Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 8 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 IDUN 1895
Gör allt det goda du kan, med alla medel du kan, på alla sätt du kan, på alla platser du kan,
på alla tider du kan, för alla människor du kan, så länge du någonsin kan.
John Wesley.
Skydda vår ungdom!
Till Sveriges kvinnor
af
Hanna Kamke.
S
ur dådkraftig och stark ungdomen än
tycks vara, så är den dock vek och
mottaglig, för alla intryck, såväl goda som
onda. Därför höfves det den vuxne att
hålla sin skyddande hand öfver denna ung-
dom, bäraren af vårt lands framtid, att den
ej fördärfvas redan i sin knopp och hindras
att nå full, harmonisk utveckling.
Mången kanske menar, att man åt föräl-
drar och uppfostrare bör öfverlämna värf-
vet att bevara den uppväxande ungdomen
för dåliga intryck, och att den utomstående
intet har med saken att göra. Denna tanke
innebär ju en viss sanning, men det är
också sant, att samhället i sin helhet bär
ansvar för de unga. Och det är därför vi
här vädja till Sveriges kvinnor, att de må
söka skydda den uppväxande och den vux-
na ungdomen mot en fara och ett ondt,
som hota att undergräfva allt, hvad godt
och ädelt är.
Yi syfta här på de fördärfbringande nöjen,
som i form af varietéer hålla på att öfver-
svämma landet —och i all synnerhet hufvud-
staden. Det fanns en tid, och den är ej
långt aflägsen, då en ärbar kvinna aldrig
med sin fot besökte en dylik lokal. Men
tidsandan har blifvit en annan, ja, själfva
jämlikhetsidéerna ha medverkat till att hos
mången kvinna utplåna hennes medfödda
skygghet att komma i beröring med hvad
orent är, och hon kan nu, utan att rygga
tillbaka, i sällskap med man och barn, med
fästman och broder, åse prestationer och
åhöra ord, som förr skulle drifvit henne på
flykten.
Mången har kanske en gång blifvit med-
dragen utan en aning om den verkliga inne-
börden i dessa så kallade nöjen, men den,
som har aktning för sig själf, kan inte gär-
na för andra gången låta locka sig att som
åskådare uppmuntra sådan slags konst.
Måhända den ena eller den andra kvin-
nan tycker, att det, som det här gäller, är
ett helt oskyldigt tidsfördrif, eller ock att
hon — eftersom dem renom allt är rent
— för sin egen del ej kan ta ringaste
skada af den konstnjutning, som bjudes i
varitésalongen, fastän hon erkänner, att den
ej är god. Detta är ju också möjligt. Men
från en annan sida sedt, ha vi inte alla,
och i synnerhet den bildade klassens kvin-
nor, ett visst ansvar och en uppgift att
höja och förädla smaken? Om nu kvin-
norna ej med afsky vända sig bort från
det låga, det orena, som drar hågen nedåt,
utan låta vanan småningom förslöa den
fina känsla för god sed, som ligger djupt
rotad i kvinnonaturen, då kunna de ej
längre verka för denna nu nämnda uppgift.
Ju högre samhällsställning en kvinna intar, ju
högre bildning hon gör anspråk på, dess
större ansvar och dess större förpliktelse
har hon ock att med urskillning välja t. o.
m. sina nöjen. Hon bör ej glömma, att ju
högre upp hon står, dess mera är hon ut-
satt för världens blickar, och dess flere
tillfällen har hon också att bli till en för-
argelse för de unga, de omogna.
Skall en ändring till det bättre kunna
åstadkommas, så bör kvinnan i allmänhet
och den bildade i synnerhet konsekvent
vägra att besöka varietélokaler, äfven om
dessa vore de finaste i sitt slag. Och gäl-
ler detta om kvinnan i allmänhet, så gäl-
ler det naturligtvis i ännu högre grad om
mödrarna. Hur kan väl en moder vilja
föra sina unga barn ut till nöjen, som hos
dem måste kväfva hågen för ädlare tids-
fördrif samt, hvad värre är, besudla deras
känsla och fantasi? Och äfven om en mo-
der af det ena eller andra skälet ej skulle
taga med sina mer eller mindre vuxna barn,
hur kan hon väl i egenskap just af moder
vilja gifva detta föredöme åt så mycken
annan ungdom, som, fastän hon ej direkt
bä.r ansvar för denna, dock tar intryck af
hennes handlingar.
