Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 18 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 IDUN 1895
Den första uppfostran, gifven af en öm och dygdig moder, har alltid lika stort
inflytande på vår framtid som de dyrbaraste naturgåfvor.
Napoleon III.
äfven genom andliga frändskapsband, hade Ma-
thilda Mailing växt upp.
Bedan som litet barn röjde hon en oemot-
ståndlig håg för studier. Vid elfva års ålder
sändes hon till fröken Eggerts skola i Lund,
och hvad som redan då mest af allt intresse-
rade henne, var historia, samma intresse som nu
vid mognare år förmått henne att än en gång
taga till pennan, sedan hon under flere år
låtit den helt och hållet hvila.
Vid sexton års ålder sändes Mathilda Kruse
till Lyceum i Stockholm och vid nitton års
ålder, år 1883, tog hon därifrån studentexa-
men, hvarefter hon lät inskrifva sig vid univer-
sitetet i Lund i Kristianstads nation. Hennes
vistelse där blef dock ej långvarig, utan i
stället företog hon en studie- och rekreations-
resa till Schveiz, hvarest hon tillbragte året 1884
i en vanlig flickpension.
Det var just vid denna tid »det unga Sve-
rige» lät som ljudligast höra af sig inom vår
skönlitteratur och Mathilda Kruse tog liflig
del såväl i förpostfäktningarna som i själfva
hufvuddrabbningarna.
Under vistelsen i Schveiz skref hon romanen
Bertha Funke, som på sin tid blef mycket
läst; något senare utkom Alice Brandt. Båda
vittna om stor begåfning, men kunna i intet
afseende jämföras med hennes senaste, mäster-
liga arbeten.
I dagsstriderna tog hon äfven del genom nå-
gra smärre berättelser, som behandlade »strids-
frågor för dagen», och dessa hennes små no-
veller ådrogo henne under de då så upprörda
tiderna, en häftig storm från deras sida, som
»förde de gamles runor med den äran». Följ-
den blef, att den unga, blott 21:åriga Ma-
thilda Kruse — »Stella Kleve» — rent af
blef ett slags »varg i Veum» i sitt eget fä-
dernesland.
Ingen, som personligen känner Mathilda
Kruse, kan finna det annat än egendomligt, att
just hon skulle bli offret för indignationsstor-
men, så skygg och tillbakadragen som hon är
och varit i allt sitt väsen 1
Till Köpenhamn styrdes nu kosan, och i
den danska hufvudstaden, med dess vakna and-
liga lif och dess i många afseenden friare
åsikter, hade hon tillfälle att utveckla sina
lysande anlag, vidga sina vyer och så småning-
om bilda sig till den helgjutna författarper-
sonlighet, hon nu är.
I Köpenhamn lärde hon äfven känna sin
blifvande man, grosshandlare Peter Mailing,
och kom genom honom in i en af Köpen-
hamns mest ansedda gamla familjer. Den i
Danmark så bekante ministern hos Fredrik d.
VI, Ove Mailing, var nära besläktad med fa-
miljen Mailing, och såväl han som en grand-
onkel till grosshandlar Mailing äro väl kända
som goda författare.
I denna aktade släkt blef den unga Mathilda
Kruse mottagen med välvilja och förståelse,
och den 5 januari 1890 ingick hon äktenskap
med Peter Mailing.
Nu började en ny tid af utveckling för den
unga makan. Allt hvad kärlek och ömhet i
förening kunnat tänka ut för att göra hennes
dagar ljusa och glada, har hennes man beredt
henne, och hon solar sig nu i hemmets lycka,
som i själfva verket kanske är den lycka, Ma-
thilda Mailing skattar högst. Åtminstone får-
man däraf ett lifligt intryck, då man ser henne
tillsammans med hennes man och lilla dotter.
Men fastän hon blef gift, lade hon ej sina
litterära intressen åsido, utan fortsatte med sina
historiska studier; särskildt fördjupade hon sig
i memoarlitteraturen från revolutionsdagarna,
framför allt i den som handlade om »Förste
konsuln», då Napoleon Bonaparte städse varit
föremål för hennes djupaste beundran.
Sedan hon länge läst samt gjort antecknin-
gar och utdrag ur dessa högar af memoarer,
vaknade hos henne lusten att nedskrifva sina
intryck, och utan tanke på »att skrifva en
bok» skref hon »En roman om Förste kon-
suln».
