Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 8 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8y5 I DU N 355
det. Framför densamma, i en väldig rör-
fåtölj, dåsade med uppdragna fötter en
ungefär sexårig flicka. Det var en spenslig
liten figur med bräckliga lemmar och ett
nästan sjukligt utseende. Bruna lockar om-
skyggade det fina ansiktet, beständiga ryck-
ningar och darrningar kommo och gingo kring
den lilla munnens smala läppar och de tunna
näsvingarna, och ur de stora, fuktigt glän-
sande ögonen talade ett brådmoget förstånd,
en känslig barnasjäl. Barnet hade lagt sina
magra armar om buren, det lilla hufvudet
låg lutadt åt sidan mot skuldran, och med
varma, ömma blickar betraktade hon den
lilla fågeln, som hastigt hoppade mellan pin-
narne och putsade de små vingarne, hvilkas
gula fjädrar glänste som guld i solen. Och
åter och åter jollrade den lilla med spet-
sade läppar: »Gull-Gull! Min söta, söta
Gull-Gull! »
»Mimmi!» ljöd moderns röst från bordet.
»Låt då en gång fågeln vara i fred!»
Förskräckt spratt barnet upp och stam-
made med skygg stämma: »Men . . . mamma,
jag gör ju honom ingenting.»
»Ja, det vet jag väl, att du inte gör
honom någonting!» svarade modern, halft
på allvar, halft på skämt. »Jag tänker, du
då hellre skulle vilja göra mig någonting ! »
De båda damerna skrattade och fortsatte
att prata. Men öfver barnets ansikte, som
sjunkit tillbaka i hvilstolen, låg ett uttryck
af häftig förskräckelse. Med ångestfulla
ögon blickade hon bort till modern, och om
hon äfven då och då med en skygg, för-
stulen blick smekte den hoppande, sakta
kvittrande lilla fågeln, så gledo de fuktiga,
förskrämda barnaögonen dock alltjämt åter
bort till bordet och stirrade på modern som
på en stor, obegriplig gåta. Och därunder
ryckte och fingrade de darrande händerna
oaflåtligt i kanten på den virkade duken,
som låg bredd .öfver sybordet.
Nu hörde man klockan från tamburen;
modern sprang upp, hennes väninna reste
sig, och äfven Mimmi gjorde en rörelse,
som ville hon lämna stolen. Men det jub-
lande utrop, med hvilket modern hälsade
sin »lille prins», som på ammans arm visade
sig i dörren, måtte ha ändrat Mimmis af-
sikt; med allvarsamt ansikte pressade hon
sig tillbaka i stolen, drog de små axlarna
i höjden och började bita på sina naglar,
utan att släppa blicken från modern, som
med öfversvallande ömhet kysste och smekte
sin lille pojke. Och för hvarje kyss, för
hvarje smeknamn och ömt ord, som ljöd
från bordet till fönstersmygen, blef rodna-
den på Mimmis kinder allt djupare och
varmare, det trånande uttrycket i hennes
vidöppna ögon allt girigare. Till sist gled
hon ned från stolen, kom tveksamt smy-
gande till moderns sida, omfattade hennes
arm med båda sina små händer och hviskade:
»Mamma! »
»Låt mig vara!» Och modern sköt med
armbågen barnet åt sidan. »Gå du till din
Gull-Gull!»
Tårarne stego upp i Mimmis ögon, läp-
parne öppnade sig, och hon höjde långsamt
handen till halsen, som kände hon en plöts-
lig smärta i strupen. Så stod hon ännu
en stund, medan hennes lille bror blef be-
undrad, smekt och klemad af de båda fru-
arna; så vände hon sig bort, smög till
fönsternischen, kröp upp i stolen, lade åter
de smala armarna om buren och lät huf-
vudet sjunka mot skuldran, med ansiktet
vändt mot fönstret för att dölja tårarne,
som från ögonen sköljde ned öfver de heta
kinderna. Och liksom om fågeln förstode
sin lilla väninnas bekymmer, kom han ned-
hoppande efter pinnarne, tryckte sig intill
burens gallertrådar, vred forskande fram
och åter på det lilla hufvudet och pickade
med näbben mot barnets skälfvande läppar.
Då stannade Mimmis tårar, hennes ögon
lyste upp, än närmare pressade hon sitt
ansikte mot burens trådar, och hennes läp-
par rörde sig ljudlöst. . . hon sade det ej . . .
hon bara tänkte, hvad hon ville säga: »Gull-
Gull! Min snälla, älskade Gull-Gull!» Och
»Gull-Gull» hoppade och fladdrade, kvitt-
rade en liten stump efter den andra, och
så svingade han sig öfverst upp i buren
i den sväfvande ringen och gungade sig
med hängande kropp, som hade han lärt
akrobatik af en papegoja.
Mimmi klappade i händerna af fröjd och
jublade: »Mamma, se bara hvad »Gull-
Gull» kan göra ...»
»Nej, nu är jag utledsen på allt bråket
med fågeln,» bannade modern, hvilken af
Mimmis jubel just blef afbruten i en drastisk
skildring öfver amman och hennes tyran-
niska anspråk. »Antingen går du ut ur
rummet, eller jag flyttar ut buren.»
»Ack, jag ber,» inföll väninnan medlande,
»låt barnet hållas med sin oskyldiga lek.»
»Så oskyldig är den leken ändå inte!
Jag för min del tycker inte längre om den...
denna öfverdrifna ömhet för ett djur! Bar-
net håller ju mer af den dumma fågeln än
af mig.»
