Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 IDUN 1895
6amla stilen.
En julberättelse.
l/a
aptenen på Barbacka var en man i gamla
stilen — det var en känd sak i orten. Det
skulle kunna hända att den, som trampar våra
storstadsgator och i alla afseenden följer nutidens
snabba utveckling, stundom tror, att sådana män-
niskor »i den gamla stilen» numera äro ett ut-
dödt släkte, men man behöfver nog inte vika af
så långt inåt smågatorna eller fara långväga utåt
landsbygden, förrän man träffar på både ett
och annat exemplar däraf. »Han var en man af
gamla stammen,» — hur ofta hör man inte detta
upprepas, och det vedermälet innefattar då van-
ligen något godt.
Det kunde man också tillämpa på kaptenen;
ty fastän han kunde både brumma och svära,
om det t. ex. inte blef vackert väder, när han
skulle köra in höet, och fastän han var så kon-
servativ, att det dröjt länge, innan rättaren kun-
nat få så mycket som en hästräfsa in i redskaps-
lidret på Barbacka, så visste hvarenda dagsver-
kare, att »kapten» ville honom väl, och inga tor-
pare i orten hade så goda villkor som torparne
under Barbacka.
Men nu var det vinter, och kaptenen hade inte
hövädret att brumma öfver — ty brumma måste
han emellanåt, »det hörde till hans välbefinnande,»
som hans yngre grannar skämtsamt brukade säga,
på samma gång som de dock uppriktigt värde-
rade honom, hela traktens »farbror».
Men väderleken äger ju nästan alltid den egen-
skapen att folk, helst landtbrukaren, kan jämra
sig öfver den, hurudan den än är, ty alltid är
det för någon, som den icke är till lags; och
därigenom har den gjort mänskligheten den tjän-
sten att förbli ett outtömligt samtalsämne. Ty
hur oberoende vi än sträfva efter att bli, så stå
vi dock alla mer eller mindre i ett förargligt be-
roende af väder och vind, och alla nutidens upp-
finningar till trots, så göra ändock »de andar
som regera i vädret» alldeles precis som de vilja.
Det var det, som förargat kaptenen på Bar-
backa, då han nu gått där och sett på termome-
tern och barometern och himlahvalfvet och alla
»gamla märken» hela långa hösten; ty bära sig
åt hur man ville, så tycktes inte vintern tänka
infinna sig i rättan tid, fastän man har både
kurirtåg och telefoner och sådant mer, hvarige-
nom vi människobarn kunna vara på ort och
ställe eller beordra andra att infinna sig på ut-
satt minut. Ja, han är en konstig sälle, den
»gubben Vinter» — till och med mer egen än
kaptenen på Barbacka själf!
Och äfven gamla Margret, som nu gått där
och skött om kaptenen och hela hans hus, så
att det gått som ett urverk i mer än trettio år,
och som kände alla hans ungkarlsvanor lika väl
som hon kände verserna i sin psalmbok — hon
började tycka, att »kapten» var mer än vanligt
tvär och murrig i höst; och värre blef det,
ju närmare det led mot jultiden. Men
hon förstod nog hvad det var, hon! Det
var inte bara det, att höstregnet »satt sig
i kaptens ben», och inte heller det, att
patron på Starrtorp legat sjuk hela hösten
och att häradshöfdingen »legat i Stock-
ig V
: ,-v\y ■ vmt
m »
■- ■é"
rf ‘»M
JMM
åanimai
WÊsmÈ6&M
’ ü a
holm» för en komité lika länge, så att kaptenen
inte fått något »parti» — utan det var allt ändå
något annat! Men bevars för att hon skulle
låtsa om det — då skulle det väl ha blifvit ytter-
värre! Nej, då var det bättre, att han fick påstå
för hvar morgon, att det inte kunde bli något af
rågarna till nästa år, för det blefve de väl ändå
inte sämre af! — och säga vid middagsbordet,
att soppan var för salt — för det visste hon
ändå, att den inte var, så många gånger hade
hon lagat den! — och slå handen i bordet, när
han skulle ta sin kvällsvardssmörgås och säga,
att Margret fick ta veden hvar hon ville nästa
år, ty någon ved kunde omöjligt köras hem ur
skogen, om det inte blef före.
