Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 25 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 1895
IDUN
Träget arbete och sist en trogen bön
Göra dagen glad och göra kvälln så skön.
J. Nybom.
en af hennes fars vänner, general Brossier, ytt-
rade förhoppningsfullt till henne: »Ser ni, min
fru, eftér oväder låter Gud åter solen skina.»
Hon fick dock icke glädja sig åt ett stilla hem-
lif, ty undkommen revolutionens fasor, fick hon
nu på nära håll se krigets ohyggligheter. Napo-
leon tillät nämligen, att de af hans officerare som
önskade det, finge medföra sina hustrur, hvilka
då fingo uppehålla sig helt nära slagfälten. På
grund af denna tillåtelse åtföljdes Tibell af sin
unga maka. Då kanonernas dån började höras
på afstånd, samlade sig kvinnorna för att med
bäfvande hjärtan anropa Gud för sina älskades
lif. Vid ett af dessa tillfällen begärde min mor
af den utställda förposten att få intränga några
steg öfver skyttelinien, men fick till svar att så-
dant vore strängt förbjudet och dessutom myc-
ket farligt. Pion tryckte ett guldmynt i handen
på soldaten och penningen hade äfven här sin
vanliga verkan att öppna väg. Hon hann dock
ej långt, förrän hon hörde ett egendomligt ljud
öfver sitt hufvud och en kula slog ned i när-
heten af henne. Hon drog sig genast tillbaka,
men skyndade i stället framåt den väg, hvarpå
man väntade att de sårade skulle föras tillbaka
till lägret. Det dröjde länge, innan hon mötte
någon. Slutligen kom en ambulansvagn. Min
mor frågade, om Tibell fanns där. »Nej,» ljöd
svaret. Lugnad fortsatte hon sin gång, uppre-
pande till hvarje ny vagn som hon mötte samma
oroliga fråga. Hon ämnade just begifva sig på
hemväg, då ännu en vagn kom rullande..På sin
fråga fick hon denna gång ett kort »ja» till svar.
Bäfvande skyndade hon nu till lägret och min
far omtalade mången gång för oss barn, den
ömhet, hvarmed hon vårdade honom.»
Efter ännu ett par år i fransk krigstjänst
återkallades Tibell af Gustaf IV Adolf till
fäderneslandet och det gällde nu för hans unga
maka att för alltid taga afsked af Frankrike
och följa sin man till den kalla norden. Den-
na kunde väl aldrig ersätta henne det land
hon lämnat, dock fann hon sig väl äfven i de
nya förhållandena. »Gud finnes öfverallt,»
tänkte hon, »och böcker finnas i alla Europas
länder.» Böcker utgjorde nämligen ett lifs-
behof för henne. Men det var ej den lättare
skönlitteraturen, som upptog hennes lediga stun-
der och sömnlösa nätter, utan olika länders
store författare på skilda områden. Lifvets
allvar hade utvecklat hennes smak och om-
döme och verkat hos henne en mognad, sådan
man sällan finner hos kvinnor i allmänhet.
Hon hade rest i många af Europas länder,
sett mycket af världen och genom sina solida
kunskaper och sitt goda hufvud dragit nytta
af hvad hon hört och sett.
Vi fortsätta utdragen ur dotterns anteck-
ningar:
»Första tiden i Sverige förgick i lugn och still-
het, men småningom visade det sig, att min far
hade flere afundsmän och förföljare, hvilka till-
ställde mångfaldiga politiska trakasserier för ho-
nom. Min mor, som uppriktigt älskade honom,
led äfven mycket häraf och uppbjöd all sin för-
måga att skingra hans bekymmer, då han föll i
onåd på högsta ort och förlorade sina ämbeten
i statens tjänst, ehuru han visste sig hafva ve-
lat våga lif och blod för sitt fädernesland och
sin konung. Min mor älskade landtlifvet och
föreslog min far att flytta från hufvudstaden.
