Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 13 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
a
n
d
p
n
lv
e
r
,
två
slag,
T
an
d
p
asti,
T
a
M
tin
k
fn
r 400 IDUN 189h
pg
1 &
« 6
ë g
-ri g
8 1
S-g,
HHj gS
O: TI
II
B?
[I
II
&* s
8t I
à
Åhnej, vet ni, vi få nog lof att erkänna,
hvad klokt folk skulle kalla vår svaghet.
Bli inte stött öfver min näsvishet; och ni
får gärna lof att göra litet narr af mina
öfverspända ord, bara jag får trösta mig
med, att ni tänker på hvad jag velat säga,
Här sänder jag mitt porträtt, inte utan
vissa egoistiska baktankar. Ja, ni ser, att
jag trots er oartighet är nog egenkär att
taga åt mig det där ni sade om »en mera
tillfredsställande bild» — om också inte i
estetisk bemärkelse.
Då jag läste er sista uppmaning, kunde
jag inte låta bli att skratta. Konventio-
nell! Nej det behöfver ni inte frukta af mig.
Ser ni, jag har så svart för att vara det,
att, då jag är nödd och tvungen därtill,
känner jag mig främmande och drager mig
in i ett skal af stel förbehållsamhet. Men
är jag i sällskap med vänner, så tänker jag
aldrig på några tråkiga regler, utan talar
och handlar, som det faller mig in. Och
jag gläder mig åt att få vara riktigt otvun-
gen inför er, utan att befara misstydning.
Jag skrifver utan ordning, allt eftersom
tankarne fara. Ni vill veta, hvad jag tager
mig till. Ni skulle få en tråkig resumé,
om jag droge upp konturerna af mitt dag-
liga lif. Det får vara nog, om jag berät-
tar, att jag försöker göra mina skyldigheter
så godt jag kan; och sedan arbetar jag pa
min utveckling eller förflyttar mig upp »bland
molnen». Ja, där har ni gissat rätt, och
vill ni tala förstånd i den saken, så blir
jag idel oförnuft. Man måste ju friska upp
sig ibland!
Jag skall gärna tala om för er, hvad jag
■ «5»
»
—g®
© !»
ra ’ 8
"b
g II
55n
a«.oc’
:
we»?
» a < k
Ills
S’Jg o
|PP-
? o c
tänker och fantiserar, och så måste ni i
utbyte gifva mig några verklighetsskildrin-
gar från ert soliga Italien. Om ni visste,
hvad jag längtar att få läsa dem––––––
Emmy lät pennan sjunka och såg dröm-
mande ut i regnet, som slog mot rutan, un-
der det ljusa i.iilder drogo förbi hennes in-
re syn.
»Och så kom prinsen igen och tog sin
prinsessa, och de reste till slottet, som sken
af guld.»
Det var en kall decemberkväll. Emmy
Bodhe berättade sagor vid skymningsbrasan
för sin elev, en liten ljushårig flicka, som
med spänd uppmärksamhet följt den tappre
prinsens och den sköna prinsessans vidun-
derliga öden.
Dörren öppnades hastigt, och fru Blencke
kom in i stor toalett. Hon förde med sig
en fläkt från lifvet utomkring det tysta
rummet.
»Ja, nu har jag sett dem lyckligt och
väl på väg,» sade hon glädtigt, »och man
får då medge, att det var en mycket tref-
lig middag. Lissie såg belåten ut, och brud-
gummen var förstås i sjunde himlen.»
»Ah, farmor, berätta,» ropade lilla Ada,
»det var väl vådligt fint, och Lissie, hon
var väl vacker och stilig!»
»Ja, hvad skall jag berätta, min unge?
Där var, hvad som brukar finnas vid bröl-
lop: ljus och buller, eleganta dräkter, tal
och sång och sådant. Lissie — ja, kan du
tänka dig,» vände hon sig till Emmy, »det
var riktigt en idé i hennes stil. Bruddräk-
ten, af tjockt b vitt siden, var dekorerad
med buketter af de mest förtjusande, röd-
skiftande tearosor. Egendomligt såg det ut,
men hvad det klädde! Sådant förstår hon
ypperligt att arrangera. Hon blir nog en
af de tongifvande. Nej, jag måste kläda
om mig nu!»
