Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 13 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 395
Med vördnad sin hand om ett dörored hon
lade
Och rörde mig snart i den vekaste strängen :
»Hår dog herr professorn,» med andakt hon
sade,
» Och dår har ni sången.
Den näsduk och bok, som på stolen ni ser,
Han själf lagt ifrån sig; de röras ej mer.»
Nu kändes det, liksom vi stått vid den båren,
Dår allt mot det mistade ingenting gäller.
Jag såg knappast bädden för skymmande
tåren —
Och hon icke heller.
Så vardt han begråten af mången i Nord,
Den dag de förstummats, hans lyra, hans ord.
Min blick på hvar tingest sig nyfiket sänkte.
En lystnad, en åtrå jag tyckte mig känna.
Jagframbar en bön, och värdinnan mig skänkte
En Runebergs penna. — — —
Jag vet icke, hvarför min sång ljuder svag,
Den skrefs dock med Runebergs penna i dag.
Gustaf Lychow.
–––––––«—.—.
Släktkärl e.k.
långa af mina läsarinnor hafva nog i
„___ , några gamla familjer sett biblar fram-
tagna vid högtidliga tillfällen, biblar, på
hvilkas första blad namnen på familjens alla
medlemmar till flere led tillbaka voro vac-
kert präntade. De väcka så höga och djnpa
minnen, dessa pergamentlika blad med sina
till en del nrblekta namn och årtal. Det
är en hel släkts historia i korta drag, egent-
ligen blott födelseår, tiden för ingångna
giften och dödsår, men det kärleksfulla
minnet ifyller så lätt de korta antecknin-
garna, och så få de fullt lif. Det är ett
vackert bruk, detta, att i böckernas bok
gömma in hjärtats och minnets heliga re-
liker.
Där verklig släktkärlek finns, där finnas
äfven enhet och styrka, vördnad för ålder-
domen och en varm kärleksfull omvårdnad
af de unga, och detta allt tillsammans ska-
par ett harmoniskt förhållande, som utgör
familjens lycka. De hålla ihop i lust och
nöd, den enas glädje är den andras, och
träffar sorgen en medlem personligen, så
beröres äfven de andra djupt däraf och
därför blir också den gifna trösten stor och
hjärtevarm. Denna solidariska känsla utgör
en familjs styrka och andliga kapital, och
den växer slutligen till en tradition, »en för
alla och alla för en». Det är sällsynt att,
där denna vackra tradition finns, se en fa-
milj, eller ens en medlem af densamma
fullkomligt gå under, vare sig moraliskt
eller ekonomiskt.
Hvad är det som utgör grunden till detta
lyckliga förhållande, denna hemlighetsfullt
enande och bindande kraft? Jo, alla känna
sig utgångna från samma stam eller i kär-
lek inympade på densamma. Alla äga de
gemensamma minnen, som blifvit dem ljufva
att gömma, alla hafva de gemensamma
skyldigheter och intressen. Alltså samma
nedärfda grund som för fosterlandskär-
leken !
Där dylika förhållanden äro rådande inom
familjen och släkten, där kan man vara
ganska viss på, att ungdomen fostras i dygd
och allvar och växer upp till goda, nyttiga
medborgare, hvilka från sin tidigaste barn-
dom inlärt kärlek till rätt och sanning och
fosterland.
Tyvärr ser man många familjer, i hvilka
släktkärleken tyckes vara ett okändt ord,
och där split och osämja ständigt äro rå-
dande. Den ena går hit, den andra dit,
utan något egentligt och gemensamt mål.
En viss brutal åskådning i fråga om fa-
miljeband är där härskande och det egna
»jaget» spelar alltid första rollen. Den
enande och samlande kärlek och omvård-
nad, hvilken bör sammanhålla och skydda
släktens grenar, isynnerhet de svagaste, fat-
tas, och därför ser man också ofta, att stor-
men splittrar och förintar både grenarne
och den snart uttorkade stammen. Det är,
måhända oanadt, en kosmopolitisk anda
som råder i dylika familjer, och därför blåsa
också kalla, främmande vindar in och jaga
bort all gammal tradition och värmande
harmoni.
Men vi vända oss med ledsnad från alla
dessa, hvilka ej förstå eller vilja känna
släktkärlekens mäktiga och, låtom oss säga
det, nyttiga inflytande på såväl lynne som
karaktär, för att ännu en gång värma oss
vid den hemtrefliga brasa, som ännu lyck-
ligtvis ofta tändes i våra svenska hem af
just den kärleken.
Jag ber endast att få i korta drag be-
rätta ett af mina fagraste julminnen från
ungdomsåren.
