Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 22 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 373
betraktade de resande med ett slags med-
lidande, alldeles som hade jag kunnat för-
utse deras öde. Jag minns, att jag tyckte
synd om dem allihop, utan att rätt veta
hvarför.
Nå, häst jag sitter och gifver akt, så hör
jäg, att lokomotivet ger ursinniga broms-
signaler och att farten saktas ganska våld-
samt. Jag gissade, att någonting förfärligt
skulle inträffa, såg på samma gång till min
förvåning, att de andra resandena hvarken
hörde signalerna eller anade oråd. De sutto
lugna som förut och tycktes anse allt i sin
ordning. Då vaknade min själfbevarelse-
drift och gjorde mig så godt som brottslig.
I stället för att varna dem och skrika ut,
att vi om några ögonblick skulle stöta sam-
man med ett mötande tåg, tog jag en ha-
stig öfverblick af situationen och insåg, att
jag möjligtvis ännu kunde rädda mig själf
genom att icke göra allarm eller ställa till
rusning mot den smala kupédörren. Jag
störtade därför med återhållen andedräkt
förbi mina reskamrater mot dörren, och jag
glömmer aldrig den nedriga glädje, jag
ett ögonblick kände öfver att ha lyckats
lura dem att sitta still. Jag minns flere
af passagerarnes ansiktsuttryck, då de sågo
mig taga en så brådstörtad reträtt, särskildt
minns jag den llegmatiska och missaktande
blick jag fick för mitt fjäsk af en däst och
tjock brukspatronsflgur, hvars fläskhydda
jag stötte till i förbifarten.
Ögonblicket därpå stod jag ute på vag-
nens lilla platform och lutade mig fram
öfver den lilla järngrinden, ni vet, som är
stängd, medan bantåget är i rörelse. Och
jag såg icke långt framför oss det andra
bantåget, inhöljdt i en sky af stoft och
ånga under ansträngningarna det gjorde
för att hejda farten. Vårt eget tåg stod
nästan stilla redan, och jag trodde ett kort
ögonblick, att hela katastrofen kunde und-
vikas. Men kanske har ni observerat, att
man mycket lätt misstager sig på farten
ett bantåg gör, -— alltnog, också jag miss-
tog mig. Vi rusade allt närmare äng- och
stoftmolnet framför, eller också kom det
rusande på oss. Jag hade ej ett ögonblick
att förlora, jag öppnade grinden blixtsnabbt
och tog ett långt språng snedt framåt med
all den samlade muskelkraft min oerhörda
nervspänning gaf mig.
I samma ögonblick jag fann mig lig-
gande framstupa på banvallens sluttning,
tornade bantågen ihop med ett förfärligt
dön af krossade koffertar och bristande
järn, sjudande ånga och klirrande glas, —
alltsammans kom störtande öfver mig där
jag låg och våndades — — —»
Min gråklädde reskamrat afbröt sig plöts-
ligt, steg impulsivt och häftigt upp, kastade en
förskrämd blick ut genom kupéfönstret —
och störtade mot dörren, i det han ängsligt
ropade till mig:
»Där är det — där är det ■ . .!»
Jag vill icke säga, att jag med iskall lik-
giltighet åhört hans berättelse, än mindre
hade hans besynnerligheter om varsel och
hotande olycka lämnat mig fullkomligt obe-
rörd. När han gjorde ’ sin instinktiva re-
trätt mot kupédörren under det hemska ut-
ropet, att det mötande bantåget nu var där,
flög också jag ofrivilligt upp och rusade
ut efter honom.
På vagnsplatformen stod han leende, blic-
kade försmädligt åt mig, klappade mig lug-
nande och sade nu i en helt ny ton:
»Jag tror ni blef skrämd? Eller vill ni
bara höra slutet af historien? Nå det är
lätt berättadt. Jag kom ifrån hela af-
fären med ett skrubbsår på knät och ett
annat på armbågen samt litet ömma leder
under några dagar framåt.»
Jag såg förvånad och antagligtvis icke
så litet flat ut, jag ämnade fråga, hvad hans
utrop nyss betydde, då han sprang ur ku-
pén, men han förekom mig.
