Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 1 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 347
rädsla. Båda dessa omständigheter hänvisa
tydligt till dess vanligaste orsak: skrämsel.
Landsbygdens barn lefva mera fredade för
fantasihetsande inflytelser — treåringens
sinnesfrid har ännn ej grumlats af några
osunda idéförbindelser.
Till och med i de hem, där barnet åt-
njuter en allsidig omvårdnad, tränger nå-
gon gång till dess öra talet om »busen»
och »sotarn». Det sker exempelvis genom
tjänstefolket eller obetänksamma äldre sy-
skon, som med ett skrämskott söka ge
kraft åt en tillsägelse eller ett förbud. O-
gräsfröet är därmed utsådt i barnets själ:
den lilla förut orädde hjälten smyger klen-
modigt hängande i mammas klädning ge-
nom det mörka rummet, där han förut hu-
serade ensam i lycklig okunnighet om »bu-
sar» och »spöken».
Det första och sista och enklaste medlet
till förekommande af mörkrädsla hos barn
är ju alltså: skräm dem aldrig med något
diktadt ondt, af hvad slag det vara månde!
Det låter ju så enkelt — att »ett barn
kan begripa det», men huru ofta brytes ej
mot denna själfklara regel, utan att man
alls tänker därpå! Det torde vara få fa-
miljer, där icke någon liten intressant spök-
eller gengångarehistoria rätt som det ar
går af stapeln vid det förtroliga aftonsam-
kvämet kring brasan eller runda bordet.
Det är ett gammalt minne, kanske en släkt-
tradition, som tages fram af någon bland
de äldre ■— historien är ju också afsedd
för de vuxna och för dem naturligtvis fullt
oskadlig, den är meddelad under reserva-
tion och tros på allvar af ingen bland »de
stora» — men rundtomkring ha funnits
»små grytor med öron», på dem har man
icke tänkt! De små hafva med begärlighet
slukat historien och rysa nu mer än nå-
gonsin för att gå genom mörka kammaren
af fruktan att — måhända möta den där
»vålnaden».
Där nu mörkrädslan en gång vunnit in-
steg i ett barnasinne, blir frågan, huru
man på lämpligt sätt bör stäfja den. Där-
vid erbjuda sig naturligtvis lika många olika
sätt, som det finns olika individuella an-
läggningar, men några vinkar, som kunna
gälla för mera allmänna fall, äro ju ej ur
vägen.
I ett vindskontor har t. ex. förvarats ett
lik, och detta ställe skys till och med af
den mognare ungdomen, ja, af många bland
de äldre. Sådant är ju ett löjligt nonsens !
Visserligen, men saken har, då den berör
barnen, sina ganska allvarliga sidor. En
nioåring befalles att gå upp på vinden och
hämta något. Barnet ser förskrämdt på
mamma och hviskar något om »törs inte»
Riktigast handlar nu mamma, om hon
härvid säger: »Jag skall följa med dig,
vill du då gå?» Barnet svarar säkerligen
ett krytt ja och får vid moderns sida öf-
vertyga sig om, att besöket alls icke inne-
bar något farligt, eller att den där färden
kunde företagas, utan att man erfor någon
rädsla. Det sista är just knuten : man vet
nog, att »liket» inte kommer att göra en
något för när, men man är på förhand så
fasligt rädd, att man däruppe i vinden
skall blifva —• så fasligt rädd! Sedan en
sådan skräckföreställning genom vänliga af-
ledningsförsök från de äldres sida efterhand
lyckligen öfvervunnits, går den lilla slutli-
gen utan fruktan ensam.
Ett brutalt tvång hade sannolikt blott
medfört, att barnet visserligen kanske lydt,
men att tillika dess mörkrädsla så att säga
ytterligare uppodlats genom den själsångest,
hvari det onödigtvis försatts. Man bör und-
vika att sätta barnets nerver på slika
prof. Det är just denna omständighet, be-
träffande hvilken eljes förståndiga männi-
skor så ofta fara vilse : de mena, att ban-
nets mod genom vissa prof härdas, då i
själfva verket det är rädslan, som alltjämt
uppdrifves högre från den ena gången till
den andra vid minnet af det näst föregå-
ende tillfällets förskräckelse.
Härifrån ledas vi helt naturligt in på en
annan sida af saken. Då någon af våra
småttingar flämtande berättar, att han såg
ett hvitt spöke röra sig i en buske på den
skumma gården, skola vi taga honom vid
handen, lugnt spatsera till busken och öf-
verbevisa honom om, att »spöket» var en
vid torkningen kvarglömd — näsduk, som
fastnat i busken och fläktade för vinden.
Aldrig bör man försumma ett lätt tillgäng-
ligt tillfälle att reducera det mystiska till
dess rätta dimensioner. När flickan blek och
uppskrämd kommer inrusande och förtäljer,
att någon ryckte henne i kjolen därute i
den mörka korridoren, bör man medels
lampa och en smula letande sprida ljus i
saken, så att den lilla klarligen begriper,
att hvad som tog i kjolen var ingenting
annat än den där stygga — spiken, som
sitter bredvid panelen. Då upplöser sig
hela »rysligheten» uti en munterhet, som
är synnerligen välgörande för det personli-
ga modet, då det framdeles sättes på nya
prof.
Att göra sig besvär med dylika »afslö-
janden» torde icke vara någon vidare all-
män sed ens bland de bästa föräldrar och
målsmän. Och därför få barnen efter några
likgiltigt lugnande fraser om »sjåperi» och
»inbillningsfoster» kvarlefva i den tron,
att —- det ändå var något spökaktigt otyg,
de varit utsatta för i mörkret.
