Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 8 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 IDUN 1895
på hundratal, ja, mer än hundratal för att kunna
få en fin plats och en betryggad framtid? Jo,
fröken, oss ger ni en guvernantsplats eller en
plats »att gå frun tillhanda», för 100 kr. om året
= 8,33 kr. i månaden. Se där vår betryggade
framtid! Ja, men det är ju en fin plats, sä-
ger ni. Låt det vara, men en fattig flicka lefver
ej och håller sig välklädd på — det fina i plat-
sen, men på hvad den kan inbringa henne.
Jag har haft en sådan plats att gå frun till-
handa. Där voro två jungfrur, så jag hade egent-
ligen ej annat att göra än ge mina order och se
till, att jag blef åtlydd, samt representera frun,
som hade sin sysselsättning i sta’n, och familjen
bodde på landet under sommaren. Lön 100 kr.
om året. Nå ja, det fanns ju kokerska, jag be-
höfde ju ej befatta mig med matlagningen, hvil-
ket jag ej kunde. Ja, första middagen smakade
maten underlig, andra likaså, — den tredje frå-
gade »herrn i huset», om vi ämnade bjuda på
sådan röra hela sommaren. Hvad skulle jag göra,
hvad? Jag bar ju ansvaret! Kokerskan kunde
ej laga mat, det var mitt rön; och jag, som knappt
kunde koka potatis, fick lof att laga maten, fick
lof att experimentera. Till och med baka fick
jag göra själf. Det var tur att det gick bra för
mig. Medan jag stod vid spiseln, satt koker-
skan på en stol vid köksfönstret och fållade näs-
dukar, naturligtvis för egen räkning.
»Nå, men fröken fick då väl större lön, när
så många opåräknade göromål kommo till?»
— Man sade att jag var duktig och hade anlag
för det husliga. Ja, det var nog glädjande, men
därpå lefver man ej! Jungfrun hade 15 kronor
i månaden och jag 8,33. Af mig fordrade man
dock finare toaletter än af den, som hade nära
dubbelt så mycket som jag. Jag hade -ju en
»fin» plats. Vi flyttade tillbaka in till Stockholm,
frun kunde själf vara i tillfälle att se till sitt
hus, och jag blef ledig. Sådana platser få vi
s. k. »bättre flickor». Vi få ej vara rädda för att
kanske till och med skura ett golf och få med
tacksamhet ta emot de 8,33 i månaden. Se där
vår betryggade framtid efter slutade studier!
Anna.
En »hönsgummas» minnen.
Med anledning af uppsatsen »Ett råd»
i Idun n:r 41.
”/T»!! råd» af Bien har jag följt — för 20 år sedan.
Jag har haft hönseri, det låg så nära till
hands. Det var ett litet vackert beläget torp jag
»kom öfver» för just den föreslagna summan, 1,000
kr. hvilka jag hade i sparbanken. Torpet låg vid
stora vägen, hvilket jag ansåg fördelaktigt af
flera skäl. Hönsuppsättningen fick jag på kre-
dit, och den logerades i f. d. ladugården. Det
var i mars jag flyttade dit, och som en verk-
‘lig »Robmsonia» skulle jag x’eda mig ensam
— men hade Robinson svårt att få sällskap, så
hade jag svårt att få vara ensam. Redan för-
sta dagen besöktes jag af 5 personer, som ville
köpa snus, och 10, som skulle ha kaffe och
socker.
Jag var redan betänkt på att följa denna finger-
visning och öppna en liten handel, där jag satt
vid min öppna spisel med den flammande brasan
på aftonen, då jag tyckte mig höra en tyst knack-
ning på fönstret — det kunde ju vara en fågel
— men nej, det upprepades. »Hvem är det?»
— »Det vet ho’ väl ; kl. är 9 måndagsafton,»
svarade en hes basröst. Nu gick jag till dörren
och frågade, hvad man ville. »Buteljen vet ho’
väl, den tomma är här i kattgluggen.» »Det
måtte vara _ misstag, jag har ingen butelj att
lämna.» »Ä’ dä inte Korp-Lotta då?» »Nej.»
Och så efter åtskilligt öfvertalande lyckades jag
bli af med karlen, viss om att här varit s. k.
lönkrog, en i sanning mindre behaglig upptäckt.
Emellertid ljusnade både dagar och förhållan-
den och jag fick inom kort bestyr med träd-
gården, där redan några gamla fruktträd funnos.
