Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 25 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 1895
tillkommer det i allmänhet — ieke att sitta
ensam i ateliern eller vid skrifbordet, ägnande
hela sin personlighet åt att framställa rena
skönhetstyper — utan att bringa resultaten af
detta trägna arbete in i hvardagslifvet, att göra
det bästa inom konsten kändt, samt sprida så
mycken skönhet- som möjligt öfver alldagliga
föremål oeh sålunda höja hela lifvet för sin
omgifning. Männen gräfva i de djupa schak-
ten af naturens skönhet efter hennes dolda ädel-
stenar; det är kvinnorna som skola infatta
dem, där de kunna synas, som skola göra ett
ädelt bruk af dem för deras rätta ändamål och
af dem hämta deras fulla värde.
Männen äro mera sysselsatta med den all
varliga, sträfva sidan af lifvet, kvinnorna äro
mera ställda i dess lugna skyddande lägen,
gynnsamma för odlandet af skönhet. En kvinna
som förestår sitt hem är en drottning i spetsen
för ett litet rike; det är hennes företrädesrätt
att lifva och försköna allt som där innefattas
— huset, möblerna, trädgården samt sitt eget
och sina undersåtars klädsel och utseende. Och
utanför detta ligger en annan plikt, nära för-
bunden med denna —• plikten att lifva och
försköna hvad som tillhör hennes mindre lyck-
ligt lottade medmänniskor, som allt för ofta
äro okunniga om själfva begreppet skönhet.
I detta stora departement för skönhetstjänsten
finna vi äfven särskilda privilegier och plikter
för de unga flickorna. Deras högsta intresse
är ju nära förbundet med allt som rör kvin-
nans höjande och utveckling, eftersom »flickan
är kvinnans moder».
I det följande hoppas jag kunna framställa
några reflexioner och vinkar till bådas hjälp.
Inom vår medelklass saknas allt för ofta en
viss förfining i smak och uppfattning såsom
motvikt till det praktiska sunda förnuft, hvaraf
vi berömma oss.
Allt eftersom kvinnans uppfostran blir mera
sund och gedigen, uppstå ibland farhågor för att
hon skall blifva allt för vetenskaplig, prosaisk och
emauciperad. Detta kommer aldrig att blifva
en verklig fara, så länge hon i sin skönhets-
känsla betraktar ett anförtrodt pund att förvalta
och ett medel till ökad vederkvickelse under
kampen för allvarliga lifsmål.
I några följande uppsatser ämna vi betrakta
vårt ämne: »Det skönas betydelse», från föl-
jande olika synpunkter:
Det sköna i naturen.
Det sköna i konsten.
Det sköna i litteraturen.
Det sköna i hemmen.
Personlig skönhet
Det sköna gentemot det fula.
–––- –––––-
Vid kaffet.
Amatörfotografier för Idun
af
Hugo Falk.
Botad.
f
a, käraste, vi skola väl till med hushållsräk-
ningarna dä,» sade vice häradshöfding Axel
och sköt den blott till hälften uppskurna
boken ifrån sig, torkade pincenezen och beredde
sig med en illa dold gäspning att fullgöra sin
plikt.
Man vet ej, hvarifrån han fått den fasliga
vanan eller rättare ovanan att vilja, som en rik-
tig revisor i ett fallfärdigt aktiebolag, granska
sin hustrus räkenskaper — säkert är emellertid
att han ansåg det som sin ovillkorliga skyldig-
het, och att han gjorde det med en grundlighet
och en klandersjuka, som voro odrägliga.
Ej för att han inte hyste det allra största för-
troende för sin lilla söta, förståndiga hustru —
det kom aldrig i fråga, och om något par i värl-
den lefde som turturdufvor, så var det just de
— men hur det är, så måste det finnas ett moln,
om än aldrig så litet, på den äktenskapliga him-
len, och i detta fallet var det revisionen af
räkenskaperna. Om han vetat, hvad ett kilo
smör kostat eller haft en svag aning om priset
på sjötungan, hade det gjort mindre, men nu
kände han mindre om dessa saker än om seder
och bruk bland invånarne på Mars eller nästa
års midsommarväder, och då är det nog bra
hårdt för en ung fru att höra anmärkningar både
på det ena och det andra, och det var också
därför, som det var med en liten trumpen min
hennes herre och man fick sig räkenskaperna
öfverlämnade till granskning.
