Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 29 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 379
det ej då, kunde ej se det, som det förtjä-
nade att ses, och håller mig därför hellre
till de senaste tre, fyra åren. De gifva mig
rikt material. Min far dog hastigt, och
med honom gick mammas högsta jordiska
lycka sin väg. Hon blef ensam med sina
barn, som ej voro få, och ingen i stånd att
ännu försörja sig. »Hvar skall hon taga
medel till barnens uppfostran?» frågade mer
än en bekymrad. Förtröstansfull som få,
lät mamma oss alla fortsätta med våra stu-
dier, och medel sände Gud. Ibland blef
det tomt i kassan och såg mörkt ut. Mam-
ma tviflade dock ej, åtminstone ej så att
vi märkte det. Eätt snart kom hjälp. Många
gånger hörde jag mamma säga till någon
vän: »Det såg mörkt ut, jag behöfde det
och det, men jag grät och bad, när barnen
sofvo, och vi blefvo hulpna. » Stundom kom
någon och frågade, om vi hade det trångt
och svårt, de skulle så gärna hjälpt, men
sällan fingo de annat svar än: »Yi behöfva
intet, vi ha det så bra.» Och vi arbetade
med våra studier, och »vår mamma» arbe-
tade med Gud för vår del. Några af oss
hafva nu lämnat hemmet, men ännu finnas
yngre kvar, som skola hafva sin uppfostran,
såsom vi fått vår. Om mamma kunde
arbeta mycket själf, om hon vore frisk och
stark, så vore det ju mindre underligt, att
hon kunde tro. Men nu har hon blifvit
nästan oförmögen till arbete genom en sjuk-
dom i sina ögon. Detta var den bittra;
ste pröfningen i hennes lif och inträffade,
då det såg som mörkast ut på allt sätt.
Arbeta gör hon dock icke desto mindre
med hvad hon förmår. Det är rörande,
det är stort att se hennes ömhet om oss
barn. Hon är så rädd, att vi ej skola hafva
det trefligt och bra, och tänker aldrig på
att spara sina steg, då det gäller oss. Ett
litet exempel bland många. »Ar det något
du vill ha uträttadt i staden, så säg bara
till, jag går så gärna,» detta skrifver hon
ofta till mig, och detta säger hon till mig,
så ofta vi råkas. Veten I, hvad det vill
säga att gå från den ena butiken till den
andra för att uträtta kommissioner? Det är
ett ganska tröttsamt värf man då fyller, i
synnerhet om man är litet äldre och för-
svagad af sjukdom. Men modershjärtat är
en stark drifkraft. Det förlänar kraft och
uthållighet åt en svag kropp och gör rik-
tiga underverk, då det gäller de älskade
barnen. Hvad gifva vi i gengäld?
Jag kommer nu till ett annat ämne
Hvad gifva vi »vår mamma» för all den
vård, omtanke och ömhet, som hon under
hela vårt lif ägnat oss? Ej mycket. Hon
fordrar ej heller något stort af oss, ett bref
eller några vänliga ord glädja henne så,
att vi blygas, då vi tänka på, huru litet
det kostar oss och huru högt det värderas.
Moderslifvets kall är fyldt, då barnen fun-
nit hvart och ett ett passande verksam-
hetsfält, och modern är då färdig att träda
i bakgrunden, att lämna lifvet, kanske al-
drig uppskattad af sina barn, kanske mån-
gen gång betraktad såsom ett besvärligt
påhäng, en odräglig börda. När hon är
borta, när tomheten i hemmet gör sig gäl-
lande, först då se vi mången gång, hvad
vi uraktlåtit. Kunna vi stå till svars för
vårt tillvägagående? Säkerligen ej, då det
är ett brott mot Guds bud att fordra, utan
att gifva, att se sig till godo på en behöt-
vandes bekostnad. Behöfvande? Ja, hvarje
människa behöfver kärlek, en moder kanske
mer än andra.
Det är därför, mamma, som dessa rader
sett dagen! Jag har många gånger känt
hjärtat fullt, men ej vetat, huru jag skulle
lätta det. Det förefaller mig, som skulle
det något hjälpa att en gång få tala ut,
riktigt få visa, hvilken skatt vi äga i dig4
och andra barn i sina mödrar. Det är ej
idel tanklöshet eller otacksamhet, som hålla
oss tysta, det är mången gång medvetandet
om vår oförmåga att på ett klart sätt ut-
trycka våra innersta tankar. Dessa sky
dagsljuset, därför att de där vanligen höl-
jas i en för dem främmande dräkt. Mina
åsyfta ej annat än att säga dig, mamma,
och andra, som vilja lyssna, att vi känna,
hvad vi ej med ord kunna uttala. Du skref
en gång, moder, i en mig tillhörig minnes-
bok, följande lilla strof, undertecknad »Din
egen älskade mamma». Den må här tjäna
såsom en illustration af dig själf och ditt
lif. Den lyder:
»Kämpa troget lifvets strid,
Vaka, bed och tåligt lid.
Kraft att kämpa, kraft att lida,
Gifs ät dem, som Gud förbida,
Se mot målet stadigt blott,
Allt blir godt, allt blir godt.»
Genom att följa den väg, som här an-
visas, har du funnit lyckan, din önskan är,
att jag på samma väg måtte finna den.
