Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 13 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I D U N 399
En verklig- hjälpreda för alla mödrar är
Barngarderoben, illustrerad! månadsblad for barn-
kläders förfärdigande och barnens sysselsättande. De
flesta mödrar, särskildt från landet, hafva nog erfaren-
het af, huru svårt det är att få fatt i några mönster
tilt trefliga, klädsamma och praktiska barndräkter. I
Barngarderoben, som utkommer med ett stort
illustrerad! nummer hvarje månad, åtföljdt af en sfor
dubbelsidig mönsterbilaga med talrika tiilklippnings-
mönster, finnes allt som behöfves i den vägen. Barn-
garderoben innesluter därjämte en afdelning, som utgör
en ypperlig hjälp för mödrarna, då de hafva svårt att
hitta pä något att sysselsätta barnen med. Allt detta
för endast 3 kr. om året.
–––––sfr–––––
Hvita sippor.
Skiss för Idun af Nathalia Wailengren.
(Forts. o. slut.)
Emmy slog åter upp ögonen. Men hon
behöfde blott se på honom, för att hennes
tvekan skulle försvinna. Hon började tala,
under det en okonstlad innerlighet lifvade
hennes röst oeh ansiktsdrag. Hon visste
att det var för en god och ridderlig natur
hon visade sina innersta tankar, och hon
gaf honom dem af varmt hjärta.
»Jo, ser ni, jag har varit så mycket för
mig själf, att jag haft god tid att fundera
på en del saker. Och när jag ibland tän-
ker på den vida världen omkring mig oeh
på allt som kommer och går i lifvet, så
känner jag mig liten och ängslig. Det är
som om jag genom ett töcken skymtade ett
oändligt haf, där bölja rullar öfver bölja.
Ibland kommer en större än alla de andra,
sveper brusande fram och begrafver alla
småkrusningar — för att i sin ordning ut-
jämnas och försvinna. Men på en höjd med
vid utsikt öfver all denna oro, lefver en
liten värld i den stora. Och det är de ut-
valda, som med en blick kunna genomträn-
ga det töcken, vi andra försöka skingra med
våra dunkla lampor, som med inspiratio-
nens kraft kunna dämpa eller uppröra det
rastlösa hafvet. Är ni inte stolt öfver att
vara en af dessa — ty det är ni! Jag har
så ofta önskat säga er, som jag gör du:
Ni, som har snille, låt alla edra bästa kraf-
rer, allt hvad ni äger af stort och varmt
ägnas åt dess tjänst. Allt lågt och fult
måste såra er, kanske mera än andra; men
låt det inte gå er för nära — förjaga dis-
harmonien, innan den nått edra vekaste
strängar! Dröm om det höga, sjung om
det, och försök att finna det äfven i dess
ringaste form.» — —
Hon tystnade. Hon hade sett sina ord
afspeglas i hans ögon, lysande af gladt för-
stående. Men en plötslig blyghet kom öf-
ver henne; hon reste sig hastigt och gick
fram till stora bordet.
Nordman följde henne tankfull.
»Nå, ändtligen,» sade värdinnan godmo-
digt, »jag hade just tänkt bli ombud för
allas vår begäran, att också vi skulle få rå
om herr Nordman en smula. Men jag vå-
gade knappt störa — ni sågo så intresse-
rade ut. Sätt er nu här och var älskvärd,»
fortfor hon, vänd till Nordman, »jag har
ju knappt fått höra ett ord om er resplan
ännu. »
Samtalet blef nn allmänt, höjde och
sänkte sig i skiftande liflighet, tills Nord-
man reste sig med en blick på klockan.
»Jag måste gå nu,» sade han, »och får
tacka fru Blencke för denna kväll, som varit
en af de angenämaste jag haft på länge.»
»Redan,» svarade hon. »Nå, jag vill för-
resten inte vara enträgen, efter som jag
vet, att ni reser tidigt i morgon. Mina hjärt-
ligaste lyckönskningar vet ni, att ni har.
Men en blomma skulle vi väl ge vår skald,
som kunde påminna honom om hans vän-
ner i Norden,» fortfor hon, kastande en
blick på den vackra blomsterskål, som prydde
bordet. »Bevars, inte jag, gamla gumma,
men ni, mina unga damer.» Nordman bu-
gade sig leende. De unga flickorna skrat-
tade, smått förlägna, och täflade att leta
bland skålens blomsterskatter.
»Embarras de richesse, » fortfor fru Blenc-
ke leende med en hufvudskakning åt Nord-
man. »Ni ser, hvad ni står i gunst, men
hvad skall ni med en sådan blomsterkvast?
Nej, välj själf er Flora!» — »Men, frn
Blencke •—» »Nå, jag tänkte, det skulle just
vara i er smak ! »
Han såg hort till Emmy. Den lilla stolta
varelsen, hon hade inte hållit sig framme
bland de andra!
»Fröken,» sade han, och rösten ûck en
varm brytning, »vill ni ge mig min afskeds-
blomma?»
»Blefvo ni så goda vänner där borta vid
pianot,» log värdinnan. »Men det var verk-
ligen diplomatiskt att taga den enda, som
ställt sig utom täflingen.»
Utan minsta förlägenhet, med glad blick
gick Emmy fram till blommorna. Hon
kände sig stolt öfver hans val och lycklig
att få ge ett minne åt sin bortresande vän.
Två hvitsippor sutto bredvid hvarandra i
skålen; då hon drog ut den ena, följde den
andra med. Hon behöll dem båda, gick
fram till Nordman och fäste den ena blom-
man i hans knapphål.
»All lycka på er resa!-» sade hon med
en öppen blick.
»Tack,» svarade han helt kort och tog
hennes hand i sina med en sakta tryckning;
och under en blixtsnabb sekund kände de
båda allt omkring sig försvinna för en vär-
mande känsla af samhörighet.
Emmy gick tillbaka. Liksom i en dröm
såg hon honom taga afsked och gå, såg
gästerna så småningom försvinna, tills hon
var ensam med fru Blencke.
Denna gick omkring, pysslande, med en
och annan blick på Emmy. »Godnatt, lilla
vän,» sade hon slutligen, »sof godt och dröm
inte allt för många tokerier ! »
Så gick Emmy upp och satte sig på sitt
lilla rum. Med hufvudet stödt mot handen
fördjupade hon sig i ett virrvarr af tankar,
under det hon betraktade sin hvitsippa.
Några tårar föllo på dess fina blad, men
hon visste inte, om de framlockats af sorg
eller glädje. Kanske af båda.
»Min vackra, hvita blomma,» sade hon
sakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