Åhnej, inte var det bara det, inte! Utan kap-
tenen han gick allt och tänkte på Kurt, bror-
sonen — »pojken», som han vanligen benämnde
honom, när han talade om honom. Men så var
det ju inte underligt heller! Gossen var ju inte
mer än på nionde året, när han kom till Bar-
backa, och kaptenen adopterade honom som eget
barn, se’n far och mor gått bort för honom. Och
inte var det underligt, att han så mycket fäst
sig vid den gossen — för att nü inte tala om
hur hon själf, Margret, gjort det, hon, som pysslat
om honom som en mor! Ty han hade ju alltid
varit en sådan kvick pojke, och så snäll och till-
gifven. Och så hade han nu ända hittills varit
hemma hvarenda jul, för allt hvad han »varit
borta och studerat» — så fortforo Margrets tan-
kar att utveckla sig, under det hon gick och stö-
kade i huset — men nu, när han var så långt
borta, skulle, han verkligen komma hem i jul
också? Det hade Margret just aldrig väntat sig,
fast han sagt det så säkert, då han reste i våras
— men det var det, som kaptenen nu gick och
rufvade öfver, fastän han, förstås, inte ville låta
märka, att han brydde sig så mycket om julen.
Det var ändå en konstig idé af unge herrn, att
bege sig af ända bort till Ryssland, tyckte Mar-
gret; och det hade nog kaptenen tyckt också,
ty han hade aldrig varit mycket med därom —
han var just ingen ryssvän, kaptenen. Men det
skulle ju vara så goda utsikter för ingeniörer i
Ryssland, och »Express’en» gick ju vintertiden,
så nog skulle han komma hem och hälsa på de
gamla! Han var nu alltid så gladlynt och tyckte
att ingenting var omöjligt, just som ungdomen gör!
Men veckorna gingo och intet bref hördes af,
och kaptenen blef mörkare för hvar gång posten
kom — och inte syntes det till någon snö heller!
Slutligen, så där en fjorton da’r före jul, kom
det verkligen bref från Petersburg. Det innehöll
dock ingenting bestämdt angående hemresan, en-
dast att Kurt hoppades komma, men kunde inte
ännu säga, om han kunde bli ledig; han skulle
vidare låta höra af sig. Och så, några dagar
därefter, kom det litet snö, bara så mycket att
man nätt och jämnt kunde ta sig fram på släde
till stationen, när kaptenen reste in till närmaste
stad på en dag; men det såg ändock ljusare ut,
både på marken och med förhoppningarna.
Kaptenen satt en afton efter återkomsten fram-
för brasan i salen, medan Margret gick ut och
in och ordnade kvällsbordet.
»Hvad säger termometern nu, Margret?» sporde
kaptenen under tiden.
»Åh, inte har den krupit ned mera se’n i mid-
dags,» var svaret, »men den håller sig vid en
grad under fryspunkten. Skada ändå, om vi
inte skulle få skridskois, tills ingeniören kommer
hem.»
»Går du och gnäller för det nu, när vi ha fått
en smula snö,» brummade kaptenen, som säkert
stallt större förhoppningar på termometern till
»Tbmäs», dagen därpå.
»Tycker det ä’ kapten, som brukar gnälla,»
muttrade Margret, i det hon gick ut genom
dörren, misslynt öfver att hennes välmenta för-
sök att språka om »pojken» hade misslyckats.
Kaptenens lynne, som varit bättre efter den
; lilla utflykten, var åter i sjunkande. Han satt
och stirrade i glöden, och inte ens den stora
rapphönshunden Hoch, som ställt sig med
framfötterna upp i hans knä och smek-
, samt strök hufvudet mot rockkragen, kunde
tillvinna sig mycken uppmärksamhet. Plöts-
ligt hoppade hunden ned och sprang mot
* dörren med ett skall Kaptenen spratt till —
dörren öppnades och en gosse kom in.
»Ett telegram till kapten!»
Kaptenen gaf honom skyndsamt en slant, så
att han skulle aflägsna sig, hvarefter han slet
upp kuvertet.
»Hemresan inställd. Göromål hindra. Mår
godt. God jul! Plälsa Margret!
Kurt.»
Så lydde det. — Den kvällen smakade kapte-
nen inte de inkokta grisfötterna efter julslakten
— en favoriträtt, som alltid skulle stå på bordet
så snart som möjligt.
Tomasdagen »rann upp» med töväder. Det
missödet kom nu nästan som en välbehöflig af-
ledare för kaptenens tankar och humör.
