Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 15 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 367
189ft
munds knä. Brünnhilde kommer dyster in på sce-
nen, och hennes samtal med Siegmund utgör en af
de vackraste och mest poetiska scenerna i hela
dramat. Hon ger hjälten tillkänna, att han nu
måste följa henne till Valhall. Men då han af
henne tillika får veta, att Sieglinde ej vill följa
honom, afstår han hellre från Valhalls alla här-
ligheter och går till Hel. Och i förtviflan dra-
ger han svärdet för att därmed döda den sof-
vande Sieglinde. Valkyrian röres nu öfver så
mycken kärlek och lofvar att mot Wotans be-
fallning skänka honom segern. Hunding kom-
mer och striden upplågar. Valkyrian står skyd-
dande vid Siegmunds sida, men för Wotan själf,
som förnummit hennes brott mot hans befallning
och själf infinner sig hos de stridande, måste
hon fly och Siegmund faller, genomborrad af
Iiundings svärd. Denne störtar dock själf död
till marken vid Votans föraktfulla handvink.
Under striden har emellertid Brünnhilde skyn-
dat ned till Sieglinde, hvilken hon för det barns
skull, denna bär i sitt lif, nödvändigt vill rädda.
I tredje akten träffas Brünnhilde af straffet för
att hon vågat trotsa AVotans bud. Änskönt hon
är gudens mest älskade dotter, måste han, om
det ock svider honom i hjärtat, straffa den brotts-
liga. Innan straffet når henne, har hon emeller-
tid hunnit anvisa Sieglinde en säker tillflyktsort
undan Wotans hämd. Sedan guden nu tagit ett
rörande afsked af sin älskade Brünnhilde, bindes
denna i trollsömn vid en klippa, hvilken
omgifves med eld och lågor. Här skall hon ligga,
tills den frie hjälte kommer, som vågar genom-
tränga elden och vinna henne till sitt vif. Här
slutar dramat. Den hjälte, som befriar Brünn-
hilde, blir Siegfried, sonen af Siegmund och Sieg-
linde. Men detta tillhör tetralogien Niebelungen-
rings andra dag. »Valkyrian»’ är som bekant
dess första och »Götterdämmerung» (gudarnes
skymning, ragnarök) dess tredje. De tre föregås
af förspelet »Bheingold».
Till detta textinnehåll har Wagner kompone-
rat en musik, som från början till slut utgör
en den härligaste och mest storslagna symfoni.
Byggdt på en mångfald motiv, än veka och in-
nerliga, än stolta eller dystra, alltid högst karak-
täristiska, kan detta musikdrama icke förfela att
göra ett djupt intryck på en hvar, som har nå-
got sinne för musik och musikalisk karaktäristik.
De handlande personernas alla tankar, känslor
och stämningar inväfvas i en musikalisk dräkt
så mångskiftande och karaktärerna allsidigt be-
lysande, att dessa framträda som helgjutna. De
finnas, som sakna det melodiösa elementet i denna
opera. Följer man dock rätt med, så behöfver
man ej söka länge, innan man här finner melo-
dier af ovanligt anslående och tilltalande be-
skaffenhet. Vi erinra om den storslagna kärleks
scenen mellan Siegmund och Sieglinde i första
akten med den förres härliga sång till våren och
kärleken samt Wotans afsked till Brünnhilde i
sista akten. Scenen mellan Brünnhilde och Sieg
mund i andra akten hör äfven i musikaliskt hän-
seende till operans glanspunkter. Orkestern spelar
naturligtvis i denna opera hufvudrollen, och här
har Wagner användt alla till buds stående hjälp-
medel. Ställer kompositören stora anspråk på soli-
sterna, så gör han det ej mindre på orkestern.
Vårt k. hofkapell besegrade dock alla svårigheter
och skötte sig på ett sätt, som länder detsamma
samt den energiske och skicklige inöfvaren af
denna opera, hr Andreas Hallén, till ovansklig
heder.
Hvad utförandet för öfrigt beträffar, så har
detta helt säkert öfverträffat de flestas förvänt-
ningar. Det är ej nog med att totalintrycket
blef godt, på somliga händer var utförandet helt
enkelt utmärkt. Främst står onekligen fru Öst-
berg som Sieglinde. Vi hafva sällan hört henne
så till sin fördel, och dock är man ju van att af
henne som oftast bjudas på det bästa. I såväl
musikaliskt som dramatiskt hänseende åstad-
kommer hon här en bild af den högsta helgjuten-
het. Stämmans välljud och hennes förträffliga
sångkonst äro af den högsta verkan på åhöraren.
