Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 22 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 I DU SM 1895
efter någon tid äfven fräknarne. Man gör bäst
i att påstryka vätskan med en liten svamp och
låta den torka in.
Alla de lofordade och dyra hårvatten, hvilka
anbefallas till att färga hår guldblondt, innehålla
vätesuperoxid, och i själfva verket är den också
ett oskadligt blekmedel för håret.
Men framför allt är den ett af de bästa, om
icke det bästa tandmedlet. Utan att vara skarp
eller frätande, förlänar den åt tänderna en ren,
glänsande färg. Den desinficierar långt krafti-
gare än den för tänderna så fördärfliga salicyl-
syran, den dödar bacillerna och hämmar tand-
rötan. Dessutom kan den användas i helt spar-
sam mängd. Det är tillräckligt med så många
droppar däraf, som tandborsten förmår uppsuga,
och vanligtvis behöfver man ej begagna sig af
det mer än två gånger i veckan.
Tack vare sin desinficierande förmåga är den
ock ett förträffligt mun- och gurgelvatten för
alla, som uppehålla sig i sjukrum. För att göra
den i smaken något fadda vätesuperoxiden an-
genämare, kan man tillsätta ett par droppar pep-
parmyntlösning. Pepparmynt är äfvenledes bak-
teriefientligt och understöder sålunda oxidens
verkningar.
Majdagg och ändå mer mars-snö voro, som
man ser, fullt berättigade skönhetsmedel, ehuru
väl det önskade resultatet långt fortare frambrin-
gas af ofvannämnda kemiska preparat. Från maj-
dagg till vätesuperoxid synes vägen visserligen
mycket lång, i själfva verket så lång som den
moderna vetenskapens utvecklingsperiod. Likväl
stå de hvarandra ganska nära såsom skönhets-
medel betraktade, i det de båda hafva samma
ämne gemensamt: det milda, blekande, desinfici-
erande »verksamma syret». Det är således be-
aktansvärdt, huru väl man i gamla tider iakttog
naturen, och huru man mestadels befann sig på
den riktiga vägen.
Så långt ur vår sagesmans ganska läsvärda
uppsats. Vi vilja blott tillägga, att om någon
finner sig hågad göra ett försök med de af ho-
nom förordade, såsom det synes, tämligen enkla
skönhetsmedlen, torde det kanske dock, åtmin-
stone hvad den så lofordade vätesuperoxiden
beträffar, vara rådligt att i början iakttaga en
viss försiktighet och ej använda för starka lös-
ningar.
Det skönas betydelse.
En serie uppsatser för Idun,. bearbetade efter
utländsk källa af H. F.
IV.
Det sköna i literaturen.
flÜfiteraturen intager rang bland de sköna
«ås*® konsterna. Hvad som gäller om det
sköna hos konsten i allmänhet, gäller därför
äfven om denna gren däraf och behöfver icke
här upprepas. Bien literaturen är en konst-
art, som är så tillgänglig och nödvändig för
alla, att den fordrar sin särskilda betraktelse.
Den utgör det samlade förrådet af människors
erfarenhet i tankar, i känslor och handlingar.
Såsom sådant har det en makt, framför all
annan konst, att gifva näring åt intelligensen,
uppväcka fantasien och inverka på handlingarna.
Därigenom att den visar oss det bästa, som
blifvit tänkt och sagdt och gjordt, har den ett
ofantligt inflytande till det goda; den skänker
oss möjligheter till odling, större än någon an-
nan konstart erbjuder.
Men vi få ej glömma, att ej alla dörrar,
den öppnar för oss, leda till det goda. Såsom
Carlyle säger: »Några få böcker leda uppåt,
föra oss närmre himlen, äro af oskattbar nytta
till befrämjande af undervisning för alla gene-
rationer. Andra, en bedröflig mängd, leda ned-
åt och göra ständigt större och förskräckligare
skada. »
Detta omärkliga, allt genomträngande infly-
tande har sina faror, omärkliga och vidtgående
som det själf. Naturen och hennes skönhet
kunna vi alltid öppet välkomna och behöfva
aldrig betvifla hennes budskap; i värsta fall
låta vi det mötas af döfva öron och tröga hjär-
tan. Men med konsten, och i synnerhet denna
gren däraf, är det högst nödvändigt att be-
gagna vår mänskliga företrädesrätt af valfrihet.
En fransk författare har definierat ett konst-
verk såsom »en vrå af naturen sedd genom
ett temperament». I literaturen är det detta
temperament hos författaren, som vi måste taga
med i räkningen. Det utgör själfva det vä-
sentliga i den makt, som literaturen har öfver
oss, en makt, som antingen åstadkommer den
högsta nytta eller den mest försåtliga skada.
En sann poet är en mänsklighetens välgörare;
han håller idealets inspiration öfver våra hvar-
dagliga lif och sprider öfver dem ett ljus, som
icke är af denna världen. Men en poet kan
äga stark inbillningskraft, idéer rika på skön-
het och originalitet samt en formfulländad stil,
och likväl, om han saknar moralisk insikt, är
han ingen sann poet. När det rena ljuset fal-
ler genom den dimmiga atmosfären af hans
temperament, brytes det och visar oss tingen
oklara och förvridna.
Det gifves en pröfvosten, hvarpå man kan
skilja det höga inom literaturen från det låga,
det värdefulla från det värdelösa. Fråga först,
har det skönhet? Därnäst, har det sanning?