»Det var just här det passerade,» sade
han, »och jag ville ut och se på stället,
förstår ni?»
»Anej — jag förstår inte mycket. Så
vidt jag vet, har aldrig en större järnvägs-
olycka händt på denna bana, allra minst
så här nära Stockholm — — —»
»Alldeles rätt!» gentog han. »Den har
inte händt. Jag har bara drömt om den,
men så lifligt, att jag upplefvat alltihop.
Och jag vaknade ur drömmen, då jag föll
i golfvet och skrubbade mitt knä. Jag
störtade nämligen ur sängen, i detsamma
jag kastade mig från bantåget, och jag kom
till mig på kalla golfvet, väl två eller tre
alnar ifrån min bädd ...»
»Ah — jaså!» sade jag höfligt förargad.
»För öfrigt, » återtog min besynnerliga res-
kamrat, »är jag skådespelare och föreläsare
och gör också litet i spiritism. Jag be-
rättade för första gången denna historia,
och det var för er. Ni får förlåta, om jag
så att säga satte den i scen och berättade
den, så lifligt som jag möjligen kunde, —
jag ville bara se, om den verkade. Den
gjorde det, och jag tackar er, för att ni
varit en älskvärd åhörare. Nu vet jag, att
den är bra. Tack ska ni ha, min bästa
herre ! »
Med en artig bugning räckte han mig
sitt visitkort och jag läste :
Edvin Petterson
Professor i vältalighet och spiritism vid universi-
tetet i Pensaiola IT. S.
Iduns julnummer
och
julnummerstäfUngen”.
Som våra läsarinnor helt visst erinra sig,
läio vi i början af året en urklippsblankett
medfölja ett af våra nummer till ifyllning af
prenumeranterna (» Hoilka önskningar har ni
att framställa med afseende på Iduns jul-
nummer år 1895?») och utfäste ett pris på
25 kronor att tilldelas den, som inkom med
det bästa förslaget. Detta pris återstår nu
att utdela, sedan vårt julnummer ligger i det
närmaste färdigt och vi alltså kunna afgöra,
i hvad mån vi upptagit och begagnat insän-
darinnornas olika förslag och idéer.
Det visar sig då, att fyra insändare —
fruV.Braathen, Göteborg, »Stenia», »A. B—m»,
Eksjö, och »A. NI.», Upsala — begärt »in-
teriörer från kungliga slottet och hemlifoet
därstädes», en insändare — »Jy», Karl-
skoga — »poem af konung Oscar II». Ge-
nom den redan bebådade artikeln »Hemmet i
konungaborgen» samt genom den dikt af h.
m:t konungen, hoilka komma att inflyta i
vårt julnummer, ha alltså dessa fem insän-
dares förslag upptagits och realiserats. Vi
anse därför rättvisan bjuda, att det utfästa
priset jämnt fördelas emellan dessa fem, så
att hvar och en erhåller 5 kronor, och bedja
vi pristagarne snarast meddela redaktionen
fullständiga adresser i och för prisens öfver-
såndande.
Hed. af Idun.
–––– *––––
”Skönhetsmedel”.
(Uppsatsen öfversedd och giilad af Iduns läkare.)
(Forts. o. slut.)
mot fräknar anbefallde redan för nära fyra-
hundra år sedan ofvannämnde mäster Hiero-
nimus Brunswygdet giftigakvicksilfversublimatet,
och den berömde hudspecialisten i Wien, professor
Hebra, känner ännu intet verksammare medel.
Emellertid verkar detta som andra medel blott
tillfälligt, ty om det än fräter bort fräknarne,
så återkomma de likväl alltid hos dem, som hafva
anlag därför, så fort huden ånyo utsättes för
solsken.
