Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 29 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 IDUN ms
Välgärningar, dem du i tysthet öfvat. De äro blommor, som i storm bestå,
De äro döda, dem ej döden röfvat, De äro stjärnor, som ej nedergå.
îISSBESS
M. Claudius.
hofvet af en vägledande litteratur trädde klart
fram, och, icke utan tvekan, vågade Maria
Collin i sin år 1890 utgifva »Skånsk konst-
väfnad i allmogestil», med talrika mönster i
färgtryck, bjuda allmänheten en förvisso efter-
längtad och erforderlig handbok.
Det första försöket slog väl igenom. Män
och kvinnor af facket ägnade sitt varma er-
kännande åt arbetet, som inom kort följdes
af en dansk och en norsk upplaga och äfven
i grannländerna rönte loford, uppmuntrade lu-
sten för konstväfnader, där sådan redan fanns,
och väckte till lif intresset för dem i tusende
hem, där det eljes med åren fallit i glömska.
Isen var emellertid bruten och Maria Col-
lins intresse för att ytterligare hjälpa fram
väfnadskonsten täflade endast med hennes ener-
giska flit. Och vi ha då att anteckna hennes
följande arbeten »Flamsk-, Finnväfnad och
norsk Rödlakan», likaledes med mönster i färg-
tryck (1892), och »Konstväfnad i allmogestil»,
andra omarbetade upplagan (1894), af hvilken
äfven utkommit en tysk och en engelsk upp-
laga, samt det i år alldeles nyligen utgifna
arbetet » Våra hemväfnader i lärft, kypert och
atlas», med 111 figurer å 18 planscher, hvil-
ket arbete redan, hvarhelst det omnämnts, lik-
som sina föregångare rönt det bästa emotta-
gande och rekommenderats af kritiken, icke
minst för sin enkla och klara framställning,
egenskaper, som i förening med en förvånans-
värd prisbillighet bana väg för Maria Collins
böcker till otaliga hem.
Och förvisso ha vi att vänta mera i denna
gren af litteraturen från den flitiga författa-
rinnans hand. Ty då som här energi och be-
gåfning för en sak äro förenade, knyta sig all-
tid löften för framtiden, hvilkas uppfyllande för-
visso skall bringa saken vidare framåt.
Det är också till ett tack för hvad Maria
Collin hittills verkat på ifrågavande område,
som vi idag fäst våra läsarinnors särskilda upp-
märksamhet vid hennes person. Och om vi
då fogat sympatiska ord till en sympatisk
bild, så anse vi oss därmed endast hafva fyllt
en angenäm plikt.
_––-*––-
Ungmövisor.
Af Hermann von Gilm.*
Öfvers. för Idun af E. N. Söderberg.
I.
Livar gång i aftonens stillhet
min moder till ro mig kysst,,
hon på min mun och min panna
gör korsets tecken tyst.
tAn oftare dig jag kysste,
när kvällen sänkte sig mild,
men aldrig på läppar och änne
du tecknade korsets bild.
* Hermann von Gilm, f. 1813, d. 1864, Tyrolens
störste lyriker under detta århundrade.
Vår unga kärlek, som glömde,
hvad himlen den skyldig var,
den bär nog den största skulden
till allt hvad jag lidit har.
II.
"Liksom herdinnan i sagan
tre vackra kransar jag fått.
fEnhvar må efter mitt sinne
nu falla på någons lott.
jDen första, af dunkla eklöf,
min gosse jag anförtror.
%n styrka, hvarpå man litar,
i resliga eken bor.
jDen andra, af vilda rosor,
jag skänker åt skogens bäck.
jtivar kind, som dess vågor löga,
blir ungdomsröd och täck.
fDen tredje, af fältets blommor,
jag lindar kring ffrälsarens hår.
jttan får ej törnekrans bära
i mina sällaste år.
–––- *–––-
”Vår mamma”.
»itSjygår mamma» — jag talar i alla bar-
nens namn — skall nog ej få någon
plats i den svenska kvinnans egen tidning.