Låten alltså kärleken till edra egna barn,
I mödrar, kärleken till Sveriges ungdom, I
kvinnor, drifva eder att hvar i sin stad ge-
nom exemplets makt kämpa mot detta on-
da. Gören det dels genom att undvika
hvarje beröring med detsamma, dels ge-
nom att uppmuntra verklig, ädel konst, så-
dan den möter oss t. ex. på den lyriska
och dramatiska scenen, därest ej också den-
na skattar åt tidens förskämda smak.
–––- *––––
Drottning Eufemia*.
väldig spisels sprakande gren
Kringfrustugan spreds ettfiamrödt sken,
Som lekte på styf tapet.
Då lefde bilden i silkesvåd,
Då sprutto ådror bak purpurtråd,
Man såg huru jungfrun grät,
Hur draken buktade fjällig stjärt,
Hur Göran reste sig, hög och smärt,
Hur silfoerlansen sig sänkte
Och odjurets hufoud slet..
Men alla tjänande tärnor små,
Som tysta sutto på bolstrar blå,
Bemärkte ej våfoens prakt.
Ty drottningen läste, mild och klok,
Med smältande röst ur pårmebok
En sågen från fjärran trakt,
Om riddar Flores och Blanse-flor
Och hjärtats strider i lifoets vår,
Om kärlekens ömma trängtan
Och ondskans grufliga makt.
De tärnor lyssna — i denna stund
De sågo en purpurblommande lund,
* Under början af 1300-talet lät drottning Eufe-
mia från franska och tyska öfversätta några rim-
made riddarromaner, för att därmed fägna sin
måg, härtig Erik, Magnus Ladulås’ son.
De sågo en vidgad sol. ..
Men dikter verka som eldigt vin,
Snart svärma infall likt yra bin
Kring gyllene drottningstol:
»Hvad lifoet år skönt, år skiftfullt rikt,
Hvem kunde vål ana, drömma slikt. . .
Hår satt man i buren fången
Och drömde om snön i fjol.»
Eufemia log och tillslöt blid
Sin sirade bok. I hårdvärfstid
Hon älskade tankens lek.
Blott för att leda kung Eriks sinn’
På diktens lockande stigar in
Hon låtit från munart vek
Den sägnen flytta till tungomål
Med kraft af klippa och klang af stål.
Ett stordåd var det förvisso
I dagar af våld och svek.
Men klart förstod hon i samma stund,
Att dikten bör fri kring jorderund
Till tusendes hjärtan gå.
Den bör ej, vålskrudad, dväljas blott
I klostercell eller riddarslott.
Nej, ut i det friska blå,
Till lundar och dalar och hyddor
Och småfolk måste den nål
Anna Knutson.
–––- *––––-
”Gull-Gull.”
Skiss af Ludvig Ganghofer. Öfvers. för Idun.
if ftermiddagssolens rosiga ljus fyllde det
y1 trefiiga rummet. Vid det dukade bordet,
som stod midt i rummet under hänglam-
pan och nu var prydt med den glänsande
kaffeservisen, satt den unga frun i huset
i sällskap med en väninna. De båda da-
merna hade mycket att språka om, om sina
bekymmer med tjänstfolket, om de nya
vintertoaletterna, om förlofningar, fester och
dödsfall inom deras bekantskapskrets, och
de läto så oförtrutet tungorna gå, att man
endast då och då från gatan förnam det
dämpade bullret af något förbifarande åk-
don. Till och med kanariefågeln, som emel-
lanåt lät höra sig, hade all möda att med
sin gälla sång öfverrösta de båda stäm-
morna. Och när det lyckades honom, för-
manade honom den unga frun med miss-
nöjd ton till tystnad.
»En outhärdlig skrikhals I Man hör ju
knappt sina egna ord ...»
Efter ett sådant utbrott förstummades
fågeln och blickade med förvånade små
ögon oroligt omkring sig, syntes emellertid
ganska snart låta trösta sig af den späda
röst, som mellan burens galler ömt och
sakta jollrade till honom: »Gull-Gull! Min
söta, söta Gull-Gull!»
I det lilla fönsterutsprånget, som solen
genomväfde med glimmande strålar, stod
den af fina trådar flätade buren på sybor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