Hvad som först kan förefalla oss som skönhet,
kommer att förändra utseende, om vi icke däri
kunna finna det höga moraliska element, som
fordras. Om hvad vi anse vara sanning ej
innehåller någon förädlande skönhet, är det
blott en halfsanning, som alltid är den farli-
gaste. Det kan t. ex. sägas att det onda är
sant, ty det onda existerar ju utom all fråga;
men att måla och utbreda sig öfver det onda
och fästa vår blick därpå såsom sanningen
skulle vara att falla i en olycksalig och hädisk
villfarelse.
Det är icke bra för den naturalistiske för-
fattaren, och icke heller för hans läsare, att
kasta sanningens ljus alltid och allenast på de
mörka och dåliga punkterna i den mänskliga
naturen, att framvisa dess svagheter utan med-
känsla, dess synder utan sorg, dess lidanden
utan tröst. Hvad som är simpelt, groft eller
orent blir det icke mindre, därför att det är
korrekt tecknadt, och vi få icke låta någon
talangfullhet i stilen bortskymma ämnets värde-
löshet.
Mycket gäller i våra dagar för literatur, som
alldeles förnekat sin rätt till detta namn, eme-
. dan det vid närmare granskning saknar de båda
viktigaste beståndsdelarna, sanning och skönhet.
Under hvarje tidsålder hafva de verkliga böc-
kerna, de hvari store män nedlagt hela sin
själ och hvarmed de ökat den intellektuella
rikedomen i världen, alltid varit mycket få,
men aldrig förr har det producerats en sådan
kolossal myckenhet af arbeten, som antingen
icke utgjort något bidrag till denna rikedom,
eller också rent af gjort människorna intel-
lektuelt fattigare genom att taga deras tid och
sinnen från de sanna böckerna.
Yid detta namn kunna vi verkligen icke
kalla den mängd volymer, som år efter år ho-
par sig öfver oss, ehuru de därför visst icke
alla äro värdelösa. Det ständiga flödet af no-
veller, romaner, resebeskrifningar m. m. har
sin särskilda plats i vårt lif och, om det hål-
les inom vissa gränser, ett godt ändamål; men
låtom oss icke bedraga oss och tro att vi läsa
i detta ords högsta bemärkelse, ty dessa inne-
hålla blott »hvardagsmänniskors prat», jämfördt
med »de store andarnas majestätiska tal».
Det finns emellertid värre saker än hvar-
dagligt prat, det finns onda tungor, som håna
och bespotta allt, som är rent och heligt, och
gjuta gift in i själarna. Under det man be-
traktar det sköna i literaturen, måste man med
sorg och vämjelse vända sig bort från den af-
skyvärda råheten och moraliska skefheten hos
mycket, som bjudes oss under detta höga namn.
Yårt enda skydd mot allt slags ondt härvidlag
är att beslutsamt odla vår smak för det högsta
och bästa, tills allting annat med tiden blir oss
outhärdligt.
Medan vi äro unga och vår smak outveck-
lad, faller det sig ej naturligt för oss att upp-
söka det bästa, och likasom man ej så lätt
smälter den föda, man intar utan aptit, så tjä-
nar det ingenting till att vi trötta oss med att
läsa »contre coeur», hvad som f. n. går öfver
vår horisont. Men det vore önskligt, att ung-
domen alltid valde det bästa inom den genre,
som mest roar dem, att detta må blifva ett
trappsteg upp till något högre. Shakespeare
säger:
»Det blir ej något af där lusten felas,
Studera det som mest ni tycker om.»
Största vikten ligger därpå, att vi äro
säkra om, att hvad vi läsa är utom allt tvif-
vel bra och bra för oss. Inom vetandets olika
grenar böra vi, så vidt möjligt är, eftersträfva
det bästa. Men huru mycket gagn vi än kunna
hafva af hvad man kallar »nyttig läsning»,
så låt oss icke glömma, att inbillningens värld
icke är så abstrakt och overklig, som somliga
tro, utan en värld hvilken bildats ur kaos ge-
nom människans skönhetssinne. Det är möj-
ligheternas rike, en tillflyktsort undan lifvets
brister och illusioner.
Fröken Lotten Loven, Kristianstad,
har nu gifvit sig tillkänna som författarinna
af den prisbelönade uppsatsen »Om julförbere-
delser och julfirande» och är priset till henne
öfversändt.
––––––––
Up notisboken.
Våra tjänares framtid. På ett möte i huf-
vudstaden den 17 april i år, hvilket var besökt
af omkring 500 personer, beslöts, som vi då ut-
förligt refererade, att en förening borde bildas
med syfte att verka för att bereda tjänare lif-
ränta. Sedermera ha komiterade utarbetat stad-
gar och program för föreningen, och denna kon-
stituerades i måndags. Till styrelse valdes kap-
ten O. von Bahr, major H. Oederschiöld, revi-
sionssekreteraren C. Lindhagen, friherrinnan E.
Budbeek, fruarna Hanna Palme och Agnes Vican-
der, hvilka hafva att utse en sjunde ledamot.
Föreningen skall verka för, att tjänare må vid
55 års ålder erhålla en årlig lifränta genom att
under tjänstetiden af husbondfolket göras pen-
ningeinsättningar utan afdrag å gällande löneför-
måner. Insättningarna skola ökas progressift för
hvarje nytt år tjänare haft anställning på samma
plats, och äro alternatift a) första året 3, andra
året 6, tredje året 9 samt hvarje följande år 15
kr.; b) för motsvarande tider 5, 10, 15, 20 och
25 kr. Föreningens medlemmar skola gå i spet-
sen och äro hvar i sin stad skjddige att person-
ligen tillämpa föreningens grundsatser. Lifräntans
högsta belopp skulle efter 40 tjänsteår bli alter-
natift 120 och 199 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
