Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 6 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
andpnlver,
två
slag,
Tandpasta,
f
andU
nktor 392 IDUN 1895
O0i
Cp !
o
g
to
o
;s
got, utan fortfor att spela. Under hennes
händer formade sig de första takterna till
en af Tschaikowskys »Chants sans paroles».
Melodien började sångbart, med klagande
tonfall, som en suck öfver flydd lycka. Den
svällde ut i glada erinringar, brutna af moll-
ackord likt kväfda snyftningar. De kommo
oftare, växte till ett sista sorgens rop, som
mattades af och förtonade i stilla vemod.
Sången dog bort i ett anslag af grund-
tonen.
»Det finnes själ i ert spel,» hörde hon
Nordman säga, och då hon såg upp, fann
hon honom betrakta henne med en forskan-
de blick. »Vore det närgånget att fråga,
hvilken text ni drömmer er till denna
musik?»
»Jag kan inte uttrycka det riktigt,» sva-
rade hon skyggt. »Grundstämningen fattar
jag nog, men däri kan man ju alltid passa
in något tänkt eller upplefvadt. Ni skulle
säkert kunna säga, hvad ni tror sången
uttrycka. »
»Jag tyckte mig höra en stackars zige-
narpojkes sorgesång öfver den vackra vilda
flicka, som varit hans i soliga dagar, men
öfvergifvit honom för att vinna reellare skat-
ter än hon hade i sin fattige gosses hjärta.»
»Ah,» utbrast hon harmset, »huru kan
ni tyda den så? Zigenarpojke — ja, låt
gå för det! Men jag tror visst inte, att så
rena harmonier kunna vara bakgrunden för
något så —- så futtigt.»
»Futtigt!» sade han, skrattande åt hennes
ifver. »Nå -— ja, nog var det tarfligt gjordt
af flickan! Men sorgen kunde vara lika
äkta för det. »
»Visst — det har ni rätt i! Men det
kan nu inte hjälpas — musiken är alltför
djup för att ägnas åt något sådant. Nej,
jag vill hellre tro, att det är en finare na-
tur, kanske kompositören själf, som sörjer
öfver en lycka — som varit stor och
verklig. »
»Så ni förkastar också min zigenarpojke.
Hela min arma liknelse! Hvarför vill ni
då nödvändigt ha något så högstämdt?»
»Jo, därför att sångens musik är hög-
stämd, och därför att jag inte kan tänka
mig att en begåfning af högre rang skulle
behandla så seriöst hvad som är för obe-
tydligt därtill. Inte kan en sådan elegi dik-
tas öfver något, som inte är värdt att
sörjas!»
»Men det ser man ju ofta prof på,» in-
vände han. »Man kan då inte vara allde-
les oberörd af hvad obehag man råkar på,
om de äro aldrig så futtiga.»
»Nej, inte oberörd,» sade hon lifligt —
»det menar jag inte! Men man bör väl
inte heller slösa sina bästa krafter på så-
dant. Vet ni, jag kan inte fördraga det —
jämt läser och hör man sorgelåt öfver alla
besvärligheter folk råkar på. De skrifva
och sjunga om så mycket smått, att de inte
få något öfver till det som är stort och
vackert. Jag ville ha hvart och ett i sin
tonart. »
Han såg oafvändt på henne, och en vår-
lig känsla drog genom hans sinne. Omogna
och ensidiga som hennes ord föllo, var det
dock något i dem, som genljöd inom honom.
Hennes ögon, stora och strålande, talade ett
språk, fritt från den konventionalism, som
stänger själ från själ. Han kände sig dra-
gas med af det befriande inflytandet från
hennes friska och oberörda personlighet.
»Hvad det gör godt att höra er,» sade
han. »Hvarför ha vi aldrig förr talat med
hvarandra?»
»Ah, jag satt ju mest för mig själf.»
»Ja, ni var ensam, stackars liten, men
jag var det inte mindre.»
»Men ni var ju alltid så upptagen. »
»Ja,» han mörknade, »upptagen af att
pliktskyldigast konversera och briljera med
min lilla begåfning. Jag börjar snart tro,
att jag duger mest till dekoration.»
»Men ni duger till mera,» sade Emmy
varmt.
»Mera, det säger ni så troskyldigt, att
jag nästan vill tro det själf också. Men
nekas kan ju inte, att salongspoesin är tack-
sammast. Vore man belåten med godt-
köpsbeundran, så .. . »
»Men det är ni inte, det bryr ni er visst
inte om,» sade hon ifrigt. »Hvarför talar
ni så. Jag skulle vilja säga er» —- hon
afbröt sig något förlägen.
»Tala ut! Förstår ni inte, att till mig
kan ni säga hvad ni vill?»
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
–––– *––––
Innehållsförteckning.
Charlotte Ramsay; »blomman pâ Kinnekulle», si Ellen
Key. (Med porträtt). — 1 smekets och kärlekens månad;
af Emil Kléen. — »Tolstoyaner» ; af Anna A. — Iduns lä-
karartiklar. VII: Några ord om uppfödandet af barn
under första lefnadsåret; af doktor Carl Flensburg. —
Axplockning ur julkärlven. — Väfnad som hemslöjd ; af
Eulda Lundin. — Det skönas betydelse ; en serie uppsat-
ser för Idun; bearb. efter utländsk källa af H. F. VI :
Personlig skönhet. — Från Iduns läsekrets: En protest
mot »Hönsgummans» erfarenheter; af —tx. —Ui notisbo-
ken. — Hvita sippor ; skiss för Idun af Nathalie* Wallen-
gren. (Forts.). — Tidsfördrif.
