nu förekom-
mer. Det måste blifva en oafvislig heders-
sak att genast likvidera hvarje handtverkare
och arbetare, som har något att fordra af
oss, och detta icke blott därför att dessa
personer möjligen äro i stort betryck, utan
äfven därför, att välbergade, ja rika perso-
ner just på denna punkt ofta visat en ur-
aktlåtenhet och brist på sanningskärlek, som
mycket bidragit till klass- och kapitalhatet
med dess samhällsvådliga följder.
Köpmannen tvingas genom en vild kon-
kurrens till att gifva sina kunder en kredit,
som ofta blir dessa senare till frestelse och
olycka. Hvarje ärbar och, i bästa me-
ning, bildad kvinna måste dock känna af-
sky vid tanken på att bära en dräkt eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
