Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 13 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’394 1 DU N mö
Barfotad måste man gå emot högmodet för att bekämpa det.
S:ta Brigitta.
Det var i moderna franska paradroller, Duse
först visade sin storhet, som Dumas fils’, Sar-
dous, Meilhac-Halévys hjältinnor: Froufrou,
prinsessan af Bagdad, Claudes hustru. Senare
har hon oek spelat Cameliadamen, Odette,
Francillon, Fedora, grefvinnan Clotilde i »Fer-
nande» och i en helt annan genre den glada
lilla Cyprienne i »Låt oss skiljas!» Vid sidan
af dylika roller har hon spelat Shakespeare —
.särskildt nämnas Julia och främst Kleopatra
ibland hennes sliakespeares-roller. Hon har spe-
jat Ibsen: Dockhemmets Nora tillhör hennes
fasta turnérepertoar — likaså Sudermanns
Magda i »Hemmet». Sina roller i italienska
skådespel har hon i allmänhet ej fört med sig
till utlandet — med undantag likväl för San-
tuzzas roll i Vergas »Cavalleria rusticana» och
Goldonis Mirandolina i »La locandiera».
Omdömena om hennes olika skapelser ha
varit ganska växlande, liksom yttrandena om
hennes konst i allmänhet varierat — i högre
grad kanske än om någon annan samtida stor-
het. Hon tyckes gifva uttryck för sorgen och
isjälsslitningarna med mera intensitet än för
glädjen och friskheten. Det har blifvit sagdt,
att det är »do tunga rollerna», som ligga hen-
nes hjärta närmast. Den som fällt detta ut-
tryck (Laura Marholm i sin studie öfver Eleo-
nora Duse i »Das Buch der Frauen») tillägger:
Hennes konst är »den stora konst, som först
är hemma, där lifvets alla stora frågor: hvar-
ifrån, hvarför, hvarthän begynna». Innan hon
ännu spelat Ibsen, yttrade någon, att hon
spelade Sardou med ibsensk psykologi. Kon-
sten att fördjupa författarens framställning
tycks vara hennes största gåfva, att göra den
figur, han tecknat, individuelt lefvande. En
•essayist påstår, att »Duse spelar icke sig själf,
hon spelar skaldens gestalt, » och försäkrar att
Thon har lika många individualiteter som roller.
Andra påstå tvärt om, att hon med största
suveränitet, lika hänsynslöst som genialiskt,
transponerar rollerna efter sin egen naturell,
liksom hon lämpat dem efter sina fysiska re-
surser: »alla hennes roller, det är hon själf,»
hon låter sina åskådare få en inblick i »hennes
•egen själs värld, hennes egen lifsuppfattning,
den oändligt nyanserade kvinnans värld.»
Hur som helst, så, äro alla ense om, att hen-
nes prestationer äro något utan all jämförelse
just genom intensiteten, den personliga karak-
tären i hennes framställning. Hennes konst
är allt annat än en virtuoskonst, hon söker
ej effekter, hon söker verka genom uppfatt-
ningens klarhet och djup, genom omedelbarhet
oeh genom innerligheten i uttrycket.
Innerligkel är det ord, som oftast namnes
på tal om Eleonora Duses lconstnärsskap, så-
dant det framträder i hennes bästa uppgifter.
Man har framhållit henne som den mest mo-
, derna af den samtida scenens storheter, där-
-för att hon framställer den samtida kvinnans
isjälslif med större intensitet än någon annan,
used oändligt fina nyanser och med en äkthet
i ikänslan, som är betagande. Den ofvan nämnda
författarinnan yttrar de orden: »Aldrig har
ikvinnan blifvit mera kvinnligt framställd än af
lEleonora Duse.»
Laura Marholm tecknar hennes yttre i föl-
jande ord:
»En mager gestalt utan yppighet och likväl
af ett ovanligt behag, ett förgrämdt ansikte
med en charme af smärtsam skönhet, icke ung
och blomstrande och ändå i besittning af en
blek trollmakt, kvinnan på 30 år som lefvat
och lidit och vet att lifvet är lidande, en
kvinna utan segervisshet, men likväl full af
makt, ett lugnt, dämpadt väsen och en spröd
stämma — det är Eleonora Duse, så som hon
visade sig i de roller, hon diktat åt sig i mo-
derna paradstycken. »
Uttrycket att hon diktat sina roller åt sig
förefaller mycket träffande.
En tysk författare, som skildrade hennes
uppträdande i Wien, skref: »Jag vet inte, hur
hon ser ut. Orden vacker eller ful ha ej nå-
gon tillämpning på henne. Hennes kropp är
ingenting annat än det växlande underlaget för
hennes växlande stämningar.»