Det var icke skämt längre ; ur dessa ord
ljöd verklig harm, nästan svartsjuka. Denna
ton skar in i barnets själ, och åter syntes
i hennes ögon samma stela, förskrämda,
nästan förfärade blick. Utan en rörelse satt
hon en lång stund och stirrade framför
sig i luften. Och så löste sig plötsligt
hvad som tryckte barnahjärtat, hvad som
stormade och hvirfiade i det lilla hufvudet,
i häftigt strömmande gråt.
»Men Mimmi då!» for mamma ut. »Hvad
kommer åt dig? Hvarför gråter du? Du
vet, att jag inte kan lida sådana där onö-
diga tårar! Gå ut ur rummet ... gå din
väg ! »
»Jag ber . . . mamma . . . jag vill. . . jag
skall . . . inte gråta ! » snyftade den lilla och
sökte med våld undertrycka sin gråt.
Åter lade sig väninnan emellan, och
Mimmi fick bli kvar. Men innan modern
fortsatte att språka, gaf hon barnet ännu
en förebrående blick. Under denna blick
föll barnet tillsamman och satt nu där stilla
och ljudlöst, höjde endast då och då han-
den för att torka en tår från kinden; någon
gång skakade en undertryckt snyftning den
lilla kroppen genom alla lemmar. Med fuk-
tiga ögon betraktade Mimmi buren och
följde den kvittrande älsklingens minsta
rörelse. Hennes blickar och anletsdrag an-
togo ett tankfullt, grubblande uttryck, och
så — som inför ett plötsligt infall — drog
ett blekt leende öfver hennes läppar . . .
De båda fruarna hade språkat slut, och
då väninnan reste sig till afsked och kom
fram till • fönsternischen för att räcka bar-
net handen, såg Mimmi med frånvarande
blick upp till henne och fick ej fram ett
ord. Dock, medan de båda kvinnorna gingo
mot dörren, vände Mimmi långsamt hufvu-
det, och med en varm blick, full af barns-
lig ömhet, följde hennes ögon modern. Och
därpå . . . skyggt och hastigt, som företoge
hon något förbjudet och fruktade att bli
öfverraskad . . . klättrade hon upp på stolen
och öppnade med en våldsam ansträngning
fönstret. Med darrande händer sköt hon
buren ut . på fönsterbrädet, slog upp den
lilla dörren och stammade under tårar:
»Flyg ut, Gull-Gull . . . flyg ut . . . flyg ut!»
Gråtande lutade hon sig tillbaka i stolen,
stirrade med fuktiga, ängsliga ögon på bu-
ren och darrade vid hvarje rörelse, hon
såg fågeln göra. »Gull-Gull» hade redan
märkt, att buren stod öppen; han flaxade
ned från sin pinne, hoppade tveksamt ge-
nom den öppna luckan, så ut på kanten
af fotställningen. Här stod han nu med
trippande små fötter och vred med nyfiken
uppsyn hufvudet åt alla sidor. Ett par
gånger lyfte han vingarne . . . Mimmi dar-
rade och snyftade . . . och plötsligt svingade
han sig öfver på karmen till det öppna
fönstret. Här tycktes han emellertid tänka
på allt annat än att flyga sin väg; lustigt
hoppade han fram och tillbaka och pickade
efter de små damkorn, som lågo på det
hvitmålade fönsterbrädet.
Då ljöd utifrån bullret af en dörr, som
stängdes; steg närmade sig. Förskräckt
spratt Mimmi upp. »Flyg . . . skynda dig!»
ropade hon, nästan ond, och med hyssj-
ningar och viftningar jagade hon »Gull-Gull»
ut genom det öppna fönstret. Pipande
flaxade fågeln ut i det fria, gjorde under
ängsligt kvitter någre slag omkring fönstret
och försvann så åt ena sidan bakom muren.
Då brast det häftigt löst för barnet, med
klagan och tårar, hon sträckte ut de små
armarne och snyftade öfverljudt: »Gull-
Gull . . . min söta Gull-Gull ! »
Dörren öppnades, och modern kom in i
rummet. En kall luftström slog henne till
mötes. Hon upptäckte genast det öppna
fönstret och skyndade förskräckt till fönster-
smygen. »Men, Mimmi! Du odygdiga barn!
Hur kan du understå dig att öppna fönstret
nu på kvällen? Du förkyler dig ju!» Hur
vreda dessa ord än ljödo — ur dem talade
dock modershjärtats uppriktiga bekymmer.
Hastigt stängde modern fönstret, men
då hon vände sig om för att duktigt banna
upp den lilla synderskan, fick hon plötsligt
syn på den tomma buren,. på barnets för-
störda, af tårar öfversköljda ansikte.
»Mimmi!» utbrast hon förskräckt, »hvad
har du gjort?»
Under snyftningar och åter snyftningar,
endast med möda, kom det öfver Mimmis
läppar: »Min Gull-Gull . . . jag har låtit
honom flyga . . . för att du inte . . . inte
skall tro . . . att jag har Gull-Gull . . . mera
kär ... än dig ! »
Modrens ögon fuktades, och då den rena
stråle, som bröt fram ur hennes barns
stjärneögon, lyste emot henne, kom det
plötsligt öfver hennes hjärta som en uppen-
barelse: känslan af hennes egen skuld och
vissheten om den kostbara skatt, som låg
fördold i djupet af detta unga sinne.
»Barn! Barn! Mitt eget kära, älskade
barn!» stammade hon, omfamnade i gräns-
lös ömhet med båda armar den darrande
lilla varelsen och öfverhöljde dess skälf-
vande, af tårar fuktiga mun med brinnande
kyssar. Och Mimmi slog sina små armar
om moderns hals, och under leenden och
tårar tryckte hon sitt ansikte till hennes
barm. Då förnams ett klingande, pickande
och flaxande från fönstret, och då modern
lyfte hufvudet, såg hon den lilla fågeln,
hvilken friheten icke tycktes behaga, ängs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
