Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 25 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 339
och omsorger under denna länga tid helt och
hållet gifvit det drifvans färg. Men männi-
skan är icke satt här i världen för att vara
overksam, utan för att, hvar och en i sin mån,
vara nyttig.»
Under det fröken Tibcll år från år för-
bättrade sina underhafvandes ställning och af-
betalte å gårdens skuld, hade hon för egen del
högst små behof och bar i hela sitt uppträ-
dande prägel af mycken enkelhet, och när hon
så en dag intagit sista inteckningen å egen-
domen, kände hon sig först verkligt kunna
disponera öfver den. Och när hennes testa-
mente nyligen öppnades, befanns det, att hon,
utom flore legater af mera enskild art, done-
rat till Stockholms sjukhem 20,000 kr. och en
lika stor, om icke större summa till Drottning-
huset. Denna anspråkslösa inrättning för fat-
tiga, ålderstigna kvinnor var för henne sär-
skildt behjärtansvärd och icke minst därför, att
den af en nyare tid synts mycket förgäten.
Den under sin krafts dagar så verksamma
kvinnan led under sina sista lefnadsår af stor
kroppslig svaghet, livarunder hon med dotterlig
kärlek vårdades af cn yngre vän, som mer än
trettio år stått hjälpande och stödjande vid
hennes sida.
Fröken Vilhelmina af Tibell afled den 28
augusti på ldönninge, det hem, där hon först
skådat dagens ljus och där hon sedan tillbragt
hela sin åttioåriga lefnad. Då hennes moder
strax efter sin ankomst till Sverige skulle pre-
senteras för svenska drottningen, införskrefs ett
dyrbart hvitt sidentyg från Frankrike, hvari
den sköna, unga frun skulle visa sig vid hof-
vet, men samtidigt inträffade någon kungssorg,
som gjorde att presentationen måste försiggå i
krusflor. Den hvita sidenklädningen blef al-
drig sydd, utan tyget låg kvar i fröken Vil-
helminas gömmor vid hennes död och begag-
nades nu till hennes sista högtidsdräkt.
Välsignelse öfver den ädla kvinnans minne!
L. S.
–––-*––––
Hoad vore det värdt... ?
m jourpur och siden i gyllne gemak
med yppighet kring dig sig slöte,
och ljus i kristaller från sirade tak
med strålande glans dig omgöte:
hvad vore det värdt, om i prakt där du gick
ej städse dig följde en kärlcksvarm llick ?
"öm världen dig skänkte sitt lifall, sittpris
och räknade dig hland de store,
om lyckan dig gynnade huldt på allt vis,
om ärad och upphöjd du vore:
säg, hvad vore smickret, hvad hifallet värdt,
om icke den enda ditt namn hölle kärt?
"Och tände för dig uti tusende Iröst
den heliga vänskap sin flamma,
och vännerna voro till lefnadens höst
i osviklig trohet desamma:
hvad vore det värdt, om den enda ej fanns, *
som krönte din panna med sällhetens krans?
jtivad vore ditt jordelif, kort som det är?—■’
fEn våg, som i tidsfloden svunne,
i DU N
om ej med ditt hjärta förhunde sig här
ett annat, som hlott för dig hrunne?
jDitt lif och dess mål -— o, hvad vore det väl
förutan den älskade, själ af din själ ?
Charlotte Lindholm.
–––❖–––
Sådd och skörd.
sira naturens rike gäller såsom lag: hvar
«Hl* växt bär frö och frukt efter sin egen
art. Det vore därför orimligt, om man vid
sådd af ett slag begärde skörd af ett an-
nat, eller, där man alls ieke sått, förvåna-
des öfver att finna marken öde eller kan-
ske full med ogräs.
I människolifvet däremot går man ofta
tillväga på just detta naturstridiga sätt,
ehuru samma lag gäller där liksom på det
andra området.
Här må ej talas om de alltför ofta före-
kommande fall, då personer klandras och dö-
mas, därför att de göra en sak olika mot
hvad den klandrande ställt upp såsom norm
för sig och sitt görande eller låtande, och
detta fastän det ena kan vara lika så godt
som det andra, sedt från fördomsfri stånd-
punkt. Nej, låtom oss blott granska det
dömande, som synes hafva sitt berätti-
gande. Tager man någonsin förutsättnin-
garna med i räkningen: uppfostran, tem-
perament, lefnadsförhållanden ? Frågar man
sig någonsin, huru ens nästa blifvit sådan :
god eller dålig? Huru mycket däri är hans
skuld eller förtjänst? Hans uppfostran i
hemmet; naturanlag, ärfda af förfäder; kam-
rater och ett för frestelser utsatt lif, huru
stor del hafva de i hurudan han blifvit?
Gjorde man sig dessa frågor på allvar,
skulle domen för visso blifva annorlunda
än nu är fallet.