Också i förmågan att lämpa sitt yttre efter
sina olika roller står hon högt. Hennes Kleo-
patra leder oupphörligt tanken till gammal-
egyptiska bilder. Hennes Santuzza i Vergas
bondedram är en genuin bondkvinna med ett
blekt, utmagradt ansikte, grofva och kantiga
rörelser, hon kommer in med släpande steg,
med en gång som är karaktäristisk för italien-
ska kvinnor som arbeta strängt. Och hennes
Locandiera är en yster, lefnadsglad ung flicka
med ett skälmskt ansikte med breda kinder,
en segerstolt flicka, som vaggar med höfterna,
belåten öfver att höra sin sidenkjol rassla.
Äfven hennes sätt att kläda sig har väckt
uppmärksamhet. Ingen extravagans, inga excen-
triciteter à la Sarah. Hufvudsaken för henne
tycks vara att vara så klädd, att hon behål-
ler full frihet öfver sina rörelser. En af hen-
nes beundrarinnor påstår, att signora Duse
»uppfunnit den moderna damkjolens poesi».
Jag behöfver väl ej nu påpeka, att det är
uteslutande andras åsikter och yttranden om
signora Duse, jag återgifver. * Det återstår för
oss, stockholmare, att se henne och bilda vår
egen mening. Det har ock blifvit sagdt, att
hennes hela uppfattning af sin konst och sina
roller är så fri från allt sökande efter en ögon-
blicklig effekt, att åskådaren ej alltid i första
draget blir »tagen» af det han ser — hennes
individuelt psykologiska finmåleri lär ofta nog
vara mera för eftertanken än för den ögon-
blickliga känslan. Hennes Nora till exempel
är helt och hållet byggd på slutscenen, det
föregående är allt igenom en förberedelse till
slutuppgörelsen, och först då denna kommer,
inser åskådaren klart, hvarför Nora varit sådan
hon varit under hela stycket.
Man har ock sagt, att signora Duses konst
måste lida af hennes upprepade turnéer, af
det ständiga uppträdandet inför främlingar,
som ofta nog ej förstå hennes och hennes med-
spelandes språk — den måste lida, just där-
för att den är så enkel, så innerlig och djup.
Frågan är om en turnédiva i längden kan blifva
annat än virtuos, då hon år efter år rastlöst
flackar från stad till stad och öfver allt spelar
samma och åter samma roller om och om igen.
Georg Nordensuan.
* En liten uppsats om henne, som jag ock vill
hänvisa till, finns i L. Josephsons »Studier och kri-
tiker», häft. 2.
–––- *–––-
I Runebergs hem.
genom en finnskog, där ofta i snåren
kn lmngriga vargen om vintrarne
vankar,
Där gick jag allena en soldag om våren
I drömmande tankar.
Med rensel på rygg jag marscherade glad
Till Porwoo, till Borgå, till Runebergs siad.
Så lifligl det ännu år fäst i mitt minne,
Hur hvem. som jag mötte mig tog i beskådan.
Jag var ju cn främling, ty jag är ej finne,
Men älskar hear sådan.
Jag gick som turist, och min marsch var
befalld
Till hemmet, som ägts af vår käraste skald.
Når solen vid middag stod högst på azuren
Jagframkom; och snart hvilad ut dessförinnan,
Jag ringde på klockan, som satt i tamburen,
Och strax kom värdinnan.
Helt hastigt befriad från rensel och rem,
Jag kände mig hemma — i Runebergs hem.
Och uppvärmd vid minnen från tider, som
farit,
Vid minnen från kriget, afmästar’n beskrifuet,
I salen jag trådde, som hade han varit
Dår ännu i lifvet.
Alen växterna lefde, hoarmed han beprydt
Det hem, som, fast gammalt, för mig var
så nytt.
Dår sågs i ett rum, på den gamla pulpeten,
Blarid skriflyg två nåfversnusdosor så bruna:
Hår, tänkte jag, här har han suttit, poeten,
Och diktat sin runa.
Här skref han med krokpennan, fin som en
nål,
Om Sandels, om Döbeln och om fänrik Stål.
Jag säg manuskripten. Den vårdade stilen
Gaf skönhet åt arken, trots ändringar långa.
En tanke jag fick, han kom snabb såsom
pilen,
En tanke bland många:
Hvem har vål förut ibland skalder i Nord
Så mästerligt klådt sina tankar i ord!
Ett bokrum, ock fanns, dår man mötte den
lärde,
Sen snillet man träffat i diktargemaket;
Hår syntes en massa volymer af värde
Från golfvet till taket.
Af gamla bekanta jag såg, ibland fler’,
Bengt Lidner, Franzén och Esaias Tegnér.
Man lått kunnat tro, att han tjänat i håren,
Då samfåldt vi nu in i jaktrummet trängde,
Där sablar ’och värjor bland flintlåsgevären
Och kruthornen hängde.
Snart ur min förvåning värdinnan mig bragt:
■»Professorns förnämaste nöje var jakt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