Och fru Blencke frasade ut, under det att
Emmy reste sig och gick att tända lampan.
»Emmy,» sade lilla Ada och smög sig
intill henne, »så var nog också prinsessan
klädd — i hvit sidenklädning med rosen-
buketter?»
»Jaså,» svarade Emmy förströdd, med
tankar och ögon fastade på ett bref, om-
läst många gånger. »Var det så vackert?»
»Ja,» sade den lilla förvånad, »tycker inte
du det? Hvad vill du själf ha för blom-
mor, när du gifter dig?»
Emmy såg upp och blef purpurröd. »Jag
vet inte,» sade hon dröjande. Plötsligt lif-
vades hennes ansikte af ett gladt skimmer.
Hon drog Ada intill sig, såg leende in i
barnets undrande ögon och anförtrodde hen-
ne med låg röst: »Men jag tror nästan
— hvita sippor!»
Innehållsförteekning.
Eleonora Duse ; af Georg Nordensvan. (Med porträtt).
— I Runebergs hem; poem af Gustaf Lyckow. — Släktkär-
lek; af Adolf Hellander. — Den bästa julgåfva åt de unga.
— Julidyll; af Lennart Hennings. — Iduns läkarartiklar.
VII: Några ord om uppfödandet af barn under första
lefnadsåret; af doktor Carl Flensburg. (Forts. o. slut) —
Det skönas betydelse; en serie uppsatser för Idun; be-
arb efter utländsk källa af H F. VII : Det sköna gent
emot det fula. — Litteratur. — Ur notisboken. — Teater
och musik. — Hvita sippor ; skiss för Idun af Nathalia
Wallengren. (Forts. o. slut). — Tidsfördrif.
e\ > I®
tm".
Redigeras af Sophie Linye.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Jul-logogryf.
Det var en gång en drottning utan
like —
Ej någon fanns, så yppigt skön som
hon;
Uti ett härligt, stort och mäktigt rike
Hon hade rest sin underbara tron.
Ett hof af riddare och sköna tärnor
Kring tronen lyste strålande och
grant;
Jag stod där, jag, bland dessa hof-
vets stjärnor:
En ringa, kärf, men trogen stånds-
drabant.
Då kom en trollkarl, bister, grym att
skåda,
Som med sin trollstaf hela riket slog;
Snart dödslik dvala öfver allt sågs
råda,
Och svepskrud uppå allt den grym-
me drog.
Jag ensam stod där lefvande i run-
den
Och sörjde vid min sköna drott-
nings bår,
Med längtan bidande den sälla stun-
den,
Då hon till lifvet åter vakna får.
Ty se, jag vet: den prins Charmant
skall komma,
Som med sin kyss min drottning
väcka skall.
Då i förnyad prakt skall riket blom-
ma —
I hvarje åder slrömma Iifvets svall.
Jag räknade sekunderna till dagen,
Då allting åter skall få lif och färg. —
Så blef jag sårad och tillfångatagen
Utaf en liten, oansenlig dvärg.
I glitterskrud han klädde arme fången
Och förde mig till gästabud och dans.
Men ack, hvad glädje har väl jag af
sången,
Af skämt och löjen, lekar, prakt och
glans I
Jag dödens kyla känner genombäfva
Min stackars sargade, förtärda kropp.
Ack, ve mig arme, jag får ej upp
Iefva
Den sälla dag, som var mitt hela
hopp!
Kläd af min skrud! — Du kanske då
skall tinna
Rätt mången småsak, som dig fägna
kan:
Så till exempel namnet på en kvinna,
Rätt farlig just för hafvets käcke
man.
Hvad göken gör i vårens sköna dagar.
Hvad löfven göra under kulen höst.
