Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 15 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 IDUN 1895
var ej undeiligt, att hon var vid oblidt lynne,
ty bakom sig hörde hon notarien föra en glad
och passionerad konversation med den ålder-
stigna fröken, och hon bet i sina små röda läp-
par och frågade harmset sig själf, hur han kunde
finna något nöje i den där »gåsen» ■— jag är
ledsen öfver att nödgas tillstå, att detta var just
det epitet! hon använde om sin rödnäsiga rival.
Emellertid rullade vagnarna på, och snart var
man vid den lilla bäcken, där man skulle taga
allt som fanns af kräftor i de hemlighetsfulla
djupen. En myckenhet håfvar och spön togs upp
ur vagnarnas innandömen och likaledes en massa
mat- och drycknyttiga saker, såsom inlagda fruk-
ter och saft och andra rariteter. Så färdades
man till skilda arbetsfält — en del skulle koka
kaffe och ordna med förfriskningarna, medan de
rofgirigaste gingo på spaning efter vattnets oskyl-
diga invånare.
Den blodtörstige lille kandidaten med sina
mångahanda sjukdomar på läpparna ville följa
sin gudinna, som han trodde sig hafva riktigt
fast genom sin spirituella konversation, men han
blef snöpligt tillbakavisad till fredligare värf af
den nyckfulla sköna, som i det sämsta humör i
världen begaf sig ensam ner till den sälgbevuxna
stranden för att lägga sina krokar. Men ingen
kräfta grep i det sänkta köttstycket, och humö-
ret blef ej bättre, då hon ett par alnar från sig
fick se notarien, som, tydligen djupt omedveten
om hennes därvaro, oupphörligt hifvade in riktiga
humrar till kräftor. Hon blef nästan gråtfärdig
och såg föraktfullt på de små skröpliga djur,
som då och då förirrade sig till hennes håf, me-
dan han därborta utan ansträngning drog upp
tjogtals af de bästa kräftor, som prydt en fur-
stes bord. Deras nödtvungna tête à tête hade
med stor stramhet å båda sidor väl varat tre
kvarts timme, då fröken Yivan sträckte sig för
långt ut och var på vippen att ramla i ån. Hon
fick visserligen fatt i en nedhängande sälggren
och stod där balanserande, men kunde ej komma
upp på fast mark; hon märkte mer än väl, att
han såg henne, men det oaktadt sysslade han
fortfarande med odeladt intresse med sina dum-
ma kräftor.
Men, som hon var en bestämd liten dam, så
beslöt hon sig i sitt sinne att förr låta vågorna
slå tillsammans öfver sitt förtjusande blonda
hufvud än med en enda blick bedja om hjälp.
Vattnet började emellertid tränga igenom hennes
cendrillonskor och armen började att tröttnä,
och alltjämt metade det odjuret till notarie sina
jättekräftor med allt uppslukande nit och ifver.
Men förr skulle man få dragga efter hennes lif-
lösa kropp, än hon anropade honom om hjälp.
Och precis två sekunder sen hon fattat detta
oryggliga beslut, ropade hon, allt hvad hon or-
kade:
»Notarien!»
Intet svar. Högre :
»Notarien då!»
»Fröken,» och förvånad såg han upp från sitt
fiske och lyfte på hatten.
»Ser inte notarien, att jag håller på att
drunkna?»
»Å — jag ber tusen gånger om förlåtelse. Jag
var så upptagen af kräftorna, att jag rakt inte
märkt fröken,» ljög han med det förbindligaste
leende på sina falska läppar —- »får jag lof,»
och han lade sin arm om hennes runda midja
och lyfte henne åter på fast mark.
»Blef fröken skadad,» frågade han därefter i
en ytterst klar och korrekt ton.
»Ja, inte var det notariens förtjänst, att det
gick bra »
«Jag är så ledsen, att jag inte såg fröken i
tid. »
»Gjorde inte notarien?»
»Nej, tyvärr.»
Därpå tittade de på hvarandra, och komedien
föreföll dem så lustig, att de bägge började stor-
skratta.
Men snart återvann hon ett passande allvar
och sade, i det hon såg på sin hand, som han
i ren distraktion glömt att släppa:
»Om inte notarien behöfver stödet af min kraf-
tiga hand, så kanske jag nu kunde få den till-
baka; jag behöfver den händelsevis, efter som
det är den högra.»
»Kanske jag i så fall kan få byta ut den mot
den vänstra — får jag bara frökens hand, så
gör det —»
»Notarien ...» och han släppte henne förskräckt
för att se henne ila från alltsammans bortåt
picnicplanen till. Och då han svettig och and-
truten kom knogande med kräftburar och kräf-
tor och all slags redskap, satt hon och knaprade
helt belåten på en kanderad valnöt, så söt och
bedårande som någonsin.
Men på hemvägen var hon så rädd för medi-
cine kandidatens hästar — inom parentes de vär-
sta trögdjur på denna sidan Kölen — så att hon
måste be att få åka hos notarien. Och den röd-
fnasiga fröken sade, att hon också var så rädd,
men det hjälpte ej det minsta — hon fick lämna
sin eröfring och börja på nytt med en annan,
hvilket vid hennes år ej är så oblandadt ange-
nämt.
Emellertid voro verkligen notariens hästar lug-
nare än kandidatens; åtminstone kom den lilla
korgvagnen hem en god halftimme efter det öf-
riga sällskapet.
Och vid supén, när man åt kräftorna, sade
notarien, att de voro de bästa kräftor han någon-
sin ätit, och Vivan nickade öfver bordet och sade,
att de voro helt enkelt förtjusande, och att hon
älskade dem, hvilket uttryck framkallade ett le-
ende på gamla friherrinnans läppar och en fråga,
om något särskildt händt lilla Vivan i dag?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