I allo värdigt vid hennes sida står fru Linden i
Friekas korta roll. I titelrollen som valkyrian
Brünnhilde lyckas fru Almati-Rundberg vida bättre,
än vi och mången med oss väntat. Och då vid
vår k. opera säkerligen ej finnes någon annan,
som skulle kunnat gå i land med detta parti, är
fru A.-B. värd mycket erkännande för den om-
sorg, hon nedlagt på instuderandet af detta sär-
deles fordrande parti. Stämman, som vidlådes af
åtskilliga brister, gör sig dock här i allmänhet
bra gällande, till och med i det svåra, men myc-
ket karaktäristiska valkyrieropet i början af an-
dra akten. Fru A.-B. fyller sin plats och presta-
tionen är en af hennes bästa. Siegmund har i
hr Bratbost fått en framställare, som skulle
vara förträfflig, om han alltid sjönge rent.
Nu sjunger han emellertid ofta för högt, och
detta verkar störande. Maskering och spel äro
särdeles bra. Hr Söderman är en, särskildt i mu-
sikaliskt hänseende, mycket god Wotan, som en-
dast behöfde vara en fot längre för att vara en
i alla afseenden imponerande och föi’träfflig val-
fader. Sist, men ej sämst, nämna vi hr Séller-
gren, hvilken i Hundings gestalt gaf en dråp-
lig bild af en ordkarg forntida kämpe. Både
sång och minspel äro särdeles uttrycksfulla. —
De åtta valkyriorna, hvilkas svåra ensemble i
början af tredje akten går med glans, utföres af
fröknarna Karlsohn, Lindgren, Frödin, Olsen,
Sparrman och Kragballe samt fruarna Linné och
Lindström.
Operan gafs äfven i lördags för fullsatt salong,
och båda aftnarne hafva de uppträdande och ut-
förandet hälsats med det mest entusiastiska bi-
fall och många inropningar, första aftonen äfven
af kapellmästaren och regissören, hvilken senare
ock förtjenar loford för den vackra och präktiga
iscensättningen. Den 13 nov.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
Teater och musik.
Dramatiska teatern. Åter ett nytt program,
delvis af högt intresse! En ung fransk skald,
Edmond Rostand, har i »Bomantik», en tre-
aktskomedi på melodiskt klingande vers, till
svenska toner lyckligt transponerad af Ernst
Lundquist, skildrat ungdomsälskogens och ung-
domssvärmeriets rotlösa »ins Blaue hinein» med
älskvärd, spirituell ironi. Fint penslade taflor i
enkla, klara färger — en bit Watteau, som för-
fattaren själf nämner det. »Bomantik» är ove-
dersägligen en läckerhet för literärt finodlad smak;
tyvärr besittes sådan ej så allmänt, att man vå-
gar förutspå nyheten långlif. Skynde därför en-
hvar, som uppskattar vitter gourmandise, att i
tid se sig till godo.
Godt var också utförandet. Fru Hartman fick
väl fram det svärmiskt ungdomsskara hos den
unga flickan Sylvette, och för hr Palmes varma,
men något svulstiga temperament lågo Percinets
deklamationer förträffligt. Hr Personne gjorde med
just lagom chargering en mycket lustig typ af
Straforel, den af hvarje skrupel obesvärade ma-
skinmästaren på den romantikens teater, där
de unga tu älska att agera. Och af två knarriga
pappor, hvilka som den drifvandé prosan stå
bakom det hela, var särskildt hrBaeckström yp-
perligt på sin plats.
Som en bastant mjölpudding på en ostronsupé
kom efterpjäsen »Garnisonslif». De som ej kände
sig mättade af hr Bostands délicer, togo nu igen
skadan och flatskrattade vid det tyska sabel-
skramlet. Chacun a son goût, heter det ju ock.
Men hvar hade direktionen gjort af sin, när den
beställde slik efterrätt till det franska köket?
Södra teatern. Ett tyskt lustspel, »Lustresan»,
i 4 akter af Adolf Stoltze, vann på premièren i
måndags en rätt vacker skrattsuccés. Vidare
snillrikt är det just icke, men naturligtvis fullt
af besatta förvecklingar och prägladt af godt,
ogeneradt humör. Därtill gifves det af teaterns
bästa krafter med verklig fart och schwung,
värda allt loford.
Hvilka nämna på den långa listan? Alla gjorde
tydligen sitt bästa. Hr E. Wagner spelade en för-
tryckt äkta man, hvilken dock till sist vrider till
sig den äktenskapliga spiran, med bästa gemyt,
fröken Caspér hans kavata och något bedagade
»hälft» med vederbörlig kläm. Söta unga fruar
och flickor gjorde fröknarna Lindzén och Ohlsson
— naturligtvis med lättspådd framgång. En
olycklig och försagd friare, som dock slutligen
når sin lyckas svindlande höjd — pr mathiss,
tolkades mycket lustigt af hr Lambert, och unga
fru Lambert gjorde äfven för ombytes skull en
rent komisk figur, — en amerikansk uppkomlings
fru — öfverraskande bra. Hr G. Bergström var
dråplig som hennes värde make.
