Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 6 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189S i DU N 39i
Teater och inusik.
Kungl. operan gaf i torsdags f. y. konsert med
biträde af hr Franz Himmel, dock egendomligt
nog inför en ej alltför talrik, men dess mer tack-
sam publik. Den framstående konstnären utför-
de bl. a. Schumanns och Griegs a-moll-konserter,
resp. op. 54 och 16, bägge betydande komposi-
tioner i sitt slag; och här hade hr E. godt till-
fälle att visa de bästa sidorna af sin konst: ett
distinkt och klart spel, fulländadt i tekniskt hän-
seende och understödt af nobel och väl genom-
tänkt uppfattning af det spelade. Hofkapellets
ackompanjemang till dessa båda mästares ton-
sättningar var under hr Nordqvist ledning helt
enkelt utmärkt. Iir Eummel biträdde därjämte
vid utförandet af en suite för pianoforte och
orkester af den norske kompositören Ole Olsen,
som här själf anförde. Suiten, som består af
fem korta satser, är ej vidare originell, men af
rätt anslående verkan, hvilket ock framgick där-
af, att ej mindre än tvänne af dess satser måste
omtagas. Samme kompositörs förspel till op.
»Stieg Hvide» hade däremot saklöst kunnat ute-
lämnas från programmet, oklart tänkt och oklart
genomfördt som det var. K. hofkapellet, som
hade en alltigenom förträfflig afton, utförde dess-
utom tvänne bekanta och anslående småstycken
af Eameau.
Första Eleonora Duse-föreställningnn gifves å
k. operan härstädes den 14 dennes, då »Kame-
liadamen» af Alex. Dumas kommer att uppföras.
K. Dramatiska teatern. En Shakespeareföreställ-
ning på vår Dramatiska teater bjudes just icke
hvarje dag, ja, icke hvarje spelår ens, och en
stämning af mindre vanlig förväntan förnams
ock öfver den distinguerade premiérpublik, som
i måndags afton till sista plats fyllde salongen
vid Kungsträdgårdsgatan. Ii. m:t konungen med
uppvaktning gaf med sin närvaro ökad festlighet
åt den sällsporda teaterhändelsen.
Det var »Köpmannen i Venedig», i den Bolin-
ska bearbetningen efter Hagbergs öfversättning,
till hvars upptagande associationen långt omsi-
der samlat djärfhet nog, väl främst för att låta
herr Sillberg mäta sina krafter i en roll, den han
länge, säges det, med liflig åstundan omfattat.
Också knöt sig, naturligt nog, kvällens intresse
hufvudsakligen kring Shylocks framställare. Man
hade väntat en af dessa fullödiga prestationer,
af hvilka den framstående skådespelaren visat
sig mäktig, då han med verkligt nit ägnat sig
åt en uppgift, en af dessa lyckliga konstnärliga
hängifvelser, ur hvilka en karaktär står fram,
mejslad i hvarje detalj, som i en gjutning. Och
man blef ej bedragen. Hans Shylock kan vär-
digt ställas vid sidan af några bland de bästa
karaktärstolkningar, han tid emellan gifvit oss
från scenen. Det lifligaste bifall kom honom ock
till del, synnerligen efter de stora scenerna i
andra och fjärde akterna.
Främst att nämna bland de öfriga är fru So-
vings Portia, som, strålande af fägring, var lika
intagande under frierierna i den förnäma damens
salong som öfvertygande värdig i domareförkläd-
naden i dogepalatset. Hr Skånbergs Bassanio ut-
märktes af ungdomlig värme, då däremot hr
Olsson som Antonio föreföll skäligen matt. Det
samma måste ock sägas om hr Palmes bleksik-
tige Lorenzo; mera illusion gaf då fru Sandell
som hans brud Jessika, judedottern. Hr Sed-
lund som Lancelot och fröken Janson som Nerissa
förtjäna att med erkännande nämnas.
Föreställningen drog rätt långt ut på tiden,
men intresset och bifallet voro, som sagdt, ut-
hålliga, ännu en gång befästande erfarenheten,
att talet om brist på resonnans för det stora
skådespelet hos våra dagars teaterpublik i grun-
den är ett ganska tomt och oberättigadt tal.
Vasateatern har nu, på sitt ordinarie program
upptagit G. af Geijerstams stycke »Per Olsson
och hans käring», hvilket vid författarens recett
rönte sådan framgång.
Under inöfning att gifvas omkring midten af
denna månad är »Trilby», dram i 4 akter ur
koustnärslifvet, dramatisering af Frans Hedberg
efter du Mauriers roman med samma namn.