Genom min gamla vördnadsvärda mor-
moder hade jag som halfvuxen gosse blif-
vit införd i brukspatron R:s familj och åt-
njöt där stor välvilja. Brukspatronen och
hans fru voro bägge åldriga, nära åttioåriga,
med silfverhvitt hår, men friska och glada,
med ännu röda kinder och lifliga ögon. Han
ägde ett par stora järnbruk i Vestmanland,
eget hus på Söder med en präktig trädgård,
samt var dessutom styrelseledamot i järn-
kontoret samt en af Stockholms »femtio
äldste». Omkring det åldriga paret som
kring ett par patriarker samlade sig icke
blott en skara vuxna barn, söner oeh dött-
rar samt deras barn, utan ock en stor mängd
aflägsna släktingar, däribland många i små
omständigheter med sina barn, och alla blefvo
lika kärleksfullt omhuldade af de gamla.
Juldagen gaf brukspatronen alltid middag
för hela släkten, stora och små, och denna
omfattade nära hundra personer. I den stora
panelade salen skimrade ljusen i kronorna
och vaxstaplarne i de två väldiga julgra-
narna. Borden dignade under den vanliga
julmaten och juldryckerna, och middagen
intogs under stojfri glädje.
När den var afslutad, började »den stora
mottagningen», som det kallades. Bruks-
patronen och brukspatronessan slogo sig ned
sida vid sida i salongen, och nu fick hvar
och en komma fram och anförtro dem sina
bekymmer och angelägenheter, och för alla
hade de råd och hjälp, milda varningar och
uppmuntran.
Vackert var det att se barnen ordnade i
ring kring de gamla. Barnen blickade så
förtroendefullt in i de kära ögonen. De fingo
redogöra för sina framsteg, berätta sina små
motigheter och säga hvad de ämnade blifva
med tiden. De fingo beröm för sin hurtig-
het och klarheten i sina svar.
Det hela utgjorde en vacker bild af gam-
malt svenskt familjelif, där släktkärleken
och vördnaden samla alla kring den åld-
riga stammen.
Och hvad här den gamle på den högtid-
liga juldagsfesten lofvade, det hölls också,,
fast som järnet i hans grufvor.
Så tråddes dansen med lif och lust till
kl. 7, hvarefter en enkel tesupé intogs, och
så slutade den glada julfesten med att den
äldsta i den vida barnaringen läste en vac-
ker julpsalm.
Den gamle vördnadsvärde brukspatronen
och hans ädla maka hvila länge sedan i
jorden, men det goda utsäde de sått, den
släktkärlek, hvarmed de enade alla inbördes,
den lefver ännu och skall vara, så länge
minnet lefver.
Den sanna släktkärleken och den sanna
fosterlandskärleken äro den ena en följd af
den andra, och förenade utgöra de ett helt,
som skapar ett lyckligt familjelif och goda
medborgare.
Adolf Hellander.
–––- *–––––-
Den bästa julgåfva
åt de unga.
S
å nu julen, som ju framför allt är en
ungdomens högtid, står så nära för
dörren, vilja vi erinra alla föräldrar och för
öfrigt enhvar, som med en gåfva önskar
glädja någon af de unga — det må
vara en gosse eller en flicka — om en jul-
klapp, hvilken helt visst mer än de flesta
andra skulle medföra glädje, nytta och
varaktig fägnad. Vi syfta härmed på ett
prenumerationskvitto för det kommande året
på tidningen »Kamraten», hvilken utan jäm-
förelse står främst bland nordens ungdoms-
blad, lika mycket i de vuxnes erkännande
som i de unga läsarnes eget tycke. En jul-
bok kan visst vara bra, men den är snart
utläst och lägges sedan undan att glömmas.
»Kamraten» kommer däremot igen året om,
alltid med ny lärdom, ny förströelse, nya
uppslag till slöjd, sysselsättningar och lekar.
Fosterländsk, frisk och hurtig är han i
alla skiften. Vi bedja därför att få fästa
våra läsarinnors synnerliga uppmärksamhet
på den stora annonsen i detta nummers
annonsbilaga, som innehåller utförligare upp-
lysningar om hvad Kamraten till det kom-
mande året har att bjuda sina vänner.
––––––––
Julidyll.
S
l|ulen skall inte firas i staden. Icke bor
den rätta stämningen inne bland bodar
och sorlande skaror, i hyrdt hus. Nej, julen
skall hållas i ett hem på landet borta i en
skogig afbygd, där vänner vänta, där ung-
dom samlas. Så har jag drömt i år.
På morgonen har jag stigit upp tidigt
med en känsla af lugn glädje, som kan
storma hän i jubel, men ännu hvilar i ljus,
bidande ro. Jag har packat med möda
och svårigheter, och under vägen till ban-
gården har jag ändå måst gå in och köpa så
mycket, som jag glömt, att jag har en mängd
föremål i fånget i glanska, brokiga omslag.
Men jag hinner ned i god tid ändå, tåget
har ingen brådska, det röker och gnistor
flamma till helt lysande bland rökskyarna,
och det stampar som för att hålla sig varmt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