Som sagdt — man skrattade och hade roligt!
»Lustresan» kommer kanske således att utsträc-
kas länge nog, så länge publiken vill vara med
åtminstone.
–––- *–––-
Vid kaffet.
Amatörfotografier för Idun
af
Hugo Falk.
På kräftmete.
» tag? Nej bevars, visst inte,» och med en
mycket formlig och kall böjning på hufvu-
det frasade hon förbi honom med drottninglik
hållning.
Det hade varit ett spändt förhållande mellan
de två de sista dagarne, och deras förlofning,
som af deras vänner och bekanta redan länge
varit bestämd, tycktes nu befinna sig i ett afläg-
set fjärran. Det såg verkligen ut, som om deras
missämja aldrig skulle kunna utplånas, och hen-
nes väninnor voro så innerligt glada däröfver,
när de i beklagande ton talte om »den stackars
Vivan, som varit så nära att göra ett, Gud be-
vars, så där temligen parti.»
Annars kunde man knappast förstå, hnru nå-
gon människa kunde vara illa till mods under
dessa sköna augustidagar, då rosorna doftade
som starkast och blåklinten lekte kurra gömma
bland den gula säden. Den gamla herrgården
var också liksom ett hem för frid och ro.
Med sina underliga och siratliga snirklar kring
den gammaldags ekporten och de utbyggda fön-
stren och de susande, höga almarna, där en ens-
lig kråka då och då kraxade, gjorde den ett så-
dant intryck af fullt och oblandadt lugn och
trygghet, att man, af alla yrken på jorden, helst
skulle hafva valt att vara dess ägare, för att af
landtliga arrendatorer lyfta sina rundliga inkom-
ster och för resten tillbringa sin tid mellan stal-
let och ladugården och endast afbryta denna
idyll för att på hösten höra ett muntert skall
och se en Jösses kullerbytta i någon vacker skogs-
backe.
Och likväl härskade här liksom öfverallt an-
norstädes i vår syndiga värld oenighet och be-
kymmer. Hvilken elak ande hade väl farit in i
Vivan, då hon kunde låta sina ljufva violblå ögon
blixtra så mot den, som de annars så tydligt upp-
muntrade?
Och han var naturligtvis för stram att taga
första steget. Små fröknars gunst liknar gam-
malt sachsiskt porslin; bräckligt som detta, är
den mest omöjlig att få hel och färdig igen, om
den en gång fått en skavank. Och underligt nog:
ju fler skador, som man måste reparera, desto
kärare är oss både gunsten och porslinspjäsen.
Och fröken Vivans gunst var bräckligare än
de flestas och tydligen nu irreparabelt krossad
— hvarför skulle hon annars hafva svarat så
rysligt kallt, när han frågat, om hon vore miss-
nöjd med honom? Likväl var det ej längre än
sedan i förrgår, som han dansat den förtjusande
valsen med henne, och då hon med välbehag
tagit emot ej mindre än tre mörkröda rosor’af
honom i kotiljongen — rosor, som liknade drop-
par af blod på hennes underverk till klädning
af tungt, gräddgult siden.
Han tänkte på hvad han förlorat på så kort
tid, där han med sänkt hufvud sträfvade i lind-
allén; men som han var en resolut man och,
inom en visserligen oöfverskådlig framtid, blif-
vande domare i någon fast domsaga, så rätade
han på sig, tvinnade sina små krusiga mustascher
och beslöt sig för att segra eller gå under.
Så spelte han sin roll af likgiltighet för Vivan
och alla hennes behag som en hel karl. Han
bjöd armen åt en temligen ålderstigen dam i ly-
sande färger och rödfnasig näsa och lyfte henne
in i korgvagnen med sådan öm och grannlaga
försiktighet, att Vivan helt förundrad höjde på
sina fina ögonbryn och knappt såg åt den lille
medicine kandidat, hvilken hon lyft till skyarne
genom att erbjuda honom att blifva hennes ka-
valjer vid det beramade kräftpartiet. Och huru
än det lilla doktorsämnet bemödade sig om att
vinna Vivans ynnest och uppmärksamhet genom
de gräsligaste historier om sågar och pincetter
och amputerade ben m. fl. härligheter, fick han
ej annat svar från den nådiga fröken än »nej,
så trefiigt,» »så ytterst angenämt» o. d., som
kom honom att förvånad spänna upp ögonen och
anse henne som idealet för en läkares maka —
åtminstone var hon den första unga dam, som
kallat en amputation för »angenäm». Men det
H
W
O
<S
ä
a
a
•ni
a
31
’S
K*
ÖS
m ‘
B
i*■
o bQ
w
= o a>
<u -o
.E?
– Cö X3
£ K.>
“CS —
S g £
m
w
<
ü
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1: 26 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplan
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