Hm förtjänade det mer än mången annan,
men hennes lifsgärning har ej blifvit ut-
förd inför mångas ögon, och de allra flesta
se i henne intet anBat än en god, omtänk-
sam maka och moder. Intet annat! Är ej
detta kvinnans högsta mål, hennes verk-
samhetsfält, där hon får tillfälle att ut-
veckla de sidor af sin karaktär, som göra
henne till kvinna? Men detta kall äger ej
längre, har kanske aldrig ägt förmågan att
reta människornas nyfikenhet, därtill är det
för hvardagligt. Maka och mor är ju nä-
stan hvarannan kvinna. Denna nyfikenhet
väckes däremot alltid, då man hör talas
om eller läser om de kvinnor, som så att
säga frångått sin bestämmelse och arbeta
i annan riktning, vare sig i det offentliga
eller enskilda lifvet. Detta gör ej »vår
mamma», hon tillhör de stilla i landet. Jag
önskar, att någon, som kände henne och
hade förmåga, ville skrifva om henne, så-
dan hon är i sitt hem, skrifva så, att det
trängde till allas hjärtan, så att alla goda
mödrar kände, hvad de äro för sina barn,
hvilka kanske aldrig kunna uttrycka sin
tillgifvenhet så, som de ville och ’ borde.
Denna lilla artikel skulle vilja vara ett tack
till alla, som lefva och arbeta för sina barn,
till »vår mamma» nu särskildt. Ni arbeta
ej förgäfves, eder kärlek och edert tålamod
skola bära rikliga frukter i kommande släk-
ten. Jag är viss om, att många barn med
mig instämma i ett från hjärtat kommande
tack till våra mödrar, och detta skall ej
visa sig endast i ord. Hela vårt uppförande
skall bära vittne om, huru högt vi sätta
vår moder. Måtte vi aldrig göra henne
sorg, måtte vi göra, hvad vi kunna, för att
jämna de obanade vägarna!
»Yår mamma» har fört ett lyckligt lif.
Ordet »lycka» har dock en märkvärdigt
tänjbar natur, hvarje människa inlägger nä-
stan sin särskilda mening däruti. Med »ett
lyckligt lif» menar jag här, att hon i sin
barndom och ungdom uppfostrats i ett för-
äldrahem, som verkligen förtjänade detta
namn, att hon därpå bief en älskad maka,
kanske mera älskad än de flesta, samt att
hon, hvilket jag borde satt främst, sedan
sin tidiga ungdom sökt forska efter Guds
vilja och ej onödigtvis fikat efter människo-
gunst. Därför kan hon med skäl sägas
hafva varit lycklig, ehuru hennes lif för öf-
rigt ej varit en dans på rosor. Kamp med
ekonomiska bekymmer, med sjukdom, såväl
i sin egen kropp, som hos make och barn,
och med bitterhet, uppväckt genom att stän-
digt se sin älskade mans handlingar miss-
förstådda och fördömda, hafva aldrig läm-
nat henne tid att försjunka i sig själf.
Det är denna själfförnekelse, som af dy-
lika pröfningar blir en följd, hvilken så ofta
förlänar våra mödrar deras gloria. Yi barn
se den ej såsom yngre, vi älska vår mor,
men uppfatta ej vidden af hennes moders-
kärlek. Denna upptäckt hemfaller åt en
mera mogen ålder. Då, när vi vanligen
stå i begrepp att lämna hemmet, öppnas
våra ögon, och vi se, hyad vi aldrig sett.
Jag kan ej tala i alla barns namn, ej ens
obetingadt i mina syskons, låt mig därför
tala om, hvad jag erfarit. Jag har alltid
älskat min mor. Såsom barn såg jag upp
till henne, såsom varande ett slags orakel.
Beundrande och häpnande öfver hennes kun-
skaper och hennes förmåga på alla områ-
den, kände jag ingen högre åtrå än att en
dag komma så långt som hon. Så små-
ningom ertappade jag mig med att äfven
hos henne skönja brister, så mycket mera
oförlåtliga, som jag aldrig trott mig komma
därhän. Då uppstod bitterhet i sinnet,
misstänksamt gaf jag akt på henne, tyckte
mig nu bedragen och förlorade tilliten till
mina medmänniskor. Jag hade väntat för
mycket och sett mammas lif från orätt håll.
Djupet i hennes karaktär blef mig doldt,
hvilket ju ej heller var så underligt, då
jag ännu ej kunde fatta innebörden af hen-
nes själs storhet. Men åren gingo, mitt
sinne öppnades mer och mer för lifvet i
dess fullhet, och nu beundrade jag »vår
mamma» åter. Ej så, att jag ej hos henne
kunde finna fel, men ändå mera intensivt
än någonsin. Nu är jag vuxen och flugen
ur nästet, viljen I veta, hvad jag nu kän-
ner? Jag skall söka visa det, och jag vet,
att mina syskon, att alla älskande barn i
mina fumliga försök skola spåra något af
sina egna tankar.
Om min mors lif under min uppväxttid
skulle vara mycket att säga, men jag såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