Till kapitlet om mörkrädsla hör något,
som hos barn är ganska vanligt och som
kallas »nattskräck». Här om någonsin
böra tvångets hårdhandskar begagnas spar-
samt, såvida man vill undvika att ge fart
åt en viss sjuklighet i barnets temperament.
Det händer, sedan man lagt sig, att nå-
gon af de minderåriga med påfallande ängs-
lan ber föräldrarne, att ljuset ej skall släc-
kas. Men pappa tror tilläfventyrs, att det
där är bara barnsligt själfsvåld. Och där-
för skall ljuset släckas. Historien upprepas
kväll efter kväll, med ökad ängslan å ena
sidan och ökad bestämdhet å den andra.
Den lille är till sist kufvad, men har
ingalunda, såsom pappa menar, vänjt sig
vid saken i godo, han har tvärtom vid
minnet af föregående kvälls hjärtängslan
till den nästa uppjäktat sin rädsla ännu
högre: det är en fortgående själfsuggestion,
under hvilken hans nervsystem kan taga
skada.
Det vore riktigare att låta lampan lysa
och under tiden vänligt småspråka med
barnet om hvad lappri som helst, ända till
dess ögonlock börja sluta sig — det drö-
jer vanligen ej länge! — då släckes lam-
pan. Experimentet upprepas tålmodigt från
kväll till kväll, lampan släckes allt tidigare,
och småningom vänjer sig barnet vid, att
den släckes strax, sedan man kommit till
kojs. Hela konsten består i att varsamt
leda bort barnets tanke från den sinnes-
ängslan, det plägat erfara i mörkret och
tystnaden.
Dessa sjuklighetsföreteelser inom barnets
själslif, hvilka kunna sammanfattas under
det gemensamma namnet mörkrädsla, af-
färdas tyvärr vanligen med likgiltighet eller
medlidsamt gyckel. -— »Det där går väl
öfver med tiden,» räsonnerar man. Det gör
väl så i de flesta fall, men i många läm-
nar det efter sig ödesdigra följder för hela
lifvet. Man borde komma ihåg sagan om
lindormen, som slutligen bief en drake!
Det är konstateradt, att barndomsintryc-
ken. vidmakthålla sig med den största seg-
het. Detta är framför allt fallet med in-
tryck af skrämsel och därmed jämförliga
sinnesretelser. De kunna vara frön till en
själssjuklighet, som, länge dold till och
med för den därmed behäftade, långsamt
utvecklar sig och framdeles uppenbarar sig
under formen af en i våra dagar rätt van-
lig sjukdomsföreteelse, kallad neurasteni.
Den yppar sig i fixa idéer, monomanier,
fruktan att vistas högt öfver marken, gå
öfver öppna platser eller dväljas ensam i
ett rum o. s. v. Den lidande, som i öf-
rigt ännu är fullt normal, fattar själf icke
dessa sinnesrubbningar, han söker med för-
nuftsräsonnemang bekämpa dem, men van-
ligen blir det onda herre öfver honom, och
snart kan han icke längre räknas bland de
klokas antal.
Det finns personer i denna olyckliga ställ-
ning, om hvilka det gjorts fullt bevisande
iakttagelser, att denna lömskt framsmygan-
de sinnessjuklighet härledt sig från sådana
tämligen förbisedda sinnesintryck och sin-
nesskakningar i barndomen, hvarom ofvan
nämnts.
En ännu ung man, som framlefvat ett
jämförelsevis lyckligt och lugnt lif, började
plötsligt erfara en tilltagande nervositet.
Det onda växte, vid mörkrets inbrott erfor
han en oförklarlig ångest, och i all synner-
het stegrades denna känsla till sin höjd-
punkt, när han befann sig ensam, äfven
om det var på ljusa dagen. Fullkomligt
klok i öfrigt, kände han sig nästan vett-
skrämd, då han en gång råkade bli allena
instängd i ett rum. Då sköt som en blixt
ett barndomsminne fram för hans medve-
tande. Som barn hade han ofta blifvit
skrämd och kommit att höra till de »mörk-
rädda». Däraf alstrades under uppväxtåren
en stark nervretlighet, som bland annat
yttrade sig i rädsla för ensamheten. Vid
ett tillfälle af misstag instängd, hade han
i sin ångest hoppat ut genom fönstret, dock
utan att vidare skada sig. Situationen var
densamma nu. som då! Det var samma
ångestförnimmelse, som med samma ma-
nande drift att taga vägen genom fönstret
nu vid mognare ålder upprepade sig ! Sam-
bandet mellan förr och nu var här alldeles
obestridligt. Han insåg det själf, men för-
mådde aldrig riktigt bortarbeta sin skräck
för något, som blott fanns i hans fantasi
— om ens där.
Så kan ett själssjukdomsfrö i tyst-
het gro och först många år efteråt spira
upp i olycksalig utveckling. Det är in-
genting märkvärdigare än den långsam-
ma, dolda utvecklingen af ett tidigt grund-
lagdt fysiskt ondt. Och exemplen på sin-
nessjukdomar med ofvan angifvet ursprung
äro ganska många, därom vittna hospitals-
annalerna.
Med orätt har sagolitteraturen af mån-
gen påbördats skulden till spök- och mörk-
rädslan hos barn. Sådana sagor som An-
dersens, bröderna Grimms och Asbjörnsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
