Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 1 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1895
346
Förakta ej något, och räkna för nog,
Hvad ödet gaf!
Den ringaste gren kan dig tjäna i skog
Till vandringsstaf!
C. F. Dahlgren.
talade henne, det var studiet, undersökningen
af lifvets och dödens trådar, som lockade hen-
nes vetgirighet.
1 sex månader stannade hon på sjukhuset
i Göteborg, hvarefter hon flyttade till Sabbats-
berg, där hon genomgick kursen för Köda kor-
set. Af sin månadspenning som sköterska
gjorde hon sina första besparingar, och sedan
dess har hon fortsatt att lägga af ett mynt
för dagar utan arbete. Som dessa hitintills
icke kommit, har hon af dessa besparingar kun-
nat bekosta sina långa resor.
Efter att i Stockholm någon tid ha ägnat
sig åt enskild sjukvård fick fröken Lindholm
förordnande som föreståndarinna på sjukhus i
Norrland och i Hjortkvarn, Nerikesbo.
Detta arbete var dock som sagdt icke hen-
nes, och efter trenne år lämnade hon icke en-
dast sjukhuset, utan också fäderneslandet och
reste 1890 till London, där en hennes syster är
diakonissa inom Mildmay.
Genom en vän och gynnare fick Frida an-
ställning vid Jubilee Association, bildad genom
gåfvor, skänkta till drottning Viktoria vid hen-
nes 50-års-jubileum. Sällskapets ändamål är
att besöka fattiga och sjuka i London. En-
dast fint bildade och skickliga sköterskor äro
där anställda. De kallas »Qweens Nurse» och
bo 6 à 8 tillsammans i bekvämt inredda hus,
vanligtvis ej långt från deras distrikt.
Sköterskorna skola skaffa de arbetslösa sys-
selsättning, skicka barnen till för dem inrät-
tade badanstalter, de sjuka, som kunna trans-
porteras, till sjukhus, eller anställa hos dem,
som måste vårdas hemma, pålitliga tjänarinnor,
hvilka dock af den kvinnliga sjuksköterskan öf-
vervakas.
Äfven här visade det sig, att Frida hade
större fallenhet för läkarens än sjuksköterskans
kallelse, och styrelsen för Zenana-missionen er-
bjöd henne därför att på dess bekostnad ut-
bildas till läkare, om hon ville förbinda sig
att taga anställning i missionens tjänst.
Hennes starkt utvecklade själfständighet och
hederskänsla bjödohenne dock att afslå anbudet.
»Hon ville,» sade hon mig, »icke ha på sitt
samvete att ha iklädt sig plikter, som hon
kanske inte skulle kunna fylla.»
1 stället lämnade hon England och röste
1892 öfver till Amerika. Genom en läkare
fick hon snart en massagepatient, och med
massage, gymnastik och undervisning i tyska
och franska språken har fröken Lindholm i
tre år uppehållit sig i Chicago och där stu-
derat medicin.
Flere ämnen hade hon på detta område af-
slutat och hade tjänstgjort på polikliniken, hen-
nes fullständiga examen var ej så aflägsen, och
redan börjar hon att i bref till hemmet tala
om sina framtidsplaner som praktiserande lä-
kare, då hon helt plötsligt öfverger läkare-
konsten och sätter sig ner bland lärjungarna
i Modyinstitutet, ett slags teologiskt seminarium,
samt tillbringar sina kvällar och söndagar med
modermöten och andra förberedelser till mis-
sionsarbetet.
På min fråga, hvarför hon slog om, svarade
hon endast, att hennes missionsintresse varit
vaket redan i England, och att det sedan al-
drig riktigt slumrat in, att hon ansåge Zenana-
missionen vara engelskornas arbetsfält, och att
Kina är det land, som för närvarande tyc-
kes vara bäst förberedt att mottaga kristen-
domen.
Hon berättade sedan om arbetet vid insti-
tutet och studentlifvet i allmänhet.
Amerikanarna älska bekvämlighet. Studentskor-
na läsa vanligen liggande på mjuka divaner i
bekväma hvilstolar eller ännu hellre på sina
sängar, och samma ställning intaga de, när de
komma tillsammans och språka.
Sällskapslifvet är godt och ogeneradt, och de
muntra flickorna glömma där all pluggning och
uppträda där i moderna, färgrika dräkter.
Ett kotteri studentskor tillfrågades af några
manliga kamrater, om de ej hade lust att inac-
kordera sig på samma ställe. I det utsedda pen-
sionatet bodde före dem en stackars sjuk flicka,
ständigt bunden vid sängen. Studentskorna blefvo
mycket goda emot henne, hjälpte henne turvis
att kläda sig, ordnade hennes bädd och rum,
m. m. och tillsade, när sällskapstimman kom,
sina manliga kamrater att bära ner sängen i säll-
skapsrummet. Men ej nog därmed, när de skulle
hälsa på kamrater, boende vid någon station i
närheten, buro de unge männen sängen genom
Chicagos gator bort till järnvägen, och så ilade
den nyss innestängda sjuklingen, liggande på sin
bädd, ut åt landet.