Titelrollen kommer att utföras af ingen mindre
än fru Anna Pettersson-Norrie.
Södra teatern har å sin repertoar återupptagit
det kända folkskådespelet »Pariserpojken» och
därmed tjMligen gjort ett lyckligt grepp. Titel-
rollen utföres af fröken Ohlsson med samma käck-
het i framträdande, som då hon först återgaf
den tjufpojkaktige, men hjärtegode Joseph på
Folkteatern, men spelet bar sedan dess vunnit
i ledighet och framställningen blifvit i tekniskt
hänseende mera afrundad.
Fru Eva Nansen gaf i fredags sin konsert å
Musikaliska akademiens stora sal, hvilken var
fylld till sista plats af en väntansfull och mer
än vanligt distinguerad publik, bland hvilken
befunno sig konungen, kronprinsen samt prin-
sarne Carl och Eugen. Förväntningarna blefvo
ej heller besvikna. Eröfrades ej åhörarne genast
med programmets första eller andra nummer, så
gåfvo de sig dock helt på nåd och onåd efter
tredje och fjärde numren, »Lok» och »Kvæld-
sang for Blakken», båda af Grieg. Bifallet blef
nu med ens entusiastiskt. Kommo så program-
mets båda kanske mest gripande nummer, »Mo-
derssorg» af J. Selmer och »Syng mig hjsem»
af E. Neupert. Af hvilken mäktig känsla och
hvilket djupt vemod präglades ej tolkningen af
dessa sånger! Man greps ända innerst däraf,
och säkerligen var efter deras åhörande intet
öga torrt. Applåderna nästan förstummades af
den inre rörelse, som gripit alla efter det oöfver-
träffliga föredraget. Bland pärlorna torde sär-
skildt ock böra nämnas Emil Sjögrens »Och inte
vill jag sörja». Schuberts »Erlkönig» föredrogs
ock särdeles dramatiskt och målande. Att fru
Nansen äfven har uttryck för det skälmska och
humoristiska visade hon i sånger sådana som
»Bestikkelse» af S. Lie, »Fuge» af Chr. Sinding
och »Træet» af P. Lasson. Nästan hvarje num-
mer å programmet vore för öfrigt förtjänt att
framdragas, ty alla tolkades nästan lika utmärkt.
Fru N. är tvifvelsutan den bästa romanssånger-
ska, som på senare tiden uppträdt härstädes,
Lilian Sanderson ej ens undantagen. — Eösten
är liten, men väl utbildad och användes med
utsökt finess. Efter programmets sista nummer
satt publiken mangrant kvar på sina platser och
gaf sig ej, förrän sångerskan sjungit ännu ett
par stycken. — Ackompagnementet sköttes på
det mest fulländade och delikata sätt af fröken
Caroline Bergh, hvilken därjämte visade sig som
en mycket lofvande solist i några pianostycken
af Beethoven, Moszkovski, Grieg och Liszt.
Fru N. återkommer i januari och gifver då
åter konsert härstädes — en underrättelse, som
nog kommer att glädja alla hennes här nyför-
värfvade vänner.
Svenska Teaterförbundet gifver till förbundets
förmån en mâtiné å Dramatiska teatern instun-
dande söndag den 8 dennes kl. % 2 e. m. Pro-
grammet upptager Echegarays enaktsskådespel
»Med samma vapen», konsertafdelning af artister
från k. operan samt sist lustspelet »I köket».
Filharmoniska sällskapets konsert ägde mm i tisdags afton,
alltså sedan Iduns hufvudnmnmer redan lagts i press.
Vi nödgas därför inrymma vårt korta meddelande om
densamma i detta nummers bilaga, som tryckes en dag
senare.
Hvita sippor.
Skiss för Idun af Nathatia Wallengren.
(Forts.)
Man steg upp från bordet och begaf sig
sig åter in i röda salongen. Den lifliga
stämningen slappnade i en angenäm mak-
lighet. Man kände sig inte hågad att sam-
tala, endast luta sig bekvämt på de mjuka
sofforna och njuta af tillvarons behaglighet.
Liksom för att legitimera dåsigheten vän-
de sig den erfarna värdinnan till Emmy
Eodhe med orden: »Nu, lilla Emmy, få vi
bestämdt höra litet musik?» Emmy gick
bort till flygeln och letade bland noterna.
Hvad skulle hon taga? Något lifvande,
förstås. Hon slog ett par starka ackord
och började spela en salongspolka. Den
lifliga melodin ljöd i hvassa staccatotoner
och disharmonierade så starkt med hennes
egen stämning, att hon helst velat sluta
genast. Hon kortade af några repriser, före-
drog slutet i brusande tempo och förflytta-
de sig på mera neutralt område i Boccheri-
nis menuett. Då hon spelat den till slut,
var konversationen åter i gång. Emmy Öf-
vergick från slutackordets dur i veka moll-
harmonier.
