Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 15 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 IDUN 1895
Pladdrarens ord äro som värjstyng, men den vises tunga läker sår.
Salomo.
W
enda träd är hemspunnen, sin väl skötta träd-
gård, sitt förtäffliga bord och sina goda sängar
utgör det ett verkligt mönsterhem, en vacker
profbit på hvad kvinnlig flit, smak och duglig-
het kunna åstadkomma. Här är det icke pen-
ningen som varit drifkraften. — Men, frågar
du, icke är väl ändock detta hem dessa kvin-
nors hela lifsgärning?
Ingalunda Långt därifrån att det endast
skulle utgöra så att säga en prydlig infattning
åt sina älskliga ägarinnor, ett varmt näste, där
de i själfvisk ro finge njuta en behaglig till-
varo ! Hemmet har sin stora och sköna upp-
gift — den att vara en fristad för nervsjuka
och sinnessvaga. Att vårda sådana olyckliga
sjuklingar ha fröknarna Johnson gjort till sin
lifsuppgift; att bereda dem lindring, då kvalen
ansätta dem, att låta dem njuta ett eget hems
förmåner och trefnad, att roa och sysselsätta
dem, häråt ägna de sin tid och offra de sina
krafter. För att lösa denna svåra uppgift for-
dras emellertid mer än blott god vilja, därför
fordras en alldeles särskild gåfva, en naturlig
fallenhet, som ingen tager sig själf, och det
måste framhållas, att »all god gåfvas gifvare»
skänkt dem den i rikt mått. Genom sitt glada
lynne och sin medfödda humor, sitt lugna, jämna
väsen, sitt kärleksfulla sätt, paradt med ett re-
spektingifvande allvar, komma de i ett inner-
ligt godt förhållande till de sjuka. Man tyc-
ker sig stundom höra en mor tala förmanande
till sina olydiga barn, stundom en äldre syster
vänligt lugna de yngres upprörda känslor, stund-
om en kamrat leka och skämta med kamrater,
och »Lydia» och »Ida» äro, efter allt att dö-
ma, stora favoriter hos de stora barnen.
I det föregående har blifvit nämndt, huru-
som kärlek till arbete, en okuflig verksamhets-
lusta utmärker dessa systrar. »Im engen Kreis
verendert sich der Sinn,» säger Göthe, och in-
tet bjöd dem så emot som ett lif i dådlöshet
med jaget som medelpunkt. Ett sådant lif gör
människan först rätt liten, obetydlig, trång, döt
kände de på ett mäktigt sätt. Men för att
kunna blifva till gagn och välsignelse för an-
dra, fordras mer än kärlek till arbete, det for-
dras äkta kristlig kärlek, och äfven denna kär-
lek fostrades i deras hjärtan under barndoms-
och ungdomsåren i det fromma föräldrahem-
met. I sanning, hvarifrån skulle de hämta
sitt tålamod, hvarifrån sitt mod, om ej från
den högsta kärleken; huru skulle de så kunna
offra all egen bekvämlighet, all tanke pä egna
fördelar, om ej Kristi kärlek bodde i deras
hjärtan?
Fröknarna Johnson ha nu efter sin snart
femtonåriga oförtröttade verksamhet i vården
af nerv- och sinnessjuka, först på en egen
gård i Täby socken och sedan på egendomen
Karby, slagit ned sina bopålar i gamla Sigtu-
na. Af den urgamla hufvudstadens forna prakt
återstår intet mer än en och annan ståtlig ruin,
och staden utgöres förnämligast af några trä-
hus i den gamla kända svenska bondstilen;
men den frid och stillhet, som här råda, de
liälsogifvande fläktarna från Mälarfjärden, den
vackra omgifningen göra denna plats synnerligt
lämplig som vistelseort för personer med öf-
verretade hjärnor och förstörda nerver. Af
någon anledning nödsakade att lämna sitt för-
utvarande hem, voro de båda systrarna i färd
med att spana efter en ny, ändamålsenlig bo-
stad, då de af en händelse fingo höra, att i
Sigtuna en nybyggd villa, uppförd af en från
Amerika återvändande landsman, inredd med
engelsk komfort och omgifven af en större
tomt, stod att öfvertaga på ytterst förmånliga
villkor. De reste ofördröjligen, dit och funno
allt öfver förväntan. Seende Guds fingervis-
ning i denna skickelse, fattade de genast sitt
beslut, och i september månad 1894 inflyt-
tade de i Sankt Lars’ villa, uppkallad efter
ruinen af samma namn, som står inom träd-
gårdens område.