Mot hösten visade det sig, att frukten ej var
dålig och på ett af träden riktigt god. Det var
tidiga höstastrakaner. Men när nätterna blefvo
mörka, fann jag, att frukten minskades högst be-
ty»dligt för hvarje natt. Min granne rådde mig
att lägga ut en räfsax, och efter åtskilliga be-
tänkligheter fick han en afton låna mig sin, som
han spände upp och placerade under ett äpple-
träd, för hvilket goda råd och myckna besvär
han blef rikligt trakterad och mycket tackad.
Sedan han gått, kom jag likväl att tänka på, att
det var under suraste trädet saxen låg, hvarför
jag begaf mig ut och släpade den till höstastra-
kanerna.
Väl insomnad väcktes jag af, som jag tyckte,
en halfkväfd svordom, som fortsattes af ett stö-
nande, släpande ljud. Där ha vi det! nu är jag
olycklig för räfsaxen, tänkte jag, tände min lykta,
gick ut och lyste på räfven, som befanns vara
— just min tjänstaktige granne.
Sedermera skaffade jag mig en hund, hvilken
när yintern kom en 20 graders kall vinterafton
med yrväder upplyste mig om att främmande var
att vänta. Detta främmande bestod af en s. k.
tattarefamilj på 7 personer. De orienterade sig,
och sedan mannen gett hästen foder, slöt han
sig till sällskapet, som hade begärt och fått mjölk
och bröd, samt tände en pipa, hvars doft gjorde
mig föga nöje. Nu frågades, om de icke ämnade
sig till byn lite längre fram, men de tyckte, att
här var godt rum, och de ville bli kvar. Att
försiktigt afråda hjälpte ej, och när jag uttryckte
farhåga för, att hästen skulle frysa ihjäl, för att
på så sätt få dem att resa, tog karlen och ledde
in djuret i förstugan. Frun ansåg sig behöfva
en vinterkappa, och då jag förklarade, att jag
ägde bara en, sade hon, att det var nog, mera
behöfde hon inte.
Men hur gick det med hönsen, som ju voro
hufvudsaken? Jo, det gamla ladugårdstaket vi-
sade sig icke kunna bära upp den myckna snön,
utan störtade in och begrafde de mest hårdsöfda.
De andra fick jag lof att taga in i köket, fast
jag aldrig ämnat bli sa intim med släktet. Och
som jag inte förstod att bedöma en hönsålder,
så visade det sig för snart, att de voro öfveråriga
och inte ansågo sig behöfva skatta till mitt uppe-
hälle, hvarför de måste »naekas».
Min goda granne, som gärna ville försäkra sig
om tystnad i fråga om saxaffären, bjöd en dag
på kyrkskjuts, hvilket tacksamt antogs, men till
kyrkan kommo vi aldrig, utan blefvo vid ett sido-
kast af Pärla handlöst kastade i diket. Sedan
den betan har jag lärt skrifva med vänstra han-
den, lämnat hönsrörelsen, realiserat husgeråd och
torp sam dragit mig tillbaka på en vindskammare
i en stad, där tillfälligt handarbete, strumpstopp-
ning o. d. -förskaffar mig en mindre äfventyrlig
bärgning än hönseriet gjorde.
A. M.
––––– *–––––-
Det skönas betydelse.
En serie uppsatser för Idun, bearbetade efter
utländsk källa af II. F.
III.
Det sköna i konsten.
^l^aonst är människans bemödande att ut-
eHS™ trycka sin förnimmelse af det sköna i
naturen; historien om konsten är historien om
hennes utbildning i att uppfatta det sköna.
Vi inskränka de sköna konsterna till dem,
som vi uppfatta med våra ögon och öron, ty
genom dessa kanaler tillföras oss våra ädlaste
och mest intellektuella nöjen, de intryck, som
beröra vår högre natur och äro bestående.
Dessa sköna konster kalla vi musik, literatur,
skulptur och målning. För närvarande vilja
vi blott sysselsätta oss med de båda sistnämnda
och detta i några få allmänna drag.
Om vi vilja förstå något mer om konsten än
den moderna jargonen känner därom och upp-
skattadess sannavärde och nytta, måste vi studera
den. Fastän vi icke alla kunna vara artister,
kunna vi, nej, måste vi vara i stånd att kri-
tisera konst, om denna alls skall vara något
verkligt för oss. Och vi få icke kritisera yt-
ligt och okunnigt, utan studera och lära med
vördnad såsom inför något större än vi själfva.