Hon tänkte på, hur trefligt de kunde hafva
haft, och hur hon längtade att få höra slutet på
Daudets bok — men det var ej lönt att fundera
öfver, och därför drog hon sin stol intill bordet
och beredde sig att svara för sina synder under
den förflutna månaden.
Det gick tämligen en och en half sida. Men
så fingo de skarpa juristögonen syn på en gruf-
lig post: 11 kronor — och det bara för kött!
»älskade Lisen, det var då orimligt!»
»Lilla du, det var ju, då vi hade majorens hos
oss — vi voro ju rätt många till middagen och
godt kött är ej det billigaste.»
»Låt det vara,» sade han med sin djupaste
domareröst, »men säkert är, att vi måste iakt-
taga mera sparsamhet. Det här bär sig inte —
jag tror då alldeles visst, att det kan göras be.
tydliga besparingar, och vore bra tacksam, om
du ville gå mig till mötes. Nu fortsätta vi väl
med Daudet.»
Hvad brydde hon sig om den där dumma ro-
manen. Hon hoppades varmt, att Alphons måtte
få korgen af sin Criquette, som då verkligen var
den banalaste kvinna, hon någonsin hört talas
om. Och medan häradshöfding Axel med melo-
disk stämma bemödade sig att göra rättvisa åt
den store fransmannens deliciösa prosa, virkade
den unga frun på sin kudde, med mörka och
dystra hämndetankar i sitt lilla oskyldiga hufvud.
* &
:j:
Det var dagen därpå. Axel hade druckit sitt
té och ätit sin kotlett med god aptit och satt nu
på sitt ämbetsrum i sitt bästa lynne och rökte
tankfullt på sin morgoncigarr, medan han funde-
rade på ett s. k. »vattenmål» af hemsk och fa-
sansväckande natur.
Han hade just inte varit gift så länge, vår
lärde jurist, och därför var det ej underligt, om
han såg en krusig lugg och ett par klara, bruna
ögori genom den blå cigarröken, allt under det
han öfvade sitt juridiska skarpsinne på »oskift
fiskevatten» och »lägger man mjärde eller not i
annans fiskevatten» och jämförde med fiskeri-
stadgan och strafflagen ocb hade all möda ospard
för att få en stackars arrendätor dömd till det
högsta och grymmaste straff, lagen megifver.
Då knackade det på dörren, och in trädde en
vaktmästare med viktig min och byråkratiska
rynkor i pannan. Han lämnade ett par kort, och
glad öfver att få någon omväxling bad Axel ho
nom bedja herrarne stiga in. Och när vår hä-
radshöfding sedan kastade en blick på korten,
såg han till sin förvåning och glädje, att det var
ett par studiekamrater, som han ej sett på många
år, och det blef ett lif däruppe i det allvarsamma
ämbetsrummet. Det blef ingen ände på berät-
telser och anekdoter från Upsalatiden, och man
hörde i hvarje minut »kommer du ihåg och
»minns du», endast afbrutet af Axel, som på ett
ögonblick skulle telefonera till lilla frun om mid-
dagen.
»Pingeli ping. Är det du, Lisen? Ja, visst är
det jag. Jo, kära du, ett par gamlä kamrater
hafva helt apropos kommit till staden, och jag
tar dem med mig hem till middagen kl. 5. I all
enkelhet, sa’ du. Ja visst — sparsamhet och
trefnad kunna lätt sämjas. Kl 5, ja. Adjö, adjö.»
Så var det ett pratande och ett berättande och
den stackars arrendatorn och hans fiskevatten
fingo tills vidare vara i fred. Och klockan half
fem skildes de tre vännerna åt för att kläda sig
och träffas om en halftimme hos häradshöfdin-
gens.
Glad och belåten kom Axel hem och mötte
sin hustru, strålande och fager. Och strax före
fem kommo de ned för att tillsammans kasta en
sista blick på middagen. Axel blef helt förvånad,
när hans unga fru öppnade dörren till hans ar-
betsrum och där visade sin herre och man ett
dukadt middagsbord.
»Men hvarför i all världen?»
»Jo, vet du, jag tycker, att matsalen är väl
pretentiös för sådana här enkla tillställningar,
och då det ju bara var ett par gamla kamrater,
så —»
»Kamrater ja. Det förstås. Men kammarrådet
och expeditionschefen äro just hvad de äro, om
de också varit mina kamrater aldrig så mycket
— och så har du inga blommor på bordet, och
hvar är vår stora borduppsats — mammas pre-
sent — och Lisen, Lisen ursäkta mig, men är
det inte en gammal duk?»