En resande, som för en tid sedan stannade
utanför grindarna och förvånad betraktade den
moderna amerikanska villan, som bjärt stack
af mot den goda stadens öfriga boningshus,
frågade en af patienterna, som promenerade i
trädgården, hvad detta var för ett hus? »Det
är ej ett hus, det är ett tempel,» svarade den
unga flickan. Och vi instämma med henne.
Det är ett tempel. Ty ett hem, där den trötte
finner hvila, den sjuke lindring, den sorgsne
sympati, där kärlek och frid härska, gifver det
oss ej en föreställning, om ock ofullkomlig
som allt jordiskt, om »det tempel, som ej af
händer är bygdt, det evigt är i himmelen»?
Godt att äfven sådana tempel, där kristlig kär-
lek öfvas, finnas vid sidan af dem, där denna
kärlek förkunnas!
Ellen Bergström.
Prins och prinsessa.
Jou klingen, bröllopsklockor,
och drilla, Fågel Blå,
den bästa melodi da har
att bjuda ungdom på! . . .
De dragit dräkt af siden,
och guldets fina smiden
kring hennes hals har lagt en länk,
liksom ett soligt stånk.
Ty han år kungasonen
från riket östanfjålls,
som kysst prinsessans röda mun
och sårat drakens päls
och sedan henne fattat
om midjan mjukt och skrattat
samt kört sitt spann med såker hand
mot morgonglödens land.
»Och hör nu på, mitt kåra,
mitt ljufoa, unga vif:
Head helst du nu oill önska dig,
du får till tidsfördrif!
Kanhända rymdens stjärnor
till dina kammartärnor?
Kanhända måne eller sol
till smycke på din kjol?
Skall purpurn hit jag hämta
från aftonrodnans barm?» —
»Nej, må jag endast bäras af
din starka gossearm,
ty aldrig oill jag vandra
på markens grus som andra
och skrubba af mitt fina skinn,
så långe jag år din.»
Och Fågel Blå han höjde
sin amoroso-drill,
och prinsen med prinsessan drog
åt gröna lunden till;
och lätt hon var att båra
och låg hans hjärta nära,
och lunden stod så sagolik
samt dröp af romantik.
Och mycket långt i fjärran
låg hoardagsoärldens mull
med köpenskap och stenkolsrök
och kif kring hoar kastrull.
Men sant ej brydde dessa:
en prins med sin prinsessa,
som aldrig pröfoat grof diet,
nej, tycker någon det!
Dock blef till sist för prinsen
prinsessan allt för tung,
och allt sitt vackra, blanka guld
de spillt bland pors och ljung.
Då brusto de i träta,
når intet fanns att äta,
och mödan band dem båda två —
det slutar stundom så.
Ernst Högman.
Jultäflingen:
“Om julförberedelser och julfirande“
har framkallat ett lifligt och intresseradt del-
tagande från våra vänliga läsarinnors sida,
och bland de 26, delvis ganska omfångsrika,
skrifter, som ingått, gömmas så många göda,
hjärtevarma tankar, praktiska vinkar och rön
och så mycken bepröfvad husmoderlig erfaren-
het, att redaktionen ingalunda haft lätt att
stanna vid ett afgörande val. Emellertid har
det utfåsla priset, efter samvetsgrannaste pröf-
ning, nu tilldelats signaturen Ln för den för-
träffliga uppsats, hvars införande begynnes i
dagens nummer.
Många, många andra vore i mer eller min-
dre grad prisvärda; då vi dock ej kunna lämna
det till mer än en, vilja vi åtminstone till de
öfriga uttala vårt varmaste tack! Sedan den
prisbelönade uppsatsen varit inne, är det vår
afsikt och förhoppning att — med de resp.
författarinnornas välvilliga minne - få göra
en liten
axplockning ur julkärfven,
utväljande ett korn än här, än där af goda
tankar och uppslag äfven ur de öfriga skrif-
terna, till våra läsarinnors hugnad och nöje.
»Ln» behagade nu snarast i och för prisets
öfversändande gifva sig tillkänna för
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