De köpte Bönninge gård och med glädje steg
hon öfver tröskeln till den sekelgamla byggnin-
gen, icke anande att där väntade henne den hår-
daste af alla pröfningar. Den onåd, hvari min
far fallit vid hofvet, jämte ekonomiska bekym-
mer bidrog troligen att småningom draga hans
kärlek från hemmet och familjen, tills det slut-
ligen gick därhän att han följde Napoleons ex-
empel och sökte skilsmässa från sin trogna maka,
som var honom af själ och hjärta tillgifven.
Mina föräldrar blefvo lagligt skilda 1816, och
1819 ingick min far nytt äktenskap. Min mor
bodde sedan alltjämt på landet, dels på Uttringe,
dels på Bönninge.
Där arbetade hon träget med sitt jordbruk och
sitt hushåll, ehuru hon i början hade svårt att
göra sig förstådd af landtfolket genom sin bri-
stande vana vid svenska språket. Denna svå-
righet öfvervann hon dock snart, då hon ej hade
någon, med hvilken hon kunde tala sitt moders-
mål, och ehuru påkostande detta i ett afseende
var för henne, var det i ett annat så mycket
nyttigare. Gud välsignade min mors arbete och
mödor, så att egendomen under hennes vård
mycket förbättrades, hennes ensamma lif för-
ljufvades ock genom tvänne barns innerliga kär-
lek och tillgifvenhet.»
Vi hafva kanhända ägnat allt för stort ut-
rymme åt moderns historia då ju närmaste
föremålet för denna uppsats är dottern, men
för att förstå denna senare dess bättre, torde
den förras bild behöfva framhållas. Den lilla
Vilhelmina fäste sig tidigt med den ömmaste
hängifvenhet vid sin mor, för hvilken hon på
ett alldeles särskildt sätt bief en liten trösta-
rinna i sorgen och ensamheten. Sina harnaår
tillbragte hon i det landtliga hemmet under-
ledning af modern och enskilda lärarinnor.
Moderns smak för läsning fortplantade sig ti-
digt på dottern, hvilken redan som helt liten
gärna sysslade med böcker. Såsom äldre åt-
njöt hon äfven undervisning af skickliga lära-
re i hufvudstaden samt tillbragte såsom upp-
vuxen en vinter i ett finare stockholms-
hem, för att såsom det hette, »föras ut i
världen». Lifvet i stora världen behagade
dock föga den mera allvarligt anlagda landt-
flickan, van som hon var vid arbete och för-
sakelse. Med glädje lämnade hon ock stor-
stadens nöjen för att vid moderns sida fort-
sätta det sträfsamma lifvet på Bönninge. Med
flit och ihärdighet ägnade sig nu båda åt går-
dens förbättring, medan den i öfverflöd upp-
födda slottsfröken från Elsass, som sedermera
genom sin skönhet lyst i den franska hufvud-
stadens förnämsta kretsar, numera själf följde
arbetet på åker och äng och tillsåg att allt
gick såsom det borde. Uppfostrad i en så-
dan skola lärde sig och dottern att högt skatta
det produktiva arbetet, under det böckerna för
båda medförde den välbehöfliga vederkvickel-
sen. Det stilla, indragna lifvet fortgick så-
lunda under några år, tills plötsligt en våld-
sam feber utbröt i hemmet och skördade först
ende sonen, den unge löjtnanten vid lifgardet,
Napoleon af Tibell, och några dagar senare
äfven hans moder, den verksamma hnsfrun på
gården, våren 1842.