Hur gör man, när man tittar snedt?
IIvad kan till askar bli beredt?
Hvad bör man alltid raskt gå på?
Nu får du gissa! Slut alltså!
L—na.
Eedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
När dagens ljus jag skådar först —
Min färg är ren och klar,
Men se’n jag tillfredsställt min törst,
Den färgton ändrat har.
Mitt fel är ej att så går till —
Jag kan blott ta emot —
Du anförtror mig hvad du vill,
Och därför gör jag bot,
Ty min natur är öm och vek
Och hjälpsam framför allt.
Jag är en boll för ödets lek
Och tager allting kallt.
På tio ben jag går omkring —
Imaginära blott —
Och utaf dem fås många ting,
Hvars tydning blir din lott.
Hvad bör man ieke tala om
Uti den hängdes hus?
Hvad får väl mannen vara, som
Vill ta den andres krus?
Hvad är, som barnet älskar mest?
Hvad tiden gör med såren bäst.
En sak att lägga matsäck i.
Hvad Per och Anna kunna bli.
En sällsynt fisk i forna dar.
Af vårens fåglar se’n ett par.
Två systrar (olika minsann),
Förenade med samma man.
En krydda uti korf rätt bra,
Fast man ej annars bör den ha.
Hvad ej man bör sin nästa ge,
Om ej man slagsmål vill få se.
Hvad ej för kärna du bör ta.
Hvad framför tand du måste ha,
Charad.
Man städse vill mitt första klandra,
För att det alltid är mitt andra
En svårlöst gåta, om ock bra,
Kan dock mitt tredje, plus ett a.
Mitt hela ha vi nu för tiden,
Men snart dess tid dock är förliden.
Amalia.
Triangelaritmogryf.
a a a a cl
c e e i
i n n
0 r
r
1) Böljande, 2) kallande, 3) hän-
förande, 4) växande, 5) fyllande.
C. C. S.
Anagram.
1) Du centrum för nöjets och skön-
hetens värld,
Hur trängas ej alla om plats vid
din härd!
2) Med omändrad tonvikt — så näm-
nes den gud.
Som ungmön med bäfvan hör gif-
va sitt bud.
3) Ett höghetens tecken på jorden
du är,
En hand kan dig föra, en bygg-
nad dig bär.
4) Hvad honom vi göra — och det
med allt skäl—
Som offra vill lifvet för medbrö-
ders väl.
5) Hvarhelst som den uppstår, man
ville den be,
Om möjligt, att mindre uppslup-
pen sig te.
6) Ej nu så gouterad som fordom
den var,
I handkammarn finnes den ännu
dock kvar.
S.
Kors-aritmogryf.
Bokstäfverna i rutorna I—III och
II—IV, lästa från vänster till höger,
bilda namn på tvänne sommarbarn.
I IV
1
2
3
4
5
6
7
8
II III
1) Bi-»drag», 2) ej att leka med, 3)
kan förekomma i bröd, 4) nyttigt ting,
äfven på modet, 5) står under träd-
gårdsmästarens hägn, 6) kroppen till
nytta, 7) yttring af lifslust, kan ock
ätas, 8) en fågel.
8 10 4 13 11 1 10 11
2 10 12 8 15 1 14 12
7 9 6 10 15 1 14 12
10 2 15 11 15 5 11 1
16 5 15 11 10 3 7 9
17 6 15 7 11 3 14 14
11 1 10 17 12 1 14 7
18 1 17 7 9 15 5 9
Prydde med mig, rättvåndt, kjolen,
Som hon fått utaf sin fästman.
Genom klara fönsterrutan
Löpte blicken efter vägen,
Men hon slog den ner förlägen,
Ty där borta uti kröken
Kom han, och hon såg med oro,
Att med lögner de ej foro,
Som i hennes öra hviskat,
Att ej allt var som sig borde,
Att han ordet omvåndt gjorde.
S. L.
Apoköp.
1—4) På spiseln.
1—3) I buketten.
1—2) Efter arbetet.
1) Bland konsonanterna.
C. C. S.
Lösningar.
Charaden : Blomsterbuketten.
Länkgåtan: Klockarmband. Klo—klocka
— lo — lock — locka —ock—kar—karm—ar-
arm—band—and.
Amfikopen: Klinga, kling, Ling, lin, in, i.
Fyrkantgåtan : *
ALMA
LIAR
MAKA
ARAB
Ifyllningsgåtan: Lennart Torstensson —
I) Ludvig, 2) Vendla, 3) bundra, 4) slända,
5) Balkan, 6) tartar, 7) Dakota, 8) Kanton,
9) trohet, 10) Irland, 11) Sergel, 12) ättika,
13) Bremen, 14) Blenda, 15) Stensö, 16) ana-
nas, 17) Agaton, 18) Slange.
Sifferlogogryfen : Skön, ön, kön, nös.
Palindrom.
Lilla Anna satt vid fönstret,
Täck och fin i aftonsolen,
HULTHÂNS Cacao & Gbocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var’
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nile-
0:son Gadde. C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
