Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 20 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
[DUN 303
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i söndags en i flere hänseen-
den intressant repris af den populära operan
»Carmen». Hr Morello hade som don José sin
andra gästroll, och där tog han genom det dra-
matiska lif, han förlänade densamma, hela den
fullsatta salongen med storm. Med äkta syd-
ländsk glöd framställde han hela skalan af sin-
nesuttryck hos denne passionerade älskare. Tredje
aktens våldsamma slutscen gafs sålunda med en
gripande kraft, under det man i den fjärde akten
fick se honom från den olycklige, nedbrutne och
förtviflade älskaren, som förgäfves söker åter-
väcka sin trolösa älskarinnas genkärlek, genom
dennas köld och hån småningen eggas upp till
den lidelsefullaste svartsjuka, som slutligen, då
Carmen i hånfullt trots slungar ringen emot
honom, öfvergår till det vildaste raseri och sät-
ter mordvapnet i hans hand. Uppfattningen af
don Josés karaktär är väl genomtänkt och afvi-
ker i åtskilligt från__ föregående framställares.
Rösten står efter hr Ödmanns i välljud; den an-
vändes dock med omvårdnad och klingar i all-
mänhet frisk och vacker, om den ej forceras för
mycket. Höjdtonerna bli ofta särdeles välklin-
gande. Hr Morello var hela aftonen föremål för
den mest entusiastiska hyllning. Genom sitt
spel ryckte han äfven sina kamrater med sig,
så att denna föreställning bief en af de bästa,
som här gifvits. Fru Almati-Bundbergs tolk-
ning af titelrollen var bättre än förut,’ och en
präktigare toreador än hr Söderman hafva vi
säkerligen ej förr haft härstädes. Fröken Karl-
sohns Micaela är sedan länge välbekant, och de
båda sigenerskorna hade fått ett par förträffliga
representanter i fröknarna Lindegrén och Frödin.
Renheten i tonansatsen brast dock något för den
senare i spåduetten. Ett af operans glansnum-
mer blef däremot smugglarkvintetten i andra
akten, hvilken fick ett briljant utförande af de
trenne damerna Almati-Rundberg, Lindegren och
Frödin samt hrr Johanson och Henrikson som
de bägge smugglarne. — Operan gick för öfrigt
i sin helhet med ett ovanligt lif, och den fullta-
liga publiken tycktes synnerligen belåten.
Den nyaste reprisen är den i onsdags efter 4
års hvila återupptsgna op. »Trollflöjten»,hvars här-
liga musik nog ännu kan draga många fulla hus.
Vi återkomma i nästa nummer till densamma.
The Fisk Jubilee Singers gifva i dag fredag kon-
sert i Musikaliska akademien före sin afresa till
Finland och Ryssland.
Far.
Skiss för Idun af
Elin Ameen.
(Forts. o. slut.)
Han blef mörkröd i ansiktet och bet sig
i läppen. Förargad slängde han boken ut
åt bordet. Det var alltså dit hennes pengar
gingo — till hyende under lasten — till
brännvin åt tjufven — i stället för att låta
honom tvingas att genom hederligt arbete
förtjäna sittbröd! Hon hade likväl lofvat
sin man att ej ha något med den där fadern
att göra . ..
När Ingrid kom hem, märkte hon, att
Sterner var missnöjd, men hon frågade
ingenting, och lika snar som han var till
häftighet och missnöje, lika fort gick det
öfver. Han kunde aldrig göra henne, som
han älskade, ledsen, hennes lif ville han
skulle vara som en enda dag af klar sol-
skenslycka.
Men när Sterner några dagar senare ökade
på hennes garderobspengar, förstod hon, att
hennes aning varit sann, när hon sett anno-
tationsboken kvarglömd på sitt skrifbord
— Sterner visste allt! Hon sänkte sitt
hufvud som af blygsel, hon ville tala med
honom om det, men det pinade henne så,
och det skulle pina honom ännu mera.
Hon gick endast tyst fram till honom och
fattade hans hand, som hon kysste.
När de varit gifta tre år, ville Sterner,
att de på sommaren skulle ut och roa sig.
Han hade förtjänat bra på att reda ut ett
rikt sterbhus, och nu längtade han att få
röra på sig och att äfven få visa Ingrid
litet af världen. De skulle först till Stock-
holm, sedan till Köpenhamn och Berlin.
Ingrid gladde sig med barnslig förtjusning
åt denna resa, hennes första, utom bröllops-
resan upp till det nya hemmet.
De måste passera genom staden, där han
»hittat henne bakom butiksdisken», och hon
skref till Jonsons, att de skulle gästa dem
öfver en dag — komma på förmiddagen
och resa med aftontåget.
Där var hon åter i det gamla hemmet
hos dem, som- gifvit henne huld och skydd
och kärlek, när hon var hemlös och bröd-
lös ! Hon flög från den ena till den andra,
klappade dem, kysste dem, skrattade och
pratade om allt möjligt och var sig alldeles
lik, såg lika ung och barnslig ut ännu med
sitt kortklippta hår och sin spensliga lilla
figur.
Sterner fröjdades åt att se henne så glad
och var älskvärdheten själf mot de gamla.
Efter middagen gick han ut i staden för
att hälsa på borgmästarn och ett par andra
bekanta. När han efter ett par timmar
återkom, steg han in utan att ringa, ty
tamburdörren var öppen. På tröskeln till
salen stannade han som fastnaglad. Hans
blickar hade glidit förbi det prydligt dukade
tebordet, som endast tycktes vänta på ho-
nom, och fastnade på en grupp nära ett af
fönstren, klart belyst af sommaraftonens sol,
som strömmade in med ett sken, hvilket
från guldglans höll på att öfvergå till rödt.