Den efterlefvande dottern stod där ensam
med sin sorg. Fadern hade dött tio år förut
och halfsystern, den enda närmare släkting hon
hade, vistades alltjämt hos sin moder. Men
Vilhelmina Tibell hade icke förgäfves lärt att
på nära håll känna arbetets välsignelse och
hvilken hjälp mot sorg och misströstan som
ligger däri. I stället för att öfverlämna sig
åt dystra grubblerier, tog hon med kraft och
beslutsamhet upp det af modern påbegynta
verket. Egendomen, som nu genom arf till-
fallit henne, var ännu behäftad med icke obe-
tydlig skuld, liksom jordbruket behöfde höjas
och förbättras. Och detta gaf den unga kvin-
nan mycket att tänka på. Hennes mål blef
att sätta gården, i godt skick samt att förbättra
ställningen för dess underhafvande. Och härpå
arbetade hon outtröttligt år från år. Byggna-
derna reparerades eller ombyggdes, träd plan-
terades, diken gräfdes, vägar anlades och nya
fält uppodlades. Äfven betydliga sjösänkningar
företogos till jordens förbättrande.
Järnvägen mellan Stockholm och Södertelge
går nu tätt förbi Bönninge, med station helt
nära intill gården. Medan denna väg först
utstakades och sedan byggdes, var det lif vid
den gamla herrgården. I fröken Tibells an-
teckningar heter det: »Här samlades så väl
hederligt folk som frigifna förbrytare, unga
män och arbetsföra gubbar, snyggt klädda per-
soner och ruskiga figurer, höljda i trasor. Jag
vill dock gifva dem alla det vitsordet, att un-
der deras vistelse på mina ägor icke det allra-
minsta blef bortstulet, ja, icke ens en härfva
garn som låg ute till blekning. Ej heller gjorde
de något förfång, utan voro tjänstaktiga och
höfliga.» Icke från alla håll ha våra järn-
vägsarbetare fått ett sådant vittnesbörd.
Vidare skrifver hon: Hösten I860 var järn-
vägen mellan Stockholm och Södertelge färdig
och invigdes af konung Karl XV. Under ar-
betets fortskridande hade jag också tillfälle
att göra bekantskap med det storartade före-
tagets illustre styresman, baron Ericson.»
Såsom en hvila från det praktiska arbetet
sysselsatte sig fröken Tibell företrädesvis med
sina kära böcker och följde gärna med dagens
brännande frågor, de sociala och politiska.
Själf skref hon ock ett och annat. Bland
hvad som häraf kommit till trycket vilja vi i
första rummet nämna en ganska intressant bok
med titel: »Besknfning öfver Uttringe och
Rönninge från 1480 till 1870». Häri med-
delade hon en historik öfver alla kända ägare
till de båda egendomar, som genom arf till-
fallit henne. I raden af dessa ägare står
äfven konung Gustaf Erikson Wasa och efter
honom flere kungliga personer, som blifvit in-
nehafvare af de s. k. »Gustavianska arfve-
godsen». I samma bok omtalas ock alla för-
ändringar, som gårdarne undergått, och särskildt
alla förbättringar, som blifvit vidtagna å dem.
Detta arbete, det första i sitt slag, har vun-
nit stort erkännande af åtskilliga innehafvare
af större gods samt manat till efterföljd.
En varm vän af fosterlandet och dess hi-
storiska minnen, utgaf fröken Tibell på 1880-
talet en annan bok kallad: »Fosterländska an-
teckningar». Sitt intresse för våra historiska
minnen visade hon äfven genom åtskilliga gåf-
vor till Nordiska museet och ett varmt delta-
gande för d:r Hazelii sträfvan för detta, hvar-
för ock en präktig krans med band i de sven-
ska färgerna nedlades af honom på hennes
graf.
Under ett så mångsidigt och träget arbete
blef naturligtvis ej mycken tid öfrig för säll-
skapslif eller förströelser i vanlig mening. Hon
sökte ej heller sådana, men kunde hon hjälpa
eller tjäna någon, var det hennes glädje.
Sedan hon i den s. k. »Bönningeboken»
tämligen omständigt redogjort för sina företag
på gården, tillägger hon följande: »Oaktadt
jag skyndat med alla dessa arbeten för att
något hinna njuta af mödans lön, har likväl
åldern hunnit mig och försvagat håg och kraf-
ter. Sorgen öfver förlusten af min moder och
min ende broder började redan vid tjugusju
års ålder bleka mitt hår, och nu ha bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