»Jo, men kära Axel, duken är ju ren och du
vet, att tvätt och blommor, det kostar pengar
och vi böra vara så sparsamma.»
En blixt till misstanke genomfor hans hufvud.
»Hvad ger du oss till middagen, barn,» frågade
han oskyldigt.
»Ja, något kött det har jag då inte — det är
så förskräckligt dyrt, men stekta aborrar och
återstoden af den där puddingen, som du inte
tyckte om i går, och —»
»Nej, men älskade Lisen,» utbrast han nästan
gråtfärdig, »du gör vårt hus till ’—»
Pang —• nu ringde det och herrskapet måste
in i salongen för att göra les honneurs. Ung
Axel satt som på nålar, och han beundrade sin
hustru, som talade om Tolstois sista bok och
kronprinsessans hälsa lika lugnt, som om hon
haft den ståtligaste middag i stället för stekta
aborrar och — kronan på eländet — den för-
skräckliga puddingen sen gårdagen.
Men när de reglementerade fem minuterna gått
och gongongen rullade i tamburen, lade hon med
ett gladt leende sin hand på expeditionschefens
arm och gick mot de uppslagna matsalsdörrarna.
Med nedslagna ögon och darrande knän följde
Axel efter med kammarrådet, och höll nästan
på att skrika till af glädje och häpnad, då han
såg sig vara inne i sin egen trefliga, ombonade
matsal, med tennstopen och porslinet kring väg-
garne och middagsbordet med ljus och silfver
och blommor midt på golfvet —- så inbjudande
som ett middagsbord någonsin varit.
»Men söta Lisen —»
»Sch — sch — sköt om dina gäster,» och han
började så småningom begripa, medan han lade
en delikat rökt laxskifva på sin smörgås.
Han drog Lisen med sig in i fönstersmygen.
»Få vi så’na där — aborrar?»
»Aborrar,» svarade hon och spärrade förvånad
upp sina vackra, bruna ögon, »jag har helge-
flundra.»
»Ah,» sade han med en lättnadens suck, »och
den där afskyvärda puddingen?»
»Det tror jag ej finns någon, men vi ha and-
ungar och kronärtskockor och gåslefver och —»
Han tillslöt hennes mun med en kyss — trots
de främmande — och så sade hau:
»Tack för läxan, Lisen, jag skall inte lägga
mig i dina hushållsräkningar vidare.»
Och det löftet höll han.
–––- *–––-
Up notisboken.
Kronprinsessan afreste i tisdags afton med
ordinarie snälltåget till Malmö för att öfver Kö-
penhamn fortsätta till Baden och därifrån till
Italien. Kronprinsen skulle möta sin gemål i Kö-
penhamn för att vara henne följaktig till Baden.
Hennes k. höghet åtföljes dessutom på sin resa
af hofmarskalken Lilliehöök och hoffröken Wei-
denhielm.
Dödsfall. Den 14 dennes afled, efter en längre
tids sjuklighet, fröken Jakobina Charlotta Lovisa
Augusta Ehrensvärd å sin egendom Munkemöllan,
i en ålder af 57 år.
Den aflidna, hvars vinnande väsen och mot
underlydande eller behöfvande, minst sagdt, stor-
artade och uppoffrande hjälpsamhet och omtanke
voro allmänt bekanta, efterlämnar ett stort tomrum
på välgörenhetens fält, hvilket svårligen kan fyl-
las. Mången .tacksamhetens och saknadens tår
skall därför, säger Ystads-P:n, komma att fällas
vid den bortgångna ädla kvinnans bår.
Fröken Augusta Ehrensvärd var född 1838 och
dotter af öfversten grefve Gustaf Carl Albert
August Ehrensvärd och hans maka i andra gif-
tet, friherrinnan Hedvig Eleonora Liljencrantz, i
hennes andra gifte ; hon var halfsyster till ättens
hufvudman, grefve Albert Ehrensvärd å Tosterup.
Sedan flera år lidande af en ytterst smärtsam,
obotlig sjukdom, som det sista året band henne
vid sängen, kom för henne döden såsom en länge
efterlängtad befriare. Svårast var för henne in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