Liksom på lek skrefs denna ypperliga bok,
som ådragit sig de strängaste kritikers upp-
märksamhet och beundran, och som t. o m.
förmått själfva den hedrade veteranen på den
historiska romandiktningens område, den gamle
professor Georg Ebers, att skrifva tvänne bref till
författarinnan och uttala, ej blott sitt odelade
beröm, utan sin förtjusning öfver att en så-
dan bok kommit till.
Då hennes intryck voro färdigskrifna, läste
hon upp hvad hon skrifvit för sin man, hvil-
ken blef helt intagen af hennes ypperliga stil
och fina karaktärsskildringar. Eedan nu bör-
jade han tala om, att hon borde gifva ut hvad
hon skrifvit — men nej ... ! > Jag har ej
lust att vidare utsätta mig för kritiken och
för skriket,» var det obevekliga svaret; och
därvid blef det.
För att öfverraska och glädja sin man ren-
skref hon emellertid sina anteckningar och lät
inbinda manuskriptet till »Förste konsuln» i
ett elegant band, hvilket hon sedan gaf honom
som födelsedagsgåfva.
Efter detta följde nya öfvertalningar till ar-
betets utgifvande — och slutligen lyckades man
förmå henne därtill Men boken skulle komma
ut anonymt och på eget förlag — det var
villkoret!
Hennes man, som ej så litet beundrar sin
unga, begåfvade maka, lät utstyra boken på
det präktigaste, och en vacker dag förliden
vinter presenterade sig så »En roman om
Förste konsuln» på boklådsdiskarne.
Genast vid sitt framträdande väckte boken
det största uppseende •—• man undrade och un-
drade, hvem författaren kunde vara — att
det kunde vara en författarmwa tycktes ej ha
fallit någon in.
En tid lyckades det att bevara anonymite-
ten, men slutligen förråddes den, och nu följde
muntliga lyckönskningar i käpp med smick-
rande bref och berömmande recensioner.
Eedan nu, så kort tid e’fter sitt framträ-
dande, har »En roman om Förste konsuln»
blifvit öfversatt till engelska, franska, tyska,
holländska och tcbeckiska, i sanning en fram-
gång så stor, att den sällan kommit en bok
till del!
Och hvad bättre är: arbetet förtjänar äfven
denna framgång. Själfva karaktärsskildringar-
na, så ypperliga de äro, fördunklas nästan af
den »stilrenhet», som präglar verket. Allt in
i de minsta detaljer ger det en noga genom-
tänkt och fint framställd tidsbild från Förste
konsulns dagar, och det är just denna trohet
mot den tid hon skildrat, som mest ådragit
författarinnan de konstförståndiges beundran
och förmått sådana stränga domare som Wedel
i »Tilskueren» och Brandes i »Politiken» till
ett enstämmigt beröm.
Från dansk botten och bärande ett danskt
namn har nu Stella Kleve slagit igenom Hvad
hon möjligen i en och annans ögon i sin ung-
dom brutit, har hon nu försonat genom sina
senaste verk. Yi kunna känna oss stolta öfver,
att hon dock är vår — är svenska! Ty det
har hon förblifvit, af själ och hjärta, om hon
än med starka band är fästad vid den danska
jorden.
Det har gått henne, som det gick den stac-
kars svanen i Andersens saga »Den grimme
Elling». 1 början förhånad och föraktad, kom
han dock till sist åter för att intaga den
plats, som tillkommer en hvar, hvilken bäres
af svanevingar.
–––- *–––––––-—
Eya.
om näktergal’n i ståltrådsburen,
som på spaliern en månadsros,
så på sin tid den skälmska Eoa
begrep ej annat än att lefoa
var att se dagen fly sin kos.
I hoarje hyllning henne skänktes,
hon såg allenast skyldig gärd.
Som mor och mormor förr, de kåra,
hon höll sitt näpna jag i åra,
en nittonårig dam af värld.
Men m.olnen började att skingras.
I andra tankar Eoa gick.
Hur kcaf nu drifhusoärmen kändes,
hon af en häftig längtan brändes —
Och törsten ock hon släcka fick.
Och fågeln gladt flög ut ur buren.
Från ljus och frihet stängd ej mer,
nu .hjärtat vägrar att sig fästa
vid smulor utaf godt — det bästa
blott hennes sinne hugnad ger.
Allt pjunk nu som en urvåxt klådning
I skräpvrån Eva kastar brådt.
I morgonoäkten stolt hon skådat,
hvad glans den nya dagen bådat. ■—
En vilja fast som malm hon fått.
Och känslor lika dalens liljor
ur hjärtats gömmor spira opp,
hon kan sig icke mer förställa,
i vårlig fägring snart de svälla,
oemotståndligt, knopp vid knopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