Det gifves två sätt att studera konst; det
historiska och det estetiska; men ingendera af
dem ensamt kan föra oss till en grundlig kun-
skap. Om vi spåra konstens utveckling genom
inflytande på tiden i tankar och handlingar, er-
hålla vi en kännedom i ämnet, som är nog-
grann så långt den sträcker sig och värdefull
så till vida, att den inskärper hos oss »det
eviga sambandet mellan lif och konst», men
ämnet förblir dock intet annat än torra fakta
och abstrakta slutledningar. Om vi försöka
den estetiska metoden och uteslutande syssel-
sätta oss med de verk, som konsten fram-
bragt, kunna vi komma att förstå dem så pass
mycket som är nödvändigt för ett makligt och
själfviskt tillfredsställande af vår smak och att
älska dem på visst sätt, liksom artisten gör,
som i sitt arbete vill draga fördel af att stu-
dera dem; men denna metod skola vi hvarken
finna grundlig eller ärlig. Den gör anspråk
på att undersöka konstens träd, men frågar
hvarken efter grenar, stam eller rot och alla
de djupa mysterierna i lif och växt. Den ena
vägen leder oss endast till den ena sidan, den
andra till den andra sidan, men den rätta syn-
punkten ligger mellan båda. Historien om en
viss period låter oss veta alla fakta om dess
konst, men denna måste göras lefvande för oss
genom illustrationer öfver konstverken, annars
förblir den en död bokstaf för oss. Hvad
veta vi om grekisk konst, följa vi aldrig så
noga dess uppkomst, utveckling och förfall ge-
nom de olika inflytanden, som danade den, om
vi lära känna allt rörande dess sociala och po-
litiska omgifning, spåra’ dess samband med na-
tionens lif, kunna utantill förteckningen öfver
grekiska skulptörer och konstverk och allt,
som står att veta om dem, såvida vi icke stu-
dera och älska förkroppsligandet af denna konst,
som lämnats oss i behåll. — Å andra sidan
kunna vi blott vinna en mycket ofullkomlig-
kunskap om någon konst, såvida vi ej förstå
något om de villkor, hvarunder den utvecklats ;
vår uppfattning skall inskränka sig till ange-
näma intryck och aldrig vinna den inblick,
som är den stora konstens största lärdom.
Det högsta ideal en konstnär kan uppställa
för sig är ett ödmjukt, pietetsfullt och troget
. återgifvande af naturen, på samma gång som
han ger uttryck åt tingens högre och inre san-
ning. Han får aldrig förakta verkligheten,
men likväl aldrig nöja sig med den, såvida den
icke antyder eller uppenbarar idealet. Han
måste äga tålamod i att vinna insikt, renhet i
syftemålet samt passion för att behandla sitt
arbete med helig eld. Ett sant konstalster
frambringas alltid genom samverkan af en ädel
intelligens, ett rent hjärta och en flitig hand.
Ett väsentligt skiljemärke mellan sann och
falsk konst är, att den sanna konsten aldrig
undviker eller förändrar det, som icke är vac-
kert; den helt enkelt betonar det vackra och
lämnar det öfriga att intaga sin naturliga plats
som infattning eller kontrast. Men falsk konst
kan icke lita på sin förmåga att behandla det,
som icke är vackert, utelämnar det därför all-
deles, brister i sann trohet mot naturen och
blir fadd och osmaklig. Hög konst håller sig
nära sanningen och lägger tonvikt vid det sköna
i naturen ; låg konst sträfvar antingen efter
skönhet utan sanning eller sanning utan skön-
het och förvränger eller nedsätter sålunda na-
turen.
Det gifves en förträfflighet i konsten, som
kommer af motiv eller idé, och en annan, som
kommer af grundlig kännedom af uttrycks-
medlen. När dessa två äro förenade, står
konsten högst; de hafva alltid varit detta un-
der de stora konstperioderna. När idéerna äro
starkare än uttrycksförmågan, är konsten stadd
i tillväxt. När den tekniska talangen är större
än idéerna, är konsten i aftagande; maneret
har blifvit förmer än ämnet och en öfver-
mogenhet i stilen föregår det slutliga förfallet.
Och hvarje tidehvarf måste gifva sitt eget ut-
tryck åt konsten ; någon återgång är icke möj-
lig. Det förflutna har lärdomar för oss, men
icke lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