Ofrivilligt lyfte hon ögonen från tangen-
terna och uppfångade Nordmans blick. Han
hade en stund stått lutad mor pianot, lik-
som för att lyssna till musiken, men i själf-
va verket lyssnande till sina egna pinande
tankar. Åter såg han det där uttrycket
vakna i hennes ögon.
»Hvad är det för ett stycke, ni nu spe-
lar,» frågade han. »Det är ingen salongs-
stämning däri. »
Hon rodnade. »Nej, nu spelade jag för
mig själf. Jag trodde inte, att någon hör-
de på.»
Han kände medlidande vid de ënkla or-
den. Var inte den blyga lilla flickan lika
ensam som han och på samma sätt nöd-
gad att vara sig själf endast under obe-
märkta stunder? »Fortsätt ni bara,» sade
han vänligt, »ingen hör på mera än jag,
och i mig har ni en tacksam åhörare.»
Emmy log och böjde åter ned hufvudet,
under det harmonierna gledo långsamt och
drömmande, liksom framsmekta, under hen-
nes fingrar. Han betraktande med nytt in-
tresse hennes profil, aftecknande sig mot matt-
belyst grund, oregelbunden, men med en
viss ärlig renhet i linierna. Det ljusa håret
låg slätt, med naturliga småkrusningar vid
panna och tinningar.
»Ni står i drömmar, herr Nordman,» ljöd
en behaglig röst. »Vågar man störa er?»
Han vände sig om till Lissie Bong, som
stod framför honom med glänsande ögon
och sitt farligaste småleende. »Diana på
jakt,» tänkte han ovillkorligen. »Frökens
iakttagelseförmåga får man väl inte ha för
stora anspråk på i kväll,» sade han, »eljes
hade ni nog sett, att jag lyssnade till mu-
siken. »
Lissie drog samman ögonen med ett skälm-
aktigt leende, och en liten rörelse på huf-
vudet kom lockarne att dansa. Så väl han
tyckte sig känna igen allt det där. Han
kunde inte undertrycka ett visst erkännan-
de åt den mimiska talang han så länge
tagit för natur.
»Min iakttagelseförmåga har nog, som ni
menar, varit klen,» sade hon gäckande, »ty
mig föreföll det, som om ni varit försjun-
ken i åskådande i stället. Ni har ju sagt
mig att verklighetsstudier äro nödvändiga,
för att en berättelse skall kunna illudera.
Jag trodde nästan, att ni var fördjupad i
studier. Till »en lärainnas roman» kanske,»
fortfor hon med ett litet klart skratt och en
nonchalant sidoblick på Emmy.
Han såg skarpt på den vackra leende
flickan, och hvarje drag i hans ansikte ut-
tryckte: »Hvad jag sagt i forna förtroliga
stunder, allt hvad jag trodde vara oss ge-
mensamt, det har jag strukit bort ur mitt
lif, och ni vågar erinra därom.» Men äf-
ven detta var bortkastadt.
»Tyvärr har jag inte haft tillfälle att stu-
dera edra arbetande medsystrar,» svarade
han kallt. »Däremot har jag tillräckligt
lärt känna sådana kvinnor, som utan att
arbeta lefva i lyx och öfverflöd, och som
äro i stånd till otroliga saker för att alltid
få ha det så bekvämt. Men sådana kvin-
nor kunna ju också vara af stort intresse
— att studera åtminstone.»
Lissie vexlade färg. »Ja, stort nog —-
för salongstalanger, » svarade hon, vände sig
hastigt om och gick.
Emmy Rodhe hade hört hans ord och ön-
skade, att hon kunnat blåsa bort hans bit-
terhet öfver hvad som inte var värdt nå-
gon saknad. Men hon vågade ej säga nå-
ti
ti
ti
Ü
<4
ti
tis
Ml
os
si i
rt
Si
eS
•*»
sä
bl
os
t
s
«
■
a
ö
M
:o
cö
JE
■g-C .
C a> c
c ü o
03 -o
cÿ O.CÏ
§>*■£
i-s ■§
s© CO >
£ç= =3
03
E * t.
,3 2 Cö
IQ
H
M
<1
O
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid K. A. Nydahl & G:o
undersökning af harv. handelskemist befunnen enl. analys Stockholm, 2 Stm-epian
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos Bits- ochÅnm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