I en länstol satt en gammal man med grått,
tunnt, stripigt hår, små, rinnande ögon med
dunkel blick, grof, fnasig hy, neddragna
mungipor och något slött, slappt, i hela
ansiktsuttrycket. Han var klädd i en lång-
rock, som synbarligen ej varit sydd åt ho-
nom, utan anskaffad för tillfället, och som
hängde i vida veck kring gubbens magra
gestalt. Rocken var knäppt upp till hakan,
och där syntes intet spår af krage. Bred
vid länstolen stod en käpp med bastant
krycka. Sterner uppfattade allt i en enda
blick -— till och med de trasiga stöflarne
och benklädernas raggiga kant. Och tätt
intill denne person satt Ingrid, och hon höll
en af hans grofva händer i sin och for
smekande med sin andra hand fram och
tillbaka öfver den, under det att hon leende
såg upp till den gamle och jollrade med
honom, i det hon höjde rösten, därför att
han tycktes höra illa.
»Far,» sade hon, »hör nu, far» . . . men
i detsamma tystnade hon plötsligt, ty hon
hade fått sikte på Sterner, på dörrtröskeln,
och han såg så mörk och hotande ut, att
hon blef rädd. Hon släppte fadrens hand
och reste sig. Hon var mycket blek, i det
hon gick fram till sin man och fattade hans
hand. Hon såg på honom med den skygga,
sorgsna blick han kände igen från forna
dagar och sade sakta;
»Karl, det är far!»
Sterner rörde sig ej, utan drog endast
sin hand häftigt tillbaka. Den gamle hade
emellertid rest sig och stod, stödd på sin
käpp, darrande och med blinkande ögon.
»Hvem har ställt till den här komedien»,
utbrast Sterner, »jag är ingen vän af teater-
effekter och obehagliga öfverraskningar. »
Han hade talat så högt, att gubben hört
det. Denne begynte darra ännu mer, hans
ansikte förvreds, och så började han gråta.
Sterner vände sig om på klacken, tog sin
hatt och gick mot tamburdörren.
»Är det far, som kör bort dig?» Det
var hans bleka lilla hustru, som kom efter
honom och lade sin hand på hans arm.
»Hvad ondt kan stackars far göra dig?
Det var moster Hanna, som trodde, att hon
skulle göra väl — att låta far än en gång
i lifvet få se mig — och se dig, som han
aldrig förr fått. O, Karl!»
Hon brast i en sådan där våldsam gråt,
som han ej sett, sedan den dag de förlofvat
sig. I ett nu voro hans armar om henne,
och han bar henne in i förmaket på andra
sidan om salen. Där satte han sig med
henne i sitt knä. Han kysste hennes hår,
kinder, ögon, händer, han talade allt hvad
tröstens och kärlekens språk kunde finna
på. Hon smög sig tätt, tätt intill honom
— hans famn var ju alltid hennes lugna,
säkra bo. När hon gråtit ut och lugnat sig,
gingo de hand i hand in i salen och fram
till gamle Björk. Han reste sig, och Ster-
ner räckte tjufven, drinkaren sin hand.
»Stor ära för mig . . . ovärdige . . . min måg,
herr landshöfdingen,» började Björk det tal,
han förut läst öfver, men längre kom han
ej - - minnet svek honom, och slapp som
han var, sjönk han tillbaka i stolen och
började åter gråta. Ingrid klappade honom
på den skrofliga, orakade kinden, torkade
hans tårar med sin egen näsduk, log mot
honom och sade jollrande:
»Nu skall far inte gråta —■ nu skall far
se glad ut och få sig en kopp te, innan
far går hem den långa vägen.»
Ingrid serverade honom tet, passade upp
honom och skämtade med honom, till dess
han måste skratta med ett invärtes, hest
skratt. Sterner sysselsatte sig uteslutande
med sitt värdfolk, men när den gamle skulle
gå, reste mågen sig och sade, att han ville
hämta en droska, som skulle köra Björk
ända hem. Denne var synnerligen förnöjd
öfver detta, liksom öfver den sedel, Sterner
stack i handen på honom ute i tamburen.
Sterner och hans hustru voro ensamma
i kupén på tåget, som förde dem till Malmö.
Hon slog sina armar om hans hals, lade
sitt hufvud mot hans skuldra, och så be-
gynte hon tala om det, som under dessa
tre år varit ett förbjudet ämne.
»Jag kan aldrig glömma, hurudan far
var mot mig, när jag var liten, hur han
vårdade mig och försakade för min skull.
Hur. många gånger har han inte svultit för
att ge mig mat, frusit för att breda sina
kläder öfver mig! Drack gjorde han nog
redan då, men sällan så, att han var red-
lös, och alltid, alltid var han god mot mig.
När han hade druckit, grät han som ett
barn, och jag kunde aldrig uthärda att se
far gråta — jag kan det inte än! Och
när far blef tjuf, var det för min skull —
hade han inte haft mig, hade han hellre
gått i sjön, men hyran var inte betald, där
fanns ingen mat i huset — nästa dag skulle
vi varit utan tak öfver hufvudet. Då tog
far ur sin principals kassa och kom på fäst-
ning. När han sedan blef fri igen, ville
ingen hjälpa honom eller ge honom något
arbete, och då tog dryckenskapen öfverhand
hos honom. Jag var då ännu endast ett
barn, af barmhärtighet upptagen hos andra
— jag kunde ingenting göra. Jonsons hade
nog af mig och sina egna barn, men det
var i alla fall de, som skaffade honom till
bondgården. Far är ingen dålig människa
— det är nöd och förtviflan, som fört ho-
nom in på brottets och syndens väg —
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891.Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Fim.es endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stareplan.
Rika- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