Det finnes några ord i denna sak, hvilka
borde präntas i gyllene skrift såsom rätte-
snöre för hvarje människas omdöme:
»Döm ej strax den vilseförda,
Stolte broder, med förakt;
Icke vägde du den börda
Odet pä hans skuldra lagt;
Icke talde du de strider,
Som han stridde för sin dygd;
Icke vet du hvad han lider
Af sin ånger, af sin blygd!»
Och likaså detta: »att veta allt, det är
att allt förlåta»; samt till sist dessa ord af
en ändå högre auktoritet: »Dömen icke, så
värden I icke dömde.»
Detta om domen man och man emellan.
Men äfven i flere fall tyckes man göra
sig skyldig till detta förbiseende af sådd
och skörd, söka skulden och utslunga an-
klagelsen, där man icke borde. Så fälles
t. ex. domen öfver vår tids ungdom, huru
den låter sig kringföras af hvarjehanda
villomeningar. Detta kan ju till en del
vara sant, men hvad är orsaken till detta?
Och hvad göra de, som förstå och kunna
råda bot för detta och dylika missförhål-
landen?
Ungdomen är frågvis, kommer med bru-
sande lefnadslust för att få taga del i den
strid, som pågått (och hör pågå), sedan med-
vetandet om lögn och sanning kommit i
världen.
Huru blifva nu dessa frågor besvarade
och af hvilka? Äro fader och moder de, [
som taga de nymornade själarne om hand?
Göra de sig mödan att själfva lefva ett ut-
vecklingens lif, så att de kunna förstå och
följa med sina barn i deras intressen och
sträfvanden? Eller blifva de så småningom
eller kanske redan från början främmande
därför? Huru kunna de då begära att få
hafva något ord med? Icke är det rätta
sättet, hvarken med små eller stora, att
helt kategoriskt förklara: du bör ej tänka
på detta, ej fråga därom. Säkert är: sva-
ret söka de nog och finna också, fastän då
kanske ej det man skulle önska eller anse
vara det rätta och bästa.
Sedan de väl en gång blifvit fria från
hemmets tygel och de närmastes auktori-
tet, sen får man ej förundra sig öfver om
den unge fålen löper åstad, ibland i sken,
ty man får besinna, att ännu har ej erfa-
renheten hunnit lägga sin hämsko på det
dådlystna ungdomsmodet, som tycker sig
vilja och kunna allt, blott icke vänta.
Bed den unga, svällande vårbäcken, som
bryter band och bojor, stanna i sitt lopp,
om den kan. Ingen försöker det. Man ser
blott till att den ej i sin framfart må taga
med mera än sig bör, och därför hindrar
man den ej och låter isen torna upp sig
himmelshögt, utan leder fåran och makar
hällre på, så att det blir aflopp och allt får
gå sin naturliga gång.
Hvar tid har sin mission och sina sträf-
vanden, men det stora felet af de äldre,
de som redan borde hafva erfarenhet att
stöda sig på, är, att de hafva glömt sina
egna ungdomskänslor och nu begära af de
unga det, som blott en senare tid och en
under lifvets gång förvärfvad erfarenhet
kunna gifva.
Man får ej glömma, att ingen kan göra
en annans erfarenhet till sin egen, utan
hvar och en måste genomgå krisen af att
välja, annars blefve de ej fria själfständiga
väsen.
Men hafva nu hemmen, fader och moder,
eller de, som haft sig de unga anförtrodda,
lärare och uppfostrare eller de, som eljes
hafva ordet i sin makt, sökt att finna och
vinna deras förtroende? Göras hemmen
verkligen till värdiga plantskolor för bar-
nen? Ar det faders och moders förnämsta
sträfvan att göra det så varmt och godt,
gladt och lärorikt, att det af de unga be-
traktas som den bästa hamnen, där de känna,
att de äro hemma, och där förståndig, upp-
lyst kärlek stöder och hägnar?
Se med vakna, öppna ögon omkring dig,
du som frågar, och se först och främst på
dig själf!
»Den, som sår vind, skördar storm» sä-
ger ett gammalt ordspråk. Detta må hvar
och en betänka, som tycker sig se ett lyte
eller missförhållande omkring sig, I stället
för att fasa och beskärma sig däröfver må
man tänka efter, huru mycken del inan
själf och ens egna åtgöranden haft uti att
framkalla just detta, som man nu fördö-
mer, och må hvar och en efter sin större
eller mindre förmåga söka utså det goda
sädet.
En moder.
Id-axis iulxi-axxixxier
med den högeligen intressanta och rikt illustrerade
artikeln »Hemmet i konungaborgen» kommer att i
bokhandeln kosta 1 krona, men erhålles hos Bed.
för 50 öre af de Iduns prenumeranter, som vilja
samla abonnenter å detsamma och insända kontant
likvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