För tänderna rekommenderar vår gamle ört-
kännare ett särdeles farligt medel. Han låter
nämligen destillera ett halft pund koksalt och
lika mycket salpeter med ett pund kalcinerad
vitriol och erhåller då ett »aqua fort», som är
guldsmeder och kemister välbekant. På sin be-
svärliga gammaltyska beskrifver han omständligt
huru behandlingen härmed bör tillgå: »Hvar nu
någon vill göra tänderna hvita, så tälje han en
liten träpinne, i tjocklek och längd lik en van-
lig skrifpenna, och sedan tandköttet med smält
smör, äfvensom läpparne bestrukne blifvit, doppe
han nämnda träpinne i vätskan, och varda tän-
derna därmed gnidna upp och ned, tills de blifva
som ’helfenben’.»
Riktigt hvita måste de blifva, ty det enligt
föreskriften destillerade vattnet är intet annat
än skedvatten, hvari guld upplöses,’ tandemaljen
att förtiga! Den läkare, som i våra dagar toge
sig för att rekommendera skedvatten såsom puts-
medel för tänderna, kunde riskera att bli stämd.
Allt som fräter tänderna är skadligt för dem.
Syror upplösa tandemaljen och fördärfva tänder-
nas krona. I trots häraf anbefalles alltjämt en
tillsats af salicylsyra till tandtinkturerna, ehuru
denna syra i starkare dos häftigt angriper dem.
Man kan uppställa det påståendet, att salicyl-
syran fördäfvat flere vackra, goda och starka tän-
der än det fullständiga underlåtandet af deras
vård skulle gjort. Man kan ej nog varna för sa-
licylsyran, detta moderna tandskedvatten, och
den som en gång blifvit gjord uppmärksam på
dess skadliga verkningar, skall ej vara sen att
bannlysa alla salicyltandmedel.
Vi äga emellertid ett utmärkt medel, såväl för
tänderna som för hyn, det är det där verksam-
ma något, som finnes förborgadt i maj-dagg och
mars-snö. Nattdagg bleker, därför måste linnet
ligga ute i det fria hela dygnet, där hvarest man
bleker enligt gammal god sed. Kemisterna, som
gärna ville veta allt, ville äfven veta, hvad som
egentligen åstadkom gräsbleket, och de utfor-
skade hemligheten. De funno, att ljus, luft och
vatten voro nödvändiga därtill, och att ljuset i
vattnets närvaro inverkade på luftens syre, så
att detta antog en säregen form, som förstörde
färgämnet i linnetrådarne. Detta var, hvad man
till åtskillnad från vanligt syre, kallade det »verk-
samma syret». Man sade sig då, att om det vore
möjligt att på kemisk väg framställa detta slags
syre, skulle man åt industrien förvärfva ett blek-
medel långt bättre än såväl chlor som svafvel-
syra, emedan det på intet vis angrep eller frätte.
Sedan flere år äger man nu denna kemiska
sammansättning och därtill så billig, att den an-
vändes i stora mängder vid blekning af strå-
hattar, fjädrar, elfenben etc. samt i sidenfärgeri-
erna. Detta blekmedel, som kan fås på de flesta
apotek, heter vätesuperoxid. Detta är vatten med
dubbelt så mycket syre som i vanligt vatten.
Gjuter man ett par droppar af denna vätska i
flata handen, så ser man små gasblåsor utveck-
las och huden öfverdrages med en tunn, hvit
hinna. Denna iakttagelse gjordes först af de ar-
betare, som på de kemiska fabrikerna syssla med
detta preparats framställande, därvid deras hän-
der dagligen komma i beröring med oxiden. Dessa
arbetare hafva nämligen, trots sitt tämligen hårda
handtverk, så fina, hvita händer som hvilken
fin, ung dam som helst. Detsamma gäller natur-
ligtvis äfven ansiktshuden. Använd på den i
svag boraxlösning rengjorda huden, aflägsnar
vätesuperoxiden alla de ojämnheter, hvilka här-
röra från de öfre cellagren, och när hvarken
sommarsol eller hetta får inverka, borttager den
Juvelerare I&ingar, Armband, Kedjor, Silfverarbeten, Modernast!
K. ANDERSON Broscher, Kedjearmband, Nålar, Bordsilfver. Solidast!
X Jakobstorg 1 Bref besvaras omgående. Billigast !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