»Professorerna,» så berättade fröken Lindholm,
»föreläsa öfver ett ämne inom sitt fack så länge,
tills de se, att vi blifvit så intresserade, att vi
ej komma att sky någon möda för att få reda
på alla tillgängliga källor. Då sluta de och slå
m på något nytt. Men sedan kan man ej vara
säker på, att ej den lärare, hvars föreläsningar
man följer, går tillbaka till det afslutade och be-
gär, att någon af studenterna, utan ett ögonblicks
betänkande, skall hålla ett litet föredrag öfver
ämnet. Han måste därför alltid vara förberedd
att kunna fatta sig kort och koncist, ty går nå-
gon utanför ämnet, blir han vänligen påmind
om, att tiden är dyrbar och tillhör alla, och upp-
träder han oförberedd och trasslar in sig, blir
han utskrattad.»
I åtskilliga brancher äro de kvinnliga studen-
terna talrikare än de manliga, hvilka bemöta de
förra med vördnad.
Ofta när »recitationerna» gå trögt, säger pro-
fessorn: »Det här kan ingen stå ut med, jag
måste vända mig till damerna för att få lif i
spelet.» Detta lyckas vanligen, ty kvinnorna gå
ej upp oförberedda.
Mellan professorerna och studenterna råder i
allmänhet ett mycket godt förhållande, och dock
blifva på studenternas fester lärarne lika mycket
föremål för skämt som kamraterna.
Äro någon gång studenterna missnöjda med
sin lärare, har han gjort sig skyldig till häftig-
het, gnatighet, partiskhet eller glömt artighetens
fordringar, anmäles detta för högskolans president,
och äro klagomålen befogade, får läraren tillsä-
gelse att ändra uppförande eller ^att lämna sin
lärareplats. Vanligen söker han då upp sina an-
klagare. Det kommer till ömsesidiga förklaringar,
och det goda förhållandet återställes.
I Amerika är kanske mer än annorstädes
tid penningar. Studenterna arbeta därför från
morgon till kväll beundransvärdt flitigt. Det
händer också sällan, att en student ligger
längre vid universitetet, än han nödvändigt be-
behöfver för att taga sin examen.
Fröken Lindholm har också så väl användt
sin tid, att då hon nu omkring den 15 no-
vember kommer till sin station Shanghay, har
hon där i missionens tjänst åtagit sig att tjänst-
göra antingen på polikliniken eller som före-
ståndarinna vid en högre flickskola eller i den
kristna pressens tjänst.
Endast några veckor fick hon denna gång
tillbringa i Sverige. Och fastän hennes väg
nu går åt österled och hon fortfarande står i
innerlig förbindelse med det moderna väster-
landet, hindrar detta likväl icke, att hon söker
nya anknytningspunkter i norden.
Fröken Lindholm har för den skull begärt
att ofta få underrättelse om den religiösa och
samhälleliga utveckligen här hemma. I gengäld
vill hon meddela oss drag ur lifvet i Kina
och Amerika.
Amanda Leffler.
–––-*––-—
Höstkoåll.
JItin boning är stängd för natten,
på bordet tänder jag ljus,
från mörka skogar och vatten
förnimmer fag höstens sus.
Där ute hviskas om döden
och om förgängelsens tid,
och hemsk lyser aftonglöden —
den syntes mig förr så blid.
Jag tycker det tisslar och tasslar
i trädgårdens hundra snår —
det är väl ett blad, som prasslar,
när vinden öfver det går.
.Ku bultade det på porten —
hvem kan det väl vara, hvem?
Jag känner ingen på orten,
som söker så sent mitt hem.
Ku uppför trappan det smyger —
min Gud, hvad jag darrar dål —
min puls liksom sporrad flyger,
jag hjärtat kan höra slå.
Kej, ingen! Så stilla brinna
som förr mina båda ljus —
ett luftdrag ej syns dem hinna,
och tyst är allt i mitt hus.
Och dock kan jag ej förjaga
den skarpa känsel jag har,
att under träden, som klaga,
en främmande man står kvar.
Kär rätta stunden har slagit,
han öfver min tröskel går —
min trädgårds blomster han tagit,
mig själf då till döds han slår.
Daniel Fallström.
–––- *–––- -
Barn oeh mörkrädsla.
■
örkrädsla tillhör de företeelser inom
barnalifvet, hvilka icke äro med ve-
derbörligt allvar beaktade och motarbetade.
Den anses snart sagdt såsom något natur-
ligt höra till en viss ålder. Men den borde
icke höra till någon ålder alls, ty för det
första är den ju i och för sig något för
den förnuftiga människan nedsättande, och
för det andra kan den innebära verkliga
faror för det intellektuella lifvet.
Det är ett märkligt förhållande, att tre-
åringen helt trygg går genom ett mörkt
rum, som åttaåringen knappt törs passera
utan sällskap, liksom ock att landsbygdens
barn mindre än stadens lida af s. k. mörk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