»Gamla märken stå inte! — Det slaskade på
’Anders’ också! Men det må vara detsamma
med det nuh> tilläde han tystare. »I min ung-
dom,» fortfor han dock efter en paus, »då bru-
kade det vara vinter! Då såg julen ut på ett
annat sätt. Kallt, så det knäppte i knutarna,
och klingande slädföre när man for till julottan.
Det var andra tider. Men nu har jag inte haft
släden ute på två år, förr än häromda’n, och då
skar det ändå i. Nej, det ä’ som om det vore
vår i stället för jul!»
»Men än kan det komma snö,» sökte Margret
trösta, men det var som att kasta blånor på
elden.
»Komma snö i det här blasket, — jo, då tycker
jag att smörjan ska’ stå upp till hjulnafven ! Nej,
jul borde stafvas med hj nu för tiden.»
Margret gjorde ännu ett svagt försök. »Det
står i gårdagsbladet, att det är mycket snö uppe
i bergslagen.»
»Men det här heter inte Barbacka för roskull.
Om det också kommer snö öfverallt, så nog blå-
ser den af de här backarne.»
Så kom julaftonen; men Margrets välvilliga
profetior hade icke gått i uppfyllelse. Marken
var visst något frusen, men grå, och backarna
hala. Kaptenen satt i gungstolen och ögnade
på ett par nyss komna jultidningar. Men det
dröjde inte länge, innan han kastade »Julkvällen»
ifrån sig; den brukade dock eljes roa honom.
»Om folk ville skrifva sanning och inte bara
grannlåter!» utbrast han. »I hvarenda jultidning
står det både historier och illustrationer med
rimfrost och slädfärder! Ja, sådant är ingen
konst att sätta på papperet. Men hur ser det ut
i verkligheten? Och så julkärfvar åt sparfvarna!
Jo, det skulle jag sätta ut åt de tjutvarna!»
»Ja, men det ä’ väl jul ändå, både för folk
och kritter,» inföll Margret; »och fast vi sitta
så här ensamma i år» — här torkade hon oför-
märkt bort en tår — »så ska’ vi väl ändå fira
högtiden anständigt, med julgran och julöl och
skinka och ’dopp i grytan’ och lutfisk, samt fara
i ’ottan’, och inte sitta som i ett hedningahus ! »
»Ja, far hon, så att elden står om medarna!»
snäste kaptenen. »Men julgran och så’na där
barnsligheter det vill jag inte veta af, när inte
pojk–––-»
Så fick han inte fram mer; men Margret tog
julgranen, som Olle efter vanligheten huggit, och
satte den ute på gården istället, på ena sidan
om förstugudörren, och bad honom hugga en
gran till för andra sidan, »så att det skulle se
jullikt ut utomhus åtminstone,» sade hon.
Och så firades där en tyst och enslig jul på
Barbacka detta år; men kanske hade både hus-
bonde och tjenarinna aldrig känt sig så väl be-
höfva hvarann som nu.
Men inte så mycket som en julklapp kunde
man få ge honom, »gossen», där han nu satt
borta i det främmande landet, kanske lika ensam
som de, tänkte gamla Margret, under det hon
med tårade ögon betraktade tre par välstickade
strumpor, som hon nyss fått färdiga, och som
nu lågo där väntande i lådan — kanske till nästa
jul!
Julhelgen skred framåt med långsamma steg.
Kaptenen fick visserligen en och annan afton
»sitt parti», än hemma hos sig och än hos någon
af grannarna, men han var alldeles inte i humör.
Han var sig inte lik, utan så tyst och medgörlig,
att Margret började bli riktigt orolig. Och inte
kom det heller något vidare bref från Kurt, men
det var då just inte att vänta så snart igen; han
brukade minsann inte skrifva så ofta, som ung-
herrars sätt är. »Han har mycket att göra,» sade
kaptenen, »och det är bra; pojkar ska’ arbeta.
Jag fick minsann inte ligga på latsidan, när jag
var ung.» Och så talades inte mera om den
saken.
»Till nyåret måtte han väl åtminstone skrifva,»
tänkte Margret; men det hördes inte af. Hon
trodde bestämdt, att han var sjuk, men det tordes
hon inte nämna.
Äfven nyåret kom och gick. Kaptenen tog
emot hennes nyårsönskan med en stum nick
och ville inte alls låtsa om, att n3rårsdagen skulle
ha mer att betyda än någon annan dag. »De
ä’ lika allihop,» sade han, och det tyckte Margret
också att de voro nu, då ingen klangfull röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