Ett metriskt ytmått, om du så beha-
gar.
En som är älskandes och skalders
tröst.
Hvad nordisk pilt och tös fick for-
dom lära.
Hvad fordomtid man gömt i grafvens
famn
(Det bruket börjar åter bli i ära);
Nämn bygdens värsta olygdpåses
namn!
Hvad nog den bytingen helt fräckt
plär göra,
När han för sina bragder svara skall.
Hvarmed han nog traktera skall ditt
öra,
Om dom tillämpas i sin stränghet
all.
Hvad klär den nakna, torra, öde
heden
I doftande, oändligt härlig skrud
Och gör den vilda marken till ett
eden,
Den öfvergifna till en fager brud?
Säg, hvem som minuterar ut en vara,
Oändligt dyrbar, åt oss en och hvar!
Ett ord, som för de egoisters skara
Förnämsta ordet är och blir och var.
Två undersåtar uti skogens rike.
Ett ord, som blott sekunden inne-
bär.
En högtid ibland alla utan like
(Förnämligast det barnens högtid är).
Hvad såg du blixten nyss på natt-
svarthimmel—
Den lyste som en vådeld purpurröd.
För hvilka leker hela världens vim-
mel?
Och hvad erfordras just för dagligt
bröd?
Nu tvänne toner du bestämdt får
höra,
Som du i skalan återfinna skall.
Ett ord, som tanken på kredit skall
föra.
Och hvad du är i vredens vilda
svali.
Hvad du väl blir, se’n vreden har
fått vika,
Fast ofta nog, tyvärr, för sent det är.
Hur färgen är uppå de lockar rika,
Som typen för en nordisk tärna bär.
Hvad juletid man hos hvarann’ piär
göra.
Ett mineral du hittar nu minsann.
Hvarefter ju vi alla Iefva böra.
Hvad du i ägget utan tvifvel fann.
Hvad tärnan gaf sin friare omsider
(Han för sin Rachel länge tjänat
har).
En nordisk värdighet i forna tider —
Konungslig makt därmed förenad var.
Refrängen just på bygdens enkla visa,
Du säkert hört den jodias ofta nog.
En konjunktion till sist — och du
skall prisa
Den skörd du fått som riklig nog med
fog.
Namngåta.
Af nedanstående bokstäfver och
stafvelser kan man bilda fem namn
ur svenska almanackan, hvilka skola
ordnas så, att de båda sista bokstäf-
verna i ett föregående namn alltid
äro lika med de båda första i ett
efterföljande; t. ex.: Rachel — El-
frida — Darius-
ra, el, d, ma, an, m, sa, is, ie, ti,
ma, e, 1, la, da.
S. L.
Charad.
Den som mitt tredje, andra, första
har,
Han gärna tror att han skall vinna.
Men ack! Han oftast nog skall finna
Han en mitt hela gjort och äger in-
tet kvar.
T. W.
Lösningar.
Loqogryfen: Läskpapper; rep, rask, lek,
läker, äska, par, karp, ärla och lärka, Lea
och Rakel, peppar, spark, skal, läpp, ske-
lar, papp, sak.
Charad: Höstmörkret.
Tnangelaritmogryfen:
OCEAN
CARL
ERA’
A L
N
Anagrammet: Paris, Paris, spira, prisa,
rispa, sirap.
Korsaritmogryfen : Blåklint — harkrank ;
blomkalk, eldbrand, stålrand, lerkruka,
gurklist, fårskinn, kalfdans, hafstrnt.
Palindromen: Pös — söp.
Apokopen : Rost, ros, ro, r.
Rättelse: Genom förväxling blef lösningen
till charaden i n r 47 felaktigt angifven
som: Grynkorf. Läs i stället: Vadmal.
«
PICOTS TVÄTTPULVER
ÖfverträfFai* alla indri
»Lessive
Phénix»
tvättmedel !
Klorfrittl
PraktisktI
Billigt 1
25 guldmedaljer
i }-, och J-kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm
Talrika ombud 1 landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