Tack, moder, för hvad du lidit och arbetat
för vår del ! Tack, för att du^genom din van-
del lärt oss högakta och älska dig! Tack,
för att du genom ord och lefverne riktat
våra ögon mot den lycka, som väntar på
andra sidan dödsfloden! Yi äro, hoppas jag,
inne på vägen, och med Guds hjälp går
det fram mot målet. Tack, för hvad du
varit och ännu är för oss! Tack, älskade
moder! Det är med full sanning jag säger,
att benämningen »vår mamma» för oss
klingar och i hela mitt lif skall klinga så-
som en ljuf musik. Det är ett af barnen,
som nu talat; men det är med visshet om,
att mina ord skola vinna genklang hos dem,
som äga en sådan moder som min. Gud
gifve, att vi alla hjälptes åt att glädja våra
mödrar !
Kråka.
–––- *–––-
Hvita sippor.
Skiss för Idun af Nathalia Wallengren.
■
tt litet animeradt sällskap var försam-
ladt i fru Blenckes röda salong. Gäs-
terna voro idel bekanta, och därför var to-
nen fri och obesvärad. Man gjorde inte
något försök att finna ett allmänt samtals-
ämne, utan grupperade sig efter behag i det
stora, matt upplysta rummet; ja det var
inte fritt från att en och annan flirtation i
allsköns ro utspann sig i någon skyddad
vrå.
Borta vid stora bordet gick det lifligt till.
En lampa på metershög fot, med yfvig,
högröd skärm, stod bredvid chaiselongen
och göt en skär ljusflod öfver en ung dam,
omgifven af herrar. Kring hennes vackra
figur slöt sig en dräkt af något mjukt tyg,
skiftande i orange och blekgult, här och
där uppfästadt med svarta penséer. Håret,
biåsvart och buckligt, föll i studerad vårds-
löshet öfver nacke och öron samt räckte
nästan ned till de penslade, högt hvälfda
ögonbrynen.
Ögonen, hvars mörka infattning kom dem
att synas stora, voro af ovanlig glans, skif-
tande färg i de olika stämningar, hon mäs-
terligt lät dem uttrycka. Ansiktet var ovalt
och regelbundet; all dess färg tycktes ha
koncenterat sig i den bågformiga, korallrö-
da munnen. Hon talade fort och lifligt,
med något forcerad sopranröst. För alla
hade hon ett gladt, retsamt eller kokette-
rande ord och hann ändå med att slösa
blickar och leenden på en ung man, som
satt vid hennes sida och syntes alldeles för-
sjunken i beundran. De voro nyförlofvade.
Den unga damen sade just något som
framkallade allmänt skratt. »Nå, Lissie,»
sade värdinnan, en fryntlig äldre dam, och
stannade på sin rond, »i kväll tycks du va-
ra öfverdådig. Men hvad kan man annat vänta
af en nyförlofvad flicka!»
».ah, all hänryckningen öfverlåter jag åt
min fästman,» sade flickan med ett skälm-
aktigt leende.
»Det behöfs också mycken hänryckning, »
inföll en ung kandidat med affekteradt ut-
tal, »för att uppväga så många andras be-
svikna suckar.»
»Nu förstår jag då inte, hvad ni menar,»
sade fröken, plockande på sina penséer;
»jag har verkligen ingenting på mitt sam-
vete. »
»Inte det! Tror ni inte, att allas vår
skald kommer att skrifva elegier öfver det
förlorade paradiset?»
»Hör inte på honom,» sade fröken Bong
till sin fästman. »Författare måste ju all-
tid ha något föremål, kanske flere på en
gång. För resten tycker jag det är besyn-
nerligt, att herr Nordman inte är kommen
ännu. Det är ju på sätt och vis en af-
skedstillställning för honom.»
»Den väntar ej för länge, som vän-
tar på något godt,» sade kandidaten. »Frö-
ken får under tiden nöja sig med oss an-
dra beundrare —- om jag får ha äran räkna
mig bland dem.»
»Ah, ni vet ju — äfven de ringaste bi-
drag etcetera,» skrattade den unga flickan
med en maliciös blick på hans lilla sirliga
gestalt.
Ett stycke från den lifliga gruppen, mel-
lan några höga bladväxter, satt en ung
flicka ensam, till utseendet ifrigt sysselsatt
med att bläddra i ett planschverk. Men in-
tet ord af de sista hade gått förloradt för
henne. Hon vände otåligt blad efter blad,
under det hjärtat slog hårdt af harm. Så
skulle det då sluta! Hvad annat kunde
man ha väntat? Smäktande blickar, in-
bjudande förtrolighet, men där bakom en-
dast kall beräkning. Sådan var Lissie Bong;
och eftersom Nordman var fattig och den
andre rik, så var det ju för henne ett lätt
val, och hon var nöjd. Men hvilken stöt
för hans känsliga, veka natur ! Och nu reste
han bort till Italien —- reste kanske med
förstämdt sinne; och allt det härliga han fin-
ge se, skulle kanske inte väcka genklang
inom honom.
Hon drog en ofrivillig suck och såg sig
hastigt om. Men det var ingen som gaf
akt på henne. Det var det för resten säl-
lan. Emmy Rodhe var i fru Blenckes hus
som lärarinna för hennes lilla sondotter.
Späd, liten och ljus, såg hon ännu yngre ut
än sina nitton år. Figur och ansiktsdrag
voro outvecklade, och öfver de senare hvi-
lade oftast liksom en slöja af skygghet.
Ansiktsuttrycket tycktes vänta att väckas
till lif; så ock ögonen, som, stora och brun-
grå, helst dolde sig under ögonlockens skyd-
dande förhänge. Men kom där lif i hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
